Flicka och hyacinter

Jag kom mig äntligen för att titta på Flicka och hyacinter igår. Jag kan inte förstå varför det tagit mig så lång tid att se denna fantastiska film. Jag har helt enkelt inte förstått vad det är jag har missat. Den något labyrintiska strukturen var genial. Där tittaren presenteras med olika episoder i icke-kronologisk ordning och sedan själv får lägga pusslet, allteftersom bitarna ges. Jag älskar att man som tittare aldrig skrivs på näsan, inga onödiga upprepningar för att förtydliga kopplingarna mellan scenerna, utan filmen litar till tittarens egen förmåga att förstå handlingen. Klippningen var perfekt, storyn kommer fram utan att kännas krystad, utan att behöva rättfärdigas eller förklara sig.

Bortsett från den icke-kronologiska berättarstilen har filmen många likheter med Citizen Kane. Det var åtminstone vad som slog mig efter att ha sett klart filmen. En kvinna dör – tar livet av sig – och hennes granne bestämmer sig för att gå till botten med varför, genom att prata med människor som känt henne. Lösningen finns till slut i ett nyckelord, som först figurerar tidigt i filmen. Rosebud?

Fast, när jag tänker efter är det nog fel att jämföra med Citizen Kane. Flicka och hyacinter har en betydligt tyngre tematisk vikt i och med dess överraskande slut. Särskilt med tanke på att den är gjort 1950. Positivt progressiv, är väl det enda jag kan säga utan att avslöja för mycket av filmen. En spoiler skulle nog förstöra filmen alltför mycket, så jag vågar inte säga så mycket mer. Men på DVD:ns fodral står följande: ”Vid premiären 1950 ansågs upplösningen vara högst uppseendeväckande och ledde till stor debatt i pressen.” Om det inte får alla att vilja se filmen vet jag inte vad mer jag kan säga för att övertyga.

Om jag nu inte kan berätta så mycket mer om handlingen och tematiken, har jag egentligen inte så mycket att säga. Det blir bara banalt om jag ska försöka mig på att kommentera de tekniska uttrycken i filmen. Jag är inte direkt bekant med hur filmkvalitet, tekniker för ljussättning och liknande aspekter såg ut i svensk filmproduktion vid den tiden, men visst måste väl ljuset i Flicka och hyacinter vara anmärkningsvärt välgjort? Det var ju så – i brist på annat ord – snyggt!

Det är definitivt dags för mig att leta upp fler filmer av Hasse Ekman.

Varför är förresten filmer om deprimerade och svårförstådda kvinnor så oerhört tilldragande?

Julmarknad i Filmstaden

Idag har det varit julmarknad på Filmstaden i Råsunda. Jag var där i egenskap av volontärarbetare för stiftelsen Filmstadens Kultur. Det var lika trevligt som alla gånger jag jobbat för dem tidigare. Det är alltid så härlig stämning på området som en gång sett våra största filmstjärnor, och särskilt en dag som denna, som var helt perfekt för julmarknad. Det var absolut svinkallt, särskilt att stå still bakom ett infobord i fyra timmar. Men det ska vara kallt på en julmarknad, annars är det inte rätt.

Och så spelar det ju såklart en ganska stor roll att man är med likasinnade.

Idag, liksom vid Filmstadens dag i augusti, hade jag Ekmansällskapet och Thor Modéen-sällskapet vid borden bredvid mig. Där kan man snacka om entusiaster! Själv är jag en sådan där person som vet litegrann om lite allt möjligt, men jag beundrar de som verkligen kan snöa in på ämnen eller personer. Särskilt när det gäller ett ämne som jag tycker är så viktigt – det måste finnas entusiaster för att svensk filmhistoria ska leva vidare!

Jag har knappt hört talas om några av titlarna som låg på Thor Modéen-sällskapets bord. Det fascinerar mig, det finns alltså en helt outforskad värld av svensk film som jag fortfarande har att upptäcka. Sedan att just den världen kanske inte ses som högkultur, är väl en annan fråga… Liksom huruvida jag verkligen vill bekanta mig med de filmerna… Men i princip är jag totalt för allt arbete som främjar gammal film! Och jag behöver ju inte gilla filmerna för att tycka att de är viktiga, det har aldrig vart något krav.

Min främsta uppgift under marknaden var att informera om vad som pågick under dagen (julgransklädnad, luciatåg, guidad visning och dylikt) och vart på området som detta pågick. Men däremellan hann jag handla ett par julklappar. Till mig själv.

Flicka och hyacinter hamnade på åttonde plats i FLM:s omröstning om tidernas bästa svenska filmer (nr 17/18, september 2012). Då den är regisserad av Hasse Ekman, fanns den givetvis på Ekmansällskapets bord. Jag är pinsamt okunnig när det kommer till Hasse Ekmans verk, jag är bättre insatt i hans fars arbete, så jag såg detta som ett ypperligt tillfälle att bredda mitt kunnande med åtminstone denna hans mest kända film. Jag lär återkomma när jag har sett den.

I övrigt var det kanske inte jättemycket filmrelaterat som pågick. Loppis, lotterier, popcorn och sockervadd, delikatessbord och fika. Men huvudsaken är att folk blir medvetna om att stiftelsen finns, och att området fortfarande lever. Och så är det alltid mysigt med julmarknad.

Kommande biofilmer - det ser bra ut

Jag sitter och läser SF:s tidning för julen 2012. Vad man än tycker om SF:s filmutbud rent generellt, så måste jag säga att det ser väldigt intressant ut för våren.

Jag är ingen stor fan av Sagan om Ringen-filmerna, om man får säga så utan att bli lynchad, men The Hobbit ska jag definitivt se. Kanske delvis för att jag tycker att Martin Freeman är helt fantastisk. Och delvis därför att produktionsprocessen tycks ha varit så intressant, med många olika steg och etapper i utvecklingen av filmen, från en film till tre. Och så kan man inte förneka att hypen gör sitt till.

Jag ska nog också försöka se Anna Karenina, mest därför att den delvis är inspelad i det hus där jag gjorde en hel del volontärarbete när jag bodde i London, nämligen Ham House and Gardens, ett mycket välbevarat och fint 1600-talshus med personlighet och atmosfär. Jag är egentligen inte så bekant med storyn till Anna Karenina, men har länge haft ambitionen att se Greta Garbos version, som jag ägt på DVD i ett antal år nu utan att komma mig för att se. Jag skulle gärna även se Vivien Leighs version. Måste undersöka om den går att få tag på för en någorlunda billig slant.

