Djävulspakten - Carina Burman

Jag håller för tillfället på att ta mig igenom Djävulspakten: Gösta Ekmans liv och konstnärskap, en biografi om Gösta Ekman, d.ä, skriven av Carina Burman. Jag köpte den av en ren impuls, hade lite tid att döda en dag och gjorde det i en bokhandel. Det brukar oftast inte vara en helt bra idé, eftersom jag brukar gå där ifrån med ett antal impulsköp som jag sedan inte läser förrän långt senare. Men det här var ett riktigt underbart köp.

Jag har egentligen bara sett två av Gösta Ekmans filmer, Intermezzo och Swedenhielms. Intermezzo fick ju stort utrymme i min mastersavhandling, och det var väl också då jag upptäckte under som var Gösta Ekman.

Jag har inte hunnit så långt ännu, eftersom jag hela tiden överöses med uppgifter från plugget, som måste prioriteras. Men det räckte att läsa några sidor för att vara totalt fast, både för boken och för Ekman som fenomen. Som en av Sveriges första superstars dominerade han teaterscenen under 1910- och 20-talen. Hans drogmissbruk ledde till döden redan 1938, vilket ju bara är två år efter att Intermezzo kom. Men även då, mot slutet av hans liv, kan man se hur oerhört vacker han måste ha varit (han var ju oemotståndlig i Intermezzo!), vilket även bekräftas av både fotografier i boken och citat från olika recensioner av de pjäser han spelade i. Och han verkar ha använt sig av det till fullo.

Jag har än så länge bara kommit till mitten av 1910-talet i boken, och Ekman står på randen till massivt genombrott. Ännu tycks han inte ha ett så utlevat liv som det redan förannonserats om i boken, men jag ser med nöje fram emot att få ta del av de lite läckrare detaljerna.

Jag brukar egentligen inte vara alltför förtjust i biografier – den enda jag egentligen helt tagit mig igenom är Cary Grant – A Class Apart, samt ett antal Ingrid Bergman-biografier. Alla dessa använde jag mig dessutom av vid något tillfälle då jag pluggade film och skrev uppsatser. Så vi kan väl säga att det är första gången jag läser en biografi av rent nöje. Är mer av en skönlitteraturperson annars. Det beror väl delvis på förutfattade meningar, jag har någon idé om att biografier ofta blir torra. Och opålitliga. Det spelar ingen roll om det är en självbiografi eller inte – det blir bara så fel överlag när böcker utger sig för att vara sanning. Då läser jag hellre någonting som jag vet är fiktion, som jag då enklare kan leva mig in i eftersom jag inte behöver läsa lika kritiskt.

Men Carina Burman ska vara en väldigt bra författare, när det gäller just biografier. Jag har hennes K.J. : en biografi över Klara Johansson i en bokhylla någonstans men har inte kommit mig för att läsa den, men den köpte jag delvis därför att Carina Burman hyllats så för den. Och givetvis för att Klara Johansson är en fascinerande person hon också. Dessutom har jag David Nivens The Moon’s a Balloon på min läslista, och den har jag högs förhoppningar inför.

Jag berättade för min filmintresserade kompis G att jag håller på med den här boken. Han rekommenderade då filmen Brokiga Blad. Så nu måste jag bara undersöka var och hur jag kan få tag på den... Jag tror han hade sett den på en av Filmklubbens visningar för länge sedan. Och det hjälper ju inte mig särskilt.

Hur som helst så hoppas jag kunna berätta mer om Djävulspakten när jag kommit lite längre. Jag ville bara säga någonting redan nu om denna oerhört fängslande bok.