Along Came Polly - en sågning

Häromdagen stod jag i köket, med TV:n på i rummet bredvid, när jag plötsligt hörde de välkända tonerna från Universals påa. Filmdags, tänkte jag förtjust, och hade snart slagit mig ned framför TV:n. Det var på SVT1, så jag hoppades på en någorlunda okej film. Men det visade sig vara Along Came Polly. Nåväl, tänkte jag, jag sitter kvar och tittar. Jag hade trots allt aldrig sett den filmen, och man vet ju aldrig, den kunde ju överraska.

Jag inser hur oerhört enkelt och klyschigt det är i det här läget att bara sätta igång och totalt såga ned filmen. Tyvärr blir det också exakt vad jag ska göra. Det är liksom svårt att göra någonting annat med en sådan film. Den inbjuder verkligen till det – genom att vara så extremt dålig.

Jag kan inte påstå mig vara särskilt förtjust i varken Ben Stiller eller Jennifer Aniston. Det finns givetvis undantag, så som The Royal Tenenbaums. (Tyvärr kommer jag inte på något exempel för Aniston…) Men detta nådde ju verkligen en helt annan nivå av botten – i en genre som knappast har rykte om sig att leverera kvalitetsfilm.

Ben Stiller spelar någon slags Woody Allen-likt neurotisk försäkringsman – men totalt utan den humor som Allen även i sina sämre stunder lyckas förmedla. Nej, här pratar vi toaletthumor. Bokstavligt talat (IBS är sällan en lyckad grund att basera skämt på…). Storyn bygger dessutom på irrationella beslut och handlingar från alla karaktärer, alltifrån Stillers fru (Debra Messing) som är otrogen på bröllopsresan, till Aniston som först porträtteras som en lite smått excentrisk och nöjesstinn manslukerska (för det är ju så excentriskt och hippt att tycka om stark ”etnisk” mat och att gå på undergroundklubb och dansa salsa) men sedan blir upprörd när det visar sig att Stillers karaktär inte har berättat sanningen om sitt äktenskap för henne. Ska man plötsligt sympatisera med henne då?

Det där med sympati är för övrigt en svår fråga filmen igenom. Varken Stiller eller Aniston gör minsta lilla för att förtjäna den, och ännu mindre Philip Seymour Hoffman, Alec Baldwin och Hank Azaria, som ändå brukar kunna framkalla åtminstone något slags medkänsla i andra roller. Här är det snarare smärtsamt att se dem. De ska alla tre spela flummigt ickekonventionella karaktärer, och det känns lite som att just dessa skådespelare valts just för att de vanligtvis inte ses i sådana roller. Det blir pinsamt uppenbart redan efter inledningsscenerna att det nog ändå finns en anledning till det… Obekvämare karaktärsporträtt får man leta länge efter.

Men om man ändå skulle försöka säga någonting positivt om filmen? Ja, färgerna var ju fina.