Så måste man ju faktiskt trots allt se The Great Gatsby. Jag är dock förberedd på besvikelse. Jag älskade boken alla de gånger jag läste den. Jag skrev min kandidatuppsats om den och Tender is the Night, och jämförde de båda böckerna med Godard’s À bout de souffle och Pierrot le fou. Min vinkel var hur konsumtionssamhällen leder till manlig självdestruktivitet. Lite lagom pretentiöst sådär, men jag hade kul under tiden. Och då blev det ju att man kom boken ganska nära. Så jag är försiktigt optimistisk till filmen, än så länge. Jag hörde dessutom till dem som redan för sex-sju år sedan sade att Leo DiCaprio är underskattad. Det var alltså innan The Departed, Inception och Revolutionary Road. Jag kommer stenhårt hålla fast vid uppfattningen att jag hela tiden visste att han var bättre än vad han fick cred för, långt innan den blev allmänt vedertagen sanning.

Jag är däremot mer tveksamt ställd till Oz – The Great and Powerful. Den skippar jag nog. Jag menar, den kan ju inte vara bra?

Ser också att Frankenweenie kommer i januari. Jag gillade kortfilmen,och är osäker på om jag kommer vilja se en animerad version på bio… Lär vänta till DVD-releasen…

Beasts of the Southern Wild, som jag var så extatisk över efter Stockholm Filmfestival, kommer också ut i januari. Då ska jag släpa med mig alla jag känner för att se den. Bara så ni vet.

Och så måste man ju givetvis se Berättelsen om Pi, som kommer redan i december, lagom till den obligatoriska mellandagsbion. Jag är väldigt nyfiken på hur denna omöjliga historia ska berättas. Ang Lee säger själv i en artikel i tidningen att han inte kunnat berätta den utan 3D. Ett ganska kontroversiellt uttalande? Eller är 3D-tekniken numera så pass etablerad att den till och med börjar accepteras? Jag tycker fortfarande att  Coraline och Ice Age 3 är några av de få filmer som fungerat riktigt bra i 3D, och bitvis även Men in Black 3, men jag fortsätter förhålla mig försiktigt skeptisk till det. Och jag fortsätter att hoppas att det ska komma en film som får mig att ändra uppfattning. Kanske just denna?

Och så får vi ju inte missa From Up on Poppy Hill! Har den förresten något svenskt namn ännu? Om den ens ska få det? Det spelar väl egentligen inte så stor roll, men jag är nyfiken. Så pass nyfiken att jag måste kolla upp det. Uppe på vallmokullen hette den visst på svenska. Hur som helst så missar jag ingen Studio Ghibli. Så är det bara.

Jag tänker inte säga något om filmatiseringen av Les Miserables, för jag tycker att rollistan ser alldeles förfärlig ut. Det är i stort sett bara mina älskar-att-hata-skådespelare som är med; Anne Hathaway, Amanda Seyfried, Sasha Baron Cohen och Russell Crowe. Hugh Jackman kan jag stå ut med, om jag måste, och Helena Bonham Carter brukar vara bra, men jag tror inte att det blir en film jag kommer att rusa till på premiärdagen.

Det är ett litet urval av de filmer som jag mer eller mindre kommer ägna mina tankar åt de närmsta månaderna. Ja, förutom alla andra filmer jag kommer att se, förstås.

Det sista från filmfestivalen '12

Så var Stockholm Filmfestival över för det här året. Jag tröstade mig i måndags och tisdags med att gå på bio, och idag satt jag hemma och tittade på en DVD. Filmnörd, lite?

Jag ska hur som helst berätta om de fem sista filmerna jag såg, eftersom jag redan skrivit om de fyra första (se förra inlägget). Över lag kan jag bara säga att jag lyckades extremt bra, över förväntan, med att pricka in riktigt bra filmer. Min taktik för att välja filmer är ju inte direkt vattentät… men ibland ska man väl ha lite tur också. Eller helt enkelt en känsla för vad som är bra film. Kanske.

Dom över död man: Kanske inte den mest engagerande filmen jag sett, men spännande på sitt sätt. Jag brukar vara känslig för det här med att sympatisera med karaktärer, jag vill gärna kunna göra det, men det var svårt i den här filmen. Man tänkte väl att huvudpersonen, Torgny Segerstedt, skulle vara en hyllad hjälte, liksom han oftast framstår i historiebeskrivningen, men han var så jävlig på ett rent personligt plan att det var svårt att se hans mod gentemot nazismen och regeringens linje under andra världskriget för det stora dåd det egentligen var. Så, man fick minst sagt en nyanserad bild av honom, och människorna i hans närhet. Lite på gott och ont i det här fallet. Kanske blev det lite för privat, och som tittare kan jag inte hjälpa att undra hur verklighetstrogen filmen är. Om det nu ska spela roll. 

Hur som helst så fick jag känslan av att se ett spel, som man annars bara lite ytligt läst om i skolan, inifrån.

Beasts of the southern wild: Jag har en ny favoritfilm. Det här var verkligen en sådan där film där man lämnar salongen och känner det so matt man blivit känslomässigt misshandlad – det känns nästan fysiskt. Jag fick lite Terrence Malick/Tree of life-känsla av den. Den handlade om någonting som jag aldrig sett på film förut, vad jag kan minnas, människor som aldrig skildrats, och definitivt inte på det viset. Jag tror att det var ett genidrag att ha ett litet barn i huvudrollen. Mycket av det som sker i filmen är resultatet av ett agerande från vuxna som absolut inte går att förstå för mig, och då blev det lättare att acceptera situationen när man såg den från ett barns perspektiv, ett barn som själv inte gjort något för att hamna i den, men som accepterade läget och tog sig igenom det. Jag kanske ska berätta det, att filmen utspelar sig före, under, och efter en stor orkan, inspirerad av Katrina, och de effekter den har på de fattiga som bor i ett slumområde utanför New Orleans. Mycket voiceover, från den 6-åriga flickan som spelar huvudrollen. Och det är inga småsaker hon pratar om. Det är de tunga frågorna, de djupaste, om villkoren för vår existens. Kanske är det också tack vare att det är en liten flicka som får ta på sig berättarrollen som det aldrig heller blir pretantiöst. Längtar till allmän release, samt DVD.

