Ibland är det jobbigt att vara filmnörd.
Härom kvällen var jag hemma hos en gammal kompis för en tjejkväll med några av mina gamla gymnasiekompisar. Vi skulle titta på film. Och visst, jag vet hur det brukar bli när man är ett gäng som ska komma överens om en film att se – det är alltid någon som inte blir nöjd med valet. Och oftast är det filmnörden.
Till saken hör dock, att hon som vi var hemma hos bodde bland andra tillsammans med en kille vars DVD-samling var en av de mest imponerande jag någonsin sett. Spannet på filmer var brett, och där fanns nästan alla de filmer som jag skulle benämna oumbärliga i en bra filmsamling, klassiker, underground, indie, svenskt, Hollywoodskt, franskt och övrigt. Där fanns De 400 slagen, De sju samurajerna, Casablanca, Borta med vinden, Apan, Fightclub, Trois Coleur-serien, Sånger från andra våningen, plus betydligt, betydligt mer. Det måste ha varit dubbelt så många filmer som jag själv äger, och jag anser min DVD-samling vara av ganska stort mått. Jag fick en rejäl adrenalinkick bara av att se fodralen till alla dessa fantastiska filmer.
Själv lobbade jag för att vi skulle se Apan, eftersom jag ännu inte har haft tillfälle att se den. Men så blev det givetvis inte. Istället enades vi (jag med viss misstänksamhet) om att se Bridesmaids.
Jag hade faktiskt hört en del goda saker om den filmen, vilket var anledningen till att jag ändå tyckte att det kunde vara ett okej val. Och jag lovar, jag VILLE tycka om den. Men, den är. Inte. Rolig.
Vad jag hade hört om filmen var att den skulle vara ett slags feministisk komedi, och visst, jag ger den credit för att den porträtterade ett flertal OLIKA kvinnokaraktärer, istället för de vanliga en eller två olika kvinnotyperna som syns i film, samt att den berättades ur kvinnoperspektiv. Men den lämnade ändå aldrig riktigt den vanliga dramaturgin där allt går ut på att hitta sin stora kärlek. Filmen både börjar och slutar i det temat. I början är huvudpersonen Annie olycklig för att hon är i ett förhållande utan framtid, och i slutet är hon lycklig för att hon träffat mannen hon vill ha. Känns temat bekant, på något sätt?
Däremellan handlar det mest om kvinnlig rivalitet, och ärligt talat så känns inte det heller som ett särskilt nytt tema. För att inte nämna hanteringen av de ”tjocka” kvinnorna. En av de positiva saker jag hört om denna film är att den låter kvinnor som inte ser ut som Hollywood-idealet ta plats. Ändå var det ett gammalt karaktäriserande även där – rolig butch eller elak bitch.
Överlag verkade skämten i filmen ligga på nivå förnedringshumor, vilket jag absolut inte klarar av. Vad är det egentligen för roligt i att se folk göra bort sig? Går det verkligen att sympatisera med karaktärer som gör sådana saker som man själv aldrig någonsin skulle överväga att göra? Filmen är helt enkelt inte rolig.
Fast, en scen var väl lite rolig ändå… Den där Annie försöker få Rhodes uppmärksamhet. Efter att ha blivit ovän med Rhodes, som är trafikpolis, kör Annie fram och tillbaka förbi hans bil på alla möjliga olagliga vis, för att provocera fram en reaktion i hans rättskyldiga person.
Här bör jag väl kanske för övrigt nämna att Rhodes spelas av en av mina absoluta favoriter, Chris O’Dowd, så jag var nog lite partisk i alla hans scener. Även om han inte medverkar i särskilt bra filmer, så är han helt underbar att se. (IT Crowd råkar också vara en av mina favoritserier...)
Hur som helst, mina kompisar skrattade för fullt filmen igenom, medan jag bara ville gräva ett hål att gömma mig i. Och efteråt var jag så arg av filmen.
Det skulle i och för sig kanske vara intressant att försöka gräva vidare i varför jag blev så oerhört provocerad av Bridesmaids?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar