Överväldigande Ljud

När jag var i London i veckan och hälsade på några gamla universitetskamrater, föll det sig så att vi bestämde oss för att gå på bio. Egentligen var det jag som försökte övertala min kära vän L att gå på en kommersiell bio snarare än den ägd av British Film Institute. Inte för att jag har något emot BFI – tvärtom, det är ett av mina favoritställen i världen – men när L hävdade att han visst går och ser blockbusters och styrkte sitt påstående genom att säga att han såg den första Sagan om Ringen-filmen på en kommersiell biograf, så kändes det som att han totalt tappat verklighetsförankring med populärfilm. Det var mer än tio år sedan den filmen kom.

Hur som helst så misslyckades jag att övertyga honom att bryta sin filmsnobbsattityd; hans argument om att han helt enkelt blir uttråkad av nutida Hollywoodfilmer är faktiskt svårt att kontra eftersom det är så sant. Jag hade helt enkelt inte hjärta att tvinga honom att sitta igenom en usel film bara för att jag skulle vinna en diskussion.

Så istället gick vi till Renoirbiografen, nära Russell Square, och såg Berberian Sound Studio.

Jag anser mig väl ha sett min beskärda del av experimentell film, lågbudgetfilm, och allmänt avant-garde film. Men detta var något utöver och bortom allt annat.

Berberian Sound Studio är en slags metakommentar till skapandet av filmljud, men utvecklas till så mycket mer än bara en film som visar hur meloner och salladshuvuden får tillhandahålla ljudeffekterna när en människa stympas och styckas på film. Om jag bara hade självförtroende nog att kunna säga att jag verkligen greppade filmen, skulle jag ge en mer utförlig recension av filmen, men som det är så vågar jag inte riktigt gå in i för mycket detalj, med risk att totalt missrepresentera dess handling. Det finns så många lager av berättande i den här filmen att jag inte vet vilken nivå man kan ha som referenspunkt, särskilt när alla lager börjar gå in i varandra.

Först har vi något slags verklighetsnivå, där Toby Smiths karaktär anländer till en italiensk skräckfilmsstudio för att jobba med ljudet till en av filmbolagets produktioner. Denna film-i-filmen visas aldrig i bild (tack och lov – efter vad man får höra om och från filmen är det inte direkt your average romcom), men allteftersom det fortskrider, tycks denna films egenskaper, främst i form av dess påverkan på ljudteknikerns psyke. Till detta läggs sedan ytterligare en film-i-filmen, då ljudteknikern ser sig själv på en projicerad bild i scener som tidigare utspelat sig i filmen, samt en sekvens från en tidigare dokumentärfilm som ljudteknikern arbetat med, för att kulminera i ett antal sekvenser som är upprepningar av scener från början av filmen, men där Smiths engelska röst dubbats till italienska.

Allt detta åtföljs av intensiva och totalt överväldigande ljudsekvenser, i form av ljuden som de spelar in för skräckfilmen, och som Smiths karaktär ständigt lyssnar på, samt de kvinnoskrik som även de spelas in för skräckfilmsproduktionens räkning.

Lägg till detta irrationella karaktärer som alla verkar lagom bipolära, huvudkaraktärens förvirring över vad som är verkligt och vem man kan lita på (som för övrigt delas av oss i publiken), samt att det som åskådare är absolut omöjligt att orientera sig både i den filmiska tiden och i rummet.

Ljudklippningen skapar även en stor förvirring över vad som är ljud i filmen och vad som är ljud pålagt – diegetiskt eller icke-diegetiskt ljud – då scenerna ljudmässigt ofta går in i varandra och övergår i nya scener.

Över lag så älskar jag den här filmen. Men jag är tveksam till om jag över huvud taget förstod den. Om nu det ska vara ett krav för att man ska få gilla en film. Min kompis L, som både skriver sin PhD om det stumma ljudet i stumfilm samt har undervisat ett antal grundkurser i film, ansåg att detta skulle vara en perfekt film att visa för förstaårsstudenterna under den föreläsning som handlar om ljud. Själv skulle jag nog ha blivit lagom bortskrämd om denna film visats under mitt första år som filmstudent.