Safety not guaranteed: Innan jag säger någonting annat, så måste jag säga att jag faktiskt verkligen gillade den här filmen. Även om det som följer kan tolkas som motsatsen. För det här var verkligen urtypen av Amerikansk indie. Det var nästan lite checklistevarning: halvflummig tjej med familjeproblem – check; roadtrip – check; töntig sidekick – check. Och så vidare. Men, som sagt, jag gillade det. Det funkade. Jag gillade de lösa trådarna på slutet, och lämnade salongen med ett leende och på lätta fötter. Tjejen i huvudrollen var okonventionell på ett sätt som kanske inte var helt nyskapande, men det funkade i all sin klassiskhet. Utstött, halvt deprimerad tonårstjej med gothtendenser som inte är så pass tydligt uttryckta att det alienerar publiken, och vars humor bygger på ironiska observationer. Jag inser att hon låter hur tråkig och stereotyp som helst när jag beskriver henne så. Men det är väl för att den typen ofta går hem, som den ens existerar. Och tidsmaskinstemat görs bra, tyckte jag. Jag satt åtminstone klistrad hela tiden, spänd över hur det skulle utveckla sig, hur filmen någonsin skulle lyckas ro hem det temat. Men det gick.

Love, Marilyn: Jag var ganska överraskad över att se ännu en film om Marilyn Monroe, så snart efter My week with Marilyn och allt snack om filmatiseringen av Joyce Carol Oates Blonde. Men så var det. Tydligen hade man hittat dagboksanteckningar och brev från MM gömda i något arkiv, som man nu byggde denna dokumentär på. Olika mer eller mindre kända skådespelare läste ömsom upp MMs egna anteckningar, ömsom vad olika forskare, biografiförfattare och vänner sagt om henne. Jag tyckte väl egentligen inte att just denna film tillförde någonting nytt om hennes liv och öde, men den funkade definitivt som en påminnelse om vem hon varit och vad hon åstadkommit, och hur hennes liv hade levts. Mycket fokus var på Marilyn Monroe som karaktär i det offentliga vs Marilyn Monroe som hon var privat, vilket jag tycker är ett perspektiv som har tjatats ut. Det är ju faktiskt ett av de grundläggande objektiven inom så kallade star studies, som började redan på 70-talet (läs Richard Dyer, Stars). 

Det var i och för sig en bra film. Men det kan också vara därför att filmer om MM nästan per definition blir bra, eftersom hennes liv följer en så fin dramaturgisk kurva. En film om Marilyn Monroe blir helt enkelt bra.

The Paperboy: Jag hade läst innan att man aldrig kommer att se på Nicole Kidman på samma sätt efter att ha sett den här filmen. Det är nog väldigt sant. Min enda tanke efteråt var att det här nog var bland det sjukaste jag sett. Och det gällde inte bara Kidmans karaktär, utan i stort sett allihop. Jag ska erkänna att jag är hemligt förälskad i Zac Efron, vilket var en av anledningarna till att jag ville se den här filmen. Och jag hade verkligen inte väntat mig att se honom i en sådan här film! Det gläder mig dock att han får göra lite annorlunda filmer, med lite mer tyngd. Jag inser att det här inlägget kanske blir lite platt, men åter igen måste jag säga det – jag gillade verkligen den här filmen. Trots våld och udda sexscener. Och, som sagt, udda karaktärer.

Det känns dock lite som att det är den sortens film som man egentligen inte bör skriva så mycket om. Jag får känslan av att ju mindre man vet innan man ser den, desto bättre är den, desto större blir chockvärdet i den. Vilket jag tror är kärnan i filmen. Man ska reagera starkt, och särskilt då på att välkända skådespelare spelar roller som man aldrig skulle kunna tänka sig dem i. Så jag slutar där, så att jag inte förstör filmen för någon.

Sådär, då var Stockholm Filmfestival över även här på bloggen.

Halvvägs genom festivalen

Jag är nästan halvvägs genom min Stockholm Filmfestival. Jag har sedan starten köpt ytterligare två biljetter, så sammanlagt ser jag nio filmer. Än så länge har jag sett fyra. Här kommer en sammanfattning av festivalen hittills.

Det har varit fyra mycket intensiva filmer, rent känslomässigt. Efter gårdagens film, till exempel, var jag helt utmattad, och hoppades att resten av mina filmer skulle vara lätta komedier. Men så lär det ju inte bli. Alla filmer har dessutom inkluderat frågor kring vem som ligger med vem och varför.

Filmerna är Call Girl, Paraden, Simon Killer och My Brother the Devil.

Jag har hört att Call Girl har fått blandade recensioner, men jag har inte läst någon själv. Jag tyckte i alla fall att det var en fantastisk film. Stundvis så svår att se, så smärtsam, men oerhört engagerande. Många spännande plot twists, trots att den baseras på en verklig händelse. Som jag för övrigt vet väldigt lite om. Jag har inte brytt mig om de här debatterna om huruvida filmen föreslår att även Olof Palme var mer inblandat än vad som är allmänt vedertaget idag. Jag måste säga att jag faktiskt inte bryr mig om parallellerna till verkliga händelser över huvud taget. Visst att det ger filmen lite mer udd av att man vet att den är något sånär sann, men jag tycker ändå att den håller i sig själv också. Det blir så fel om man ska börja plocka sönder filmen för att se vilka delar som är sanna och vilka som är fiktion. Det är helt enkelt en väldigt intensiv och rörande politisk thriller. Om man inte redan var manshatare när man gick in i salongen, var man det definitivt när man gick därifrån.

Paraden var också den väldigt stark, men på ett betydligt mer problematiskt vis. Den marknadsförs som en komedi, och visst skrattade även jag till ibland, jag som sällan skrattar högt åt filmer. Men denna film var samtidigt så väldigt seriös och våldsam i skildringen av hat mot homosexuella i Serbien att humorn blev löjlig, den liksom förminskade allvaret som ändå fanns i storyn. Jag visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till filmen, och på hur mycket allvar jag kunde ta den. Likväl var det till sist en väldigt stark film, som belyser en situation i en del av Europa som åtminstone jag inte känner till särskilt väl. Visst vet man att homosexuella lever med helt andra förutsättningar i vissa länder, även i Europa, men riktigt hur illa det kan vara förstod jag nog inte innan den här filmen. Den har dessutom ett antal väldigt sympatiska och karismatiska karaktärer, om än väldigt stereotypa. Väldigt stereotypa. Och då menar jag väldigt stereotypa.

