Flicka och hyacinter

Jag kom mig äntligen för att titta på Flicka och hyacinter igår. Jag kan inte förstå varför det tagit mig så lång tid att se denna fantastiska film. Jag har helt enkelt inte förstått vad det är jag har missat. Den något labyrintiska strukturen var genial. Där tittaren presenteras med olika episoder i icke-kronologisk ordning och sedan själv får lägga pusslet, allteftersom bitarna ges. Jag älskar att man som tittare aldrig skrivs på näsan, inga onödiga upprepningar för att förtydliga kopplingarna mellan scenerna, utan filmen litar till tittarens egen förmåga att förstå handlingen. Klippningen var perfekt, storyn kommer fram utan att kännas krystad, utan att behöva rättfärdigas eller förklara sig.

Bortsett från den icke-kronologiska berättarstilen har filmen många likheter med Citizen Kane. Det var åtminstone vad som slog mig efter att ha sett klart filmen. En kvinna dör – tar livet av sig – och hennes granne bestämmer sig för att gå till botten med varför, genom att prata med människor som känt henne. Lösningen finns till slut i ett nyckelord, som först figurerar tidigt i filmen. Rosebud?

Fast, när jag tänker efter är det nog fel att jämföra med Citizen Kane. Flicka och hyacinter har en betydligt tyngre tematisk vikt i och med dess överraskande slut. Särskilt med tanke på att den är gjort 1950. Positivt progressiv, är väl det enda jag kan säga utan att avslöja för mycket av filmen. En spoiler skulle nog förstöra filmen alltför mycket, så jag vågar inte säga så mycket mer. Men på DVD:ns fodral står följande: ”Vid premiären 1950 ansågs upplösningen vara högst uppseendeväckande och ledde till stor debatt i pressen.” Om det inte får alla att vilja se filmen vet jag inte vad mer jag kan säga för att övertyga.

Om jag nu inte kan berätta så mycket mer om handlingen och tematiken, har jag egentligen inte så mycket att säga. Det blir bara banalt om jag ska försöka mig på att kommentera de tekniska uttrycken i filmen. Jag är inte direkt bekant med hur filmkvalitet, tekniker för ljussättning och liknande aspekter såg ut i svensk filmproduktion vid den tiden, men visst måste väl ljuset i Flicka och hyacinter vara anmärkningsvärt välgjort? Det var ju så – i brist på annat ord – snyggt!

Det är definitivt dags för mig att leta upp fler filmer av Hasse Ekman.

Varför är förresten filmer om deprimerade och svårförstådda kvinnor så oerhört tilldragande?