Simon Killer var den enda filmen hittills som jag hade klarat mig utan att se. Men den var stark i sig. Huvudpersonen var ett absolut svin, och det tycker jag att man förstod redan från början. Men jag fick ändå känslan av att tanken var att man skulle sympatisera med honom i början. Men allt går utför. Ibland kändes det som om filmen visade något slags utom-Europeisk fantasi om Paris, med lättflörtade tjejer och prostituerade, och där man som besökare utan problem kan hanka sig fram utan pengar. Å andra sidan verkade ju Simon smått psykopatisk och definitivt manipulativ i sitt sätt att få människor omkring honom att tro på och ömka honom. Jag måste fråga mig vad syftet med den här filmen egentligen var? Eller var det bara, som sagt, en utlännings fantasier om hur det är i Europa/Paris?

My Brother the Devil är nog min favorit av alla filmer hittills. Inte bara för att den utspelar sig i min gamla hemstad London.  Visserligen östra London, delar som jag inte är särskilt bekant med, men ändå. Efter visningen hörde jag en kille påpeka att man sett den här sortens film förr. Visst, tänkte jag, det har man. Men aldrig en film med just dessa karaktärer, om just dessa händelser. Och det var där filmen var så oerhört stark. Väldigt genuina karaktärsporträtt, som alla förmedlade så mycket känslor – kärlek, hopp, förtvivlan, uppgivenhet, framtidstro och total hopplöshet, allt på en och samma gång. Och filmen lyckades ta upp så många aspekter av livet i det fattiga East London och de villkor som finns där, inte bara de kriminella och drogrelaterade verksamheterna, utan även mänskligheten, värme och kärlek. Jag gillade även karaktärsutvecklingen – allting var väldigt oförutsägbart, och jag kunde inte slita uppmärksamheten från filmen i en enda sekund. Jag var verkligen där, tillsammans med personerna i filmen, och levde deras liv. En annan aspekt som jag för övrigt fann oerhört underhållande var alla de kommentarer från publiken som jag hörde efter filmen, om hur de inte kunnat förstå dialekten som karaktärerna pratat. Någon sade att han bara kunnat förstå ungefär hälften av allt. Och jag hörde flera gånger hur mannen som satt bredvid mig, viskade till sin kompis ”Vad sade han/hon?”. Så, är det en sak som jag har lärt mig av att ha bott i London i fem år, så är det att förstå brittisk engelska, även när den pratas på de mest oförståeliga dialekterna. Det kändes skönt.

Jag twittrar för övrigt om filmerna jag ser på festivalen. Igår fick jag ett svar från en av skådespelarna i My Brother the Devil, där han skrev att han var glad att jag gillade filmen. Det gladde mig.

Aniston i en bra film?!

Det verkar vara något slags Jennifer Aniston-hysteri på TV just nu. Sedan jag såg – och skrev om – Along came Polly har jag lyckats sitta igenom ytterligare två av hennes filmer, först Love Happens på SVT och sedan The Switch (Pappa på burk) på TV4.

Det måste ha varit ett medvetet val att börja med Along came Polly, för det var verkligen den sämsta av filmerna. Jag förstår fortfarande inte varför jag inte bara stängde av TV:n. Men sedan blev det bättre och bättre.

Love Happens var väl egentligen inte heller någon superhit. Man liksom avskyr den manliga huvudrollen. Eller, jag gjorde det, i alla fall. Å andra sidan är det svårt att tycka om självgoda mytomaner, vare sig de är på film eller i verkligheten. Det var som om filmen var en enda lång egoboost för Aaron Eckhart. Där fanns några försök till djup, men de sabbades ganska rejält av ett antal halvt genomtänkta ”roliga” situationer – någon som skrattar när han stjäl fågeln, till exempel? Och Aniston spelar samma pixie girl-typ som i Along came Polly, som om hon bara är där för att visa den manliga karaktären att livet kan vara roligt, spännande, sprudlande, spralligt, och bara genom henne kan de nå självuppfyllelse. Som sagt, det är en egoboost för männen. Men den hade nog ändå något som inte fanns i Along came Polly – även om det bara var ett försök till djup, så var det ett gott försök. Dessutom SAKNADE den något som Along came Polly hade, nämligen den sortens humor som centreras kring kroppsvätskor.

The Switch var annorlunda i jämförelse med båda de andra filmerna. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att jag var glad att jag tittade på hela. Och då måste man komma ihåg att den visades på TV4, vilket betyder ett antal minuters reklamavbrott under filmen. Jag menar, att jag faktiskt satt igenom reklamavbrotten är i sig ett av de bästa betygen en film kan få. Den var rolig på riktigt. Sedan vet jag inte hur mycket jag som kvinna i barnfödarålder förfördes av den urgulliga lilla pojken i filmen… Men han var seriöst bra i sin roll!

Man kan väl för övrigt inte påstå att insemination är ett ämne som Hollywood vanligtvis beblandar sig med, vilket i sig var en av faktorerna som gjorde just denna film intressant. Å andra sidan kan man väl ha åsikter på slutet i den meningen, att det var en ganska traditionell familjebild som till slut fick segra. Men jag vet inte, jag. Det här var nog en sådan film där vägen fram till slutet var mer tillfredsställande än slutet i sig.

Och jag kände verkligen för Jason Batemans karaktär. Äntligen en romkom(anti)hjälte som man kan identifiera sig med. Om det nu ska vara ett kriterium för att en karaktär är bra. I och för sig var väl hans karaktär också lite lagom stereotypisk, men på det motsatta spektrumet från Eckhart i Love Happens – här hade vi losern istället för den självgode, arroganta mannen. Men ärligt talat så är väl losers alltid det bättre alternativet? Så länge det inte är Ben Stiller som spelar hen.

Jag tror till och med att det fanns några tillfällen då jag skrattade åt filmen, och tyckte att den var ganska smart. En Jennifer Aniston-film som är smart?! Det trodde jag aldrig att jag skulle ha möjlighet att säga. Inte trodde jag heller att jag skulle ha tillfälle att säga att jag gillar en av hennes filmer. Men det gör jag. The Switch var faktiskt bra.

Sthlm Filmfest!

Nu är det snart dags! Jag kom mig äntligen för att köpa årskort till Stockholm Filmfestival i förra veckan, och bokade omedelbart sju filmer. Den första är nästa torsdag.

Jag tillämpade min vanliga metod för att välja filmer – jag hade egentligen bara hört talas om en av filmerna som skulle visas – Call Girl – så den var given. Sedan jag bokade har det även talats en del om Beasts of the Southern Wild, som jag också lyckades träffa in. I övrigt tittade jag på titlar, filmposters, taglines och de korta texterna om filmerna som finns på festivalens hemsida, för att försöka avgöra vilka filmer som kan vara intressanta.

Det är ungefär så jag gjort tidigare år. Och då har jag oftast fått in ett antal fullträffar. Det var till exempel så som jag hittade Farväl Falkenberg, som nu är en av mina absoluta favoritfilmer. Sedan får man räkna med att man tycker mindre bra om andra filmer, men det brukar åtminstone alltid bli en upplevelse att se även dem. Kanske beror det på stämningen, att det är just Stockholm Filmfestival. För visst är det något speciellt över just den festivalen?

Jag har inte varit på festivalen på fem år, eftersom jag har bott utomlands, så den ska bli extra rolig i år. Den blir lite av en återkomst för mig.

Hur som helst, de andra filmerna jag bokat är Paraden, Simon Killer, My brother the devil, Safety not guaranteed och Love, Marilyn. De är från några olika filmgrupper, en del från Competition-gruppen, andra från American Independent-gruppen, och så enstaka filmer från andra grupper. Jag brukar föredra tävlingsgruppen och American Independent – där brukar de filmer jag gillar finnas. Särskilt indie. Som gammal Hollywoodälskare är det härligt att se film från ”den andra sidan”. Så det blir nog bra i år också.

Gene Kelly-festival

Den 23 augusti i år skulle Gene Kelly ha fyllt 100 år. Det firar just nu Boulevard Teatern i Stockholm med en liten Gene Kelly filmfestival.

Den började idag med en visning av An American in Paris, följt av Singin’ in the rain. Nog för att de är klassiker, men jag skippade de båda, eftersom jag sett dem ett antal gånger för mycket redan. Båda filmerna ingick vid något tillfälle i någon av kurserna jag läste under min BA och MA, och jag tycker mig minnas att jag en gång skrev en uppsats om An American. Jag minns tyvärr inte vad den handlade om… Hur som helst tyckte jag inte att jag behövde se dem igen.

Nu kom jag just hem från en visning av De tre musketörerna. Jag vet inte om jag ens kände till att Kelly gjort den filmen, jag tror inte det. Hur som helst, så var den inget mindre än episk. Både i uttryck och i längd. Jag ser nu i och för sig att den endast är 125 minuter lång, men den kändes i Borta med vinden-klass. Antagligen för att den var väldigt storslagen i övrigt. Och Technicolor och allt. Det var MGM i ett nötskal, hela vägen. Stort drama, snabba svängar, svallande känslor, lite lagom fånig humor.

Men, jag måste erkänna att jag inte helt köpte Kelly som D’Artagnan. Särskilt som alla karaktärer runt omkring honom hela tiden påpekade hur ung han var, vilket Kelly faktiskt inte i sig själv levde upp till. Dessutom hade han sin vanliga superhjälteaura – ingen och ingenting kan besegra Gene Kelly. Jag menar, visst att D’Artagnan ska vara en naturbegåvning i att fäktas, men det blir lite för mycket i Kellys tappning.

Dessutom satt jag genom hela filmen och undrade vilken film det är jag sett Van Hefling i, och varför jag inte tycker om honom. När jag nu kollade upp honom visade det sig att det ju var han som spelade den där förskräcklige manipulative mannen i Possessed (1947). Han fungerade hur som helst riktigt bra som Athos i den här filmen.

Tyvärr visar Boulevardteatern inga av mina favorit-Kellyfilmer under sin lilla festival. For me and my gal är ju till exempel helt underbar, där han filmdebuterar mot Judy Garland som vaudevilleartist. Trots den idag något obekväma amerikanska patriotismen lyckas Kelly och Garland skapa något riktigt intressant i den filmen, samt göra det med bra sång och dans. It’s always fair weather är en annan favorit, och en film som för mig har mer substans än någon annan av hans filmer. Den är både gripande och underhållande, med några välriktade slag mot den då så moderna televisionen. Cyd Charisse har också ett riktigt läckert dansnummer i den. Och sist men inte minst måste jag säga att The pirate nog är min största favorit, bara för att den är så otippad. För det första har den helt fantastiska färger, och både Garlands och Kellys kostymer är helt underbara. Jag tror inte att Gene Kelly är så snygg som han är i den filmen i någon av sina övriga roller. För det andra känns handlingen så överraskande, och ganska annorlunda från vad man vanligtvis såg i stora Hollywoodfilmer på 1940- och 50-talen. Gene Kelly är perfekt i sin roll i den filmen.

Kelly är dessutom min favoritdel av Les demoiselles de Rochefort, en film som jag för övrigt har ganska svårt för.

Hur som helst, imorgon fortsätter festivalen, och då ska jag se Säg det med en sång och New York dansar. Den sista har jag sett förr, och har till och med på DVD, men jag måste erkänna att jag inte kände till dess svenska namn, och förstod inte att det var On the town när jag bokade… Men det gör inte så mycket, jag gillar den och sitter gärna igenom den igen. Om inte annat så för Sinatras skull.

Bridesmaids - den skulle ju vara rolig?

Ibland är det jobbigt att vara filmnörd.

Härom kvällen var jag hemma hos en gammal kompis för en tjejkväll med några av mina gamla gymnasiekompisar. Vi skulle titta på film. Och visst, jag vet hur det brukar bli när man är ett gäng som ska komma överens om en film att se – det är alltid någon som inte blir nöjd med valet. Och oftast är det filmnörden.

Till saken hör dock, att hon som vi var hemma hos bodde bland andra tillsammans med en kille vars DVD-samling var en av de mest imponerande jag någonsin sett. Spannet på filmer var brett, och där fanns nästan alla de filmer som jag skulle benämna oumbärliga i en bra filmsamling, klassiker, underground, indie, svenskt, Hollywoodskt, franskt och övrigt. Där fanns De 400 slagen, De sju samurajerna, Casablanca, Borta med vinden, Apan, Fightclub, Trois Coleur-serien, Sånger från andra våningen, plus betydligt, betydligt mer. Det måste ha varit dubbelt så många filmer som jag själv äger, och jag anser min DVD-samling vara av ganska stort mått. Jag fick en rejäl adrenalinkick bara av att se fodralen till alla dessa fantastiska filmer.

Själv lobbade jag för att vi skulle se Apan, eftersom jag ännu inte har haft tillfälle att se den. Men så blev det givetvis inte. Istället enades vi (jag med viss misstänksamhet) om att se Bridesmaids.

Jag hade faktiskt hört en del goda saker om den filmen, vilket var anledningen till att jag ändå tyckte att det kunde vara ett okej val. Och jag lovar, jag VILLE tycka om den. Men, den är. Inte. Rolig.

Vad jag hade hört om filmen var att den skulle vara ett slags feministisk komedi, och visst, jag ger den credit för att den porträtterade ett flertal OLIKA kvinnokaraktärer, istället för de vanliga en eller två olika kvinnotyperna som syns i film, samt att den berättades ur kvinnoperspektiv. Men den lämnade ändå aldrig riktigt den vanliga dramaturgin där allt går ut på att hitta sin stora kärlek. Filmen både börjar och slutar i det temat. I början är huvudpersonen Annie olycklig för att hon är i ett förhållande utan framtid, och i slutet är hon lycklig för att hon träffat mannen hon vill ha. Känns temat bekant, på något sätt?

Däremellan handlar det mest om kvinnlig rivalitet, och ärligt talat så känns inte det heller som ett särskilt nytt tema. För att inte nämna hanteringen av de ”tjocka” kvinnorna. En av de positiva saker jag hört om denna film är att den låter kvinnor som inte ser ut som Hollywood-idealet ta plats. Ändå var det ett gammalt karaktäriserande även där – rolig butch eller elak bitch.

Överlag verkade skämten i filmen ligga på nivå förnedringshumor, vilket jag absolut inte klarar av. Vad är det egentligen för roligt i att se folk göra bort sig? Går det verkligen att sympatisera med karaktärer som gör sådana saker som man själv aldrig någonsin skulle överväga att göra? Filmen är helt enkelt inte rolig.

Fast, en scen var väl lite rolig ändå… Den där Annie försöker få Rhodes uppmärksamhet. Efter att ha blivit ovän med Rhodes, som är trafikpolis, kör Annie fram och tillbaka förbi hans bil på alla möjliga olagliga vis, för att provocera fram en reaktion i hans rättskyldiga person.

Här bör jag väl kanske för övrigt nämna att Rhodes spelas av en av mina absoluta favoriter, Chris O’Dowd, så jag var nog lite partisk i alla hans scener. Även om han inte medverkar i särskilt bra filmer, så är han helt underbar att se. (IT Crowd råkar också vara en av mina favoritserier...)

Hur som helst, mina kompisar skrattade för fullt filmen igenom, medan jag bara ville gräva ett hål att gömma mig i. Och efteråt var jag så arg av filmen.

Det skulle i och för sig kanske vara intressant att försöka gräva vidare i varför jag blev så oerhört provocerad av Bridesmaids?

Filmgala Norr

På lördag arbetar jag för stiftelsen Filmstadens Kultur igen. Då arrangerar de Filmgala Norr i Filmstaden Råsunda. Det är en filmfestival som anordnas av Stockholms norrortskommuner (Solna, Sundbyberg, Sollentuna, Norrtälje, Upplands-Bro, Vallentuna, Danderyd, Järfälla och Österåker) i samarbete med bland annat SF och stiftelsen Filmstadens Kultur. Det är fjärde året som den hålls, och i år hålls den alltså i Solna.

Festivalen visar kortfilmer gjorda av unga boende i de deltagande kommunerna. Det finns tre kategorier, samt en öppen klass. De tre kategorierna delas upp mellan 0-12-åringar, 13-16-åringar och 17-20-åringar. Filmerna ska vara max tio minuter långa.

Jag tvivlar dock på att jag kommer att få möjlighet att se någon av filmerna. Jag ska jobba som värd utanför salongerna, samt hjälpa till med att ställa området i ordning. Fast det gör kanske inte så mycket – hade de inte hört av sig och frågat om jag kunde hjälpa till, tvivlar jag på att jag skulle ha gått. Mest därför att jag nog inte hade vetat om att festivalen pågick. Så, se det här som mitt sätt att tala om att festivalen finns, och att den är årligt återkommande.

Visst erkänner jag att jag gör PR för festivalen här. Men jag är ju lagom jävig i frågan. Jag tycker att stiftelsen Filmstadens Kultur gör ett ovärderligt jobb, eftersom Filmstaden Råsunda är en så oerhört viktig del av svensk filmhistoria. Jag kan inte vara annat än stolt att få hjälpa till när stiftelsen arrangerar sådana här evenemang.

Så, varför inte titta förbi på lördag? Vem vet, kanske att Sveriges nästa stora filmregissör föds just där och då?

För mer information: www.filmgalanorr.se

Djävulspakten - Carina Burman

Jag håller för tillfället på att ta mig igenom Djävulspakten: Gösta Ekmans liv och konstnärskap, en biografi om Gösta Ekman, d.ä, skriven av Carina Burman. Jag köpte den av en ren impuls, hade lite tid att döda en dag och gjorde det i en bokhandel. Det brukar oftast inte vara en helt bra idé, eftersom jag brukar gå där ifrån med ett antal impulsköp som jag sedan inte läser förrän långt senare. Men det här var ett riktigt underbart köp.

Jag har egentligen bara sett två av Gösta Ekmans filmer, Intermezzo och Swedenhielms. Intermezzo fick ju stort utrymme i min mastersavhandling, och det var väl också då jag upptäckte under som var Gösta Ekman.

Jag har inte hunnit så långt ännu, eftersom jag hela tiden överöses med uppgifter från plugget, som måste prioriteras. Men det räckte att läsa några sidor för att vara totalt fast, både för boken och för Ekman som fenomen. Som en av Sveriges första superstars dominerade han teaterscenen under 1910- och 20-talen. Hans drogmissbruk ledde till döden redan 1938, vilket ju bara är två år efter att Intermezzo kom. Men även då, mot slutet av hans liv, kan man se hur oerhört vacker han måste ha varit (han var ju oemotståndlig i Intermezzo!), vilket även bekräftas av både fotografier i boken och citat från olika recensioner av de pjäser han spelade i. Och han verkar ha använt sig av det till fullo.

Jag har än så länge bara kommit till mitten av 1910-talet i boken, och Ekman står på randen till massivt genombrott. Ännu tycks han inte ha ett så utlevat liv som det redan förannonserats om i boken, men jag ser med nöje fram emot att få ta del av de lite läckrare detaljerna.

Jag brukar egentligen inte vara alltför förtjust i biografier – den enda jag egentligen helt tagit mig igenom är Cary Grant – A Class Apart, samt ett antal Ingrid Bergman-biografier. Alla dessa använde jag mig dessutom av vid något tillfälle då jag pluggade film och skrev uppsatser. Så vi kan väl säga att det är första gången jag läser en biografi av rent nöje. Är mer av en skönlitteraturperson annars. Det beror väl delvis på förutfattade meningar, jag har någon idé om att biografier ofta blir torra. Och opålitliga. Det spelar ingen roll om det är en självbiografi eller inte – det blir bara så fel överlag när böcker utger sig för att vara sanning. Då läser jag hellre någonting som jag vet är fiktion, som jag då enklare kan leva mig in i eftersom jag inte behöver läsa lika kritiskt.

Men Carina Burman ska vara en väldigt bra författare, när det gäller just biografier. Jag har hennes K.J. : en biografi över Klara Johansson i en bokhylla någonstans men har inte kommit mig för att läsa den, men den köpte jag delvis därför att Carina Burman hyllats så för den. Och givetvis för att Klara Johansson är en fascinerande person hon också. Dessutom har jag David Nivens The Moon’s a Balloon på min läslista, och den har jag högs förhoppningar inför.

Jag berättade för min filmintresserade kompis G att jag håller på med den här boken. Han rekommenderade då filmen Brokiga Blad. Så nu måste jag bara undersöka var och hur jag kan få tag på den... Jag tror han hade sett den på en av Filmklubbens visningar för länge sedan. Och det hjälper ju inte mig särskilt.

Hur som helst så hoppas jag kunna berätta mer om Djävulspakten när jag kommit lite längre. Jag ville bara säga någonting redan nu om denna oerhört fängslande bok.

Along Came Polly - en sågning

Häromdagen stod jag i köket, med TV:n på i rummet bredvid, när jag plötsligt hörde de välkända tonerna från Universals påa. Filmdags, tänkte jag förtjust, och hade snart slagit mig ned framför TV:n. Det var på SVT1, så jag hoppades på en någorlunda okej film. Men det visade sig vara Along Came Polly. Nåväl, tänkte jag, jag sitter kvar och tittar. Jag hade trots allt aldrig sett den filmen, och man vet ju aldrig, den kunde ju överraska.

Jag inser hur oerhört enkelt och klyschigt det är i det här läget att bara sätta igång och totalt såga ned filmen. Tyvärr blir det också exakt vad jag ska göra. Det är liksom svårt att göra någonting annat med en sådan film. Den inbjuder verkligen till det – genom att vara så extremt dålig.

Jag kan inte påstå mig vara särskilt förtjust i varken Ben Stiller eller Jennifer Aniston. Det finns givetvis undantag, så som The Royal Tenenbaums. (Tyvärr kommer jag inte på något exempel för Aniston…) Men detta nådde ju verkligen en helt annan nivå av botten – i en genre som knappast har rykte om sig att leverera kvalitetsfilm.

Ben Stiller spelar någon slags Woody Allen-likt neurotisk försäkringsman – men totalt utan den humor som Allen även i sina sämre stunder lyckas förmedla. Nej, här pratar vi toaletthumor. Bokstavligt talat (IBS är sällan en lyckad grund att basera skämt på…). Storyn bygger dessutom på irrationella beslut och handlingar från alla karaktärer, alltifrån Stillers fru (Debra Messing) som är otrogen på bröllopsresan, till Aniston som först porträtteras som en lite smått excentrisk och nöjesstinn manslukerska (för det är ju så excentriskt och hippt att tycka om stark ”etnisk” mat och att gå på undergroundklubb och dansa salsa) men sedan blir upprörd när det visar sig att Stillers karaktär inte har berättat sanningen om sitt äktenskap för henne. Ska man plötsligt sympatisera med henne då?

Det där med sympati är för övrigt en svår fråga filmen igenom. Varken Stiller eller Aniston gör minsta lilla för att förtjäna den, och ännu mindre Philip Seymour Hoffman, Alec Baldwin och Hank Azaria, som ändå brukar kunna framkalla åtminstone något slags medkänsla i andra roller. Här är det snarare smärtsamt att se dem. De ska alla tre spela flummigt ickekonventionella karaktärer, och det känns lite som att just dessa skådespelare valts just för att de vanligtvis inte ses i sådana roller. Det blir pinsamt uppenbart redan efter inledningsscenerna att det nog ändå finns en anledning till det… Obekvämare karaktärsporträtt får man leta länge efter.

Men om man ändå skulle försöka säga någonting positivt om filmen? Ja, färgerna var ju fina.

Överväldigande Ljud

När jag var i London i veckan och hälsade på några gamla universitetskamrater, föll det sig så att vi bestämde oss för att gå på bio. Egentligen var det jag som försökte övertala min kära vän L att gå på en kommersiell bio snarare än den ägd av British Film Institute. Inte för att jag har något emot BFI – tvärtom, det är ett av mina favoritställen i världen – men när L hävdade att han visst går och ser blockbusters och styrkte sitt påstående genom att säga att han såg den första Sagan om Ringen-filmen på en kommersiell biograf, så kändes det som att han totalt tappat verklighetsförankring med populärfilm. Det var mer än tio år sedan den filmen kom.

Hur som helst så misslyckades jag att övertyga honom att bryta sin filmsnobbsattityd; hans argument om att han helt enkelt blir uttråkad av nutida Hollywoodfilmer är faktiskt svårt att kontra eftersom det är så sant. Jag hade helt enkelt inte hjärta att tvinga honom att sitta igenom en usel film bara för att jag skulle vinna en diskussion.

Så istället gick vi till Renoirbiografen, nära Russell Square, och såg Berberian Sound Studio.

Jag anser mig väl ha sett min beskärda del av experimentell film, lågbudgetfilm, och allmänt avant-garde film. Men detta var något utöver och bortom allt annat.

Berberian Sound Studio är en slags metakommentar till skapandet av filmljud, men utvecklas till så mycket mer än bara en film som visar hur meloner och salladshuvuden får tillhandahålla ljudeffekterna när en människa stympas och styckas på film. Om jag bara hade självförtroende nog att kunna säga att jag verkligen greppade filmen, skulle jag ge en mer utförlig recension av filmen, men som det är så vågar jag inte riktigt gå in i för mycket detalj, med risk att totalt missrepresentera dess handling. Det finns så många lager av berättande i den här filmen att jag inte vet vilken nivå man kan ha som referenspunkt, särskilt när alla lager börjar gå in i varandra.

Först har vi något slags verklighetsnivå, där Toby Smiths karaktär anländer till en italiensk skräckfilmsstudio för att jobba med ljudet till en av filmbolagets produktioner. Denna film-i-filmen visas aldrig i bild (tack och lov – efter vad man får höra om och från filmen är det inte direkt your average romcom), men allteftersom det fortskrider, tycks denna films egenskaper, främst i form av dess påverkan på ljudteknikerns psyke. Till detta läggs sedan ytterligare en film-i-filmen, då ljudteknikern ser sig själv på en projicerad bild i scener som tidigare utspelat sig i filmen, samt en sekvens från en tidigare dokumentärfilm som ljudteknikern arbetat med, för att kulminera i ett antal sekvenser som är upprepningar av scener från början av filmen, men där Smiths engelska röst dubbats till italienska.

Allt detta åtföljs av intensiva och totalt överväldigande ljudsekvenser, i form av ljuden som de spelar in för skräckfilmen, och som Smiths karaktär ständigt lyssnar på, samt de kvinnoskrik som även de spelas in för skräckfilmsproduktionens räkning.

Lägg till detta irrationella karaktärer som alla verkar lagom bipolära, huvudkaraktärens förvirring över vad som är verkligt och vem man kan lita på (som för övrigt delas av oss i publiken), samt att det som åskådare är absolut omöjligt att orientera sig både i den filmiska tiden och i rummet.

Ljudklippningen skapar även en stor förvirring över vad som är ljud i filmen och vad som är ljud pålagt – diegetiskt eller icke-diegetiskt ljud – då scenerna ljudmässigt ofta går in i varandra och övergår i nya scener.

Över lag så älskar jag den här filmen. Men jag är tveksam till om jag över huvud taget förstod den. Om nu det ska vara ett krav för att man ska få gilla en film. Min kompis L, som både skriver sin PhD om det stumma ljudet i stumfilm samt har undervisat ett antal grundkurser i film, ansåg att detta skulle vara en perfekt film att visa för förstaårsstudenterna under den föreläsning som handlar om ljud. Själv skulle jag nog ha blivit lagom bortskrämd om denna film visats under mitt första år som filmstudent.

Filmstadens Dag - 26/8 2012

Min mor bor ett stenkast från Filmstaden i Råsunda. Några dagar efter att jag flyttat tillbaka till Stockholm vandrade vi omkring i hennes område, och såg en annons för Filmstadens Dag, som skulle hållas några veckor senare. Detta är en årligen återkommande dag, som ordnas av stiftelsen Filmstadens Kultur, ämnad att dra uppmärksamhet till områdets historia samt givetvis locka nya medlemmar till stiftelsen, som arbetar för att ta till vara på området, både historiskt, för nutiden och för framtiden. Det är en dag fylld av uppträdanden, guidade turer, information och tivoliskoj.

På annonsen stod att de sökte volontärer till Filmstadens Dag, så jag skickade iväg ett email och anmälde mig. Jag fick svaret att de redan hade tillsatt de flesta platserna, men, eftersom det, som de skrev, ”vore synd att sätta en filmvetare vid chokladhjulet”, kunde jag få stå vid deras informationsbord och informera om stiftelsen (jag hade givetvis nämnt att jag har en MA i filmvetenskap, bara sådär för lite extra cred…). Det blev en blöt historia, med regnskurar i jämna mellanrum, av kalibern man sällan ser i detta land. Trots det var antalet besökare högt, betydligt högre än vad jag hade förväntat, och det blev en hektisk dag, fylld av filmsnack .

Även om vi inte lyckades värva så många medlemmar som var planerat (jag är inte ens medlem själv ännu – jag väntar tills 2013 års medlemskap träder i kraft), så kändes det som en väldigt lyckad dag, inte minst i det att alla människor jag mötte var så sjukt trevliga! För att inte nämna kunniga! Jag har nog aldrig haft så bra filmsamtal med någon som jag hade med ett flertal personer den dagen. Det var folk som verkligen visste saker om svensk filmhistoria. Man kunde slänga sig med namn som Mauritz Stiller, Gösta Ekman, och Gustaf Molander utan att mötas av halvt frågande blickar och prata om filmer som de flesta svenskar nog aldrig ens hört talas om. Extra roligt var det för mig med min kärlek till Ingrid Bergmans svenska filmer.

Jag stod vid informationsbordet tillsammans med en tjej som arbetat i olika funktioner på området, bland annat i Portvaktstugan, där stiftelsens café ligger. Hon berättade hur hon satt ihop en utställning, som numera är permanent, om området och dess historia, och till det fått tillåtelse att gå igenom lokalerna på jakt efter intressanta föremål och information. Hon hade då bland annat funnit handskrivna brev och privata fotografier från ingen annan än just Ingrid Bergman. Vad jag inte skulle göra för att få ta en titt på dessa dokument! Tyvärr finns detta material inte tillgängligt för allmänheten, berättade hon, och beskrev det som föremål som mer eller mindre glömts bort i byggnadernas skrymslen och vrår.

Det får en att undra, hur mycket filmhistoria som försvunnit på så sätt genom tiderna, och hur mycket som finns att återupptäcka.

Hur som helst vill jag bara slå ett slag för området som är Filmstaden, samt de aktiviteter som fortfarande ordnas där. Det är en så pass viktig plats i vår filmhistoria, och det känns verkligen när man går omkring på området att det är något speciellt som hänt där. Jag upplever att det är ett speciellt slags tystnad som ofta råder där, som utav respekt för de storheter som en gång sprungit på marken och ett hedrande av all filmhistoria som skapats just där. Det är verkligen, som stiftelsen Filmstadens Kultur själva uttrycker det, ”klassisk mark”.