Sthlm Filmfest!

Nu är det snart dags! Jag kom mig äntligen för att köpa årskort till Stockholm Filmfestival i förra veckan, och bokade omedelbart sju filmer. Den första är nästa torsdag.

Jag tillämpade min vanliga metod för att välja filmer – jag hade egentligen bara hört talas om en av filmerna som skulle visas – Call Girl – så den var given. Sedan jag bokade har det även talats en del om Beasts of the Southern Wild, som jag också lyckades träffa in. I övrigt tittade jag på titlar, filmposters, taglines och de korta texterna om filmerna som finns på festivalens hemsida, för att försöka avgöra vilka filmer som kan vara intressanta.

Det är ungefär så jag gjort tidigare år. Och då har jag oftast fått in ett antal fullträffar. Det var till exempel så som jag hittade Farväl Falkenberg, som nu är en av mina absoluta favoritfilmer. Sedan får man räkna med att man tycker mindre bra om andra filmer, men det brukar åtminstone alltid bli en upplevelse att se även dem. Kanske beror det på stämningen, att det är just Stockholm Filmfestival. För visst är det något speciellt över just den festivalen?

Jag har inte varit på festivalen på fem år, eftersom jag har bott utomlands, så den ska bli extra rolig i år. Den blir lite av en återkomst för mig.

Hur som helst, de andra filmerna jag bokat är Paraden, Simon Killer, My brother the devil, Safety not guaranteed och Love, Marilyn. De är från några olika filmgrupper, en del från Competition-gruppen, andra från American Independent-gruppen, och så enstaka filmer från andra grupper. Jag brukar föredra tävlingsgruppen och American Independent – där brukar de filmer jag gillar finnas. Särskilt indie. Som gammal Hollywoodälskare är det härligt att se film från ”den andra sidan”. Så det blir nog bra i år också.

Gene Kelly-festival

Den 23 augusti i år skulle Gene Kelly ha fyllt 100 år. Det firar just nu Boulevard Teatern i Stockholm med en liten Gene Kelly filmfestival.

Den började idag med en visning av An American in Paris, följt av Singin’ in the rain. Nog för att de är klassiker, men jag skippade de båda, eftersom jag sett dem ett antal gånger för mycket redan. Båda filmerna ingick vid något tillfälle i någon av kurserna jag läste under min BA och MA, och jag tycker mig minnas att jag en gång skrev en uppsats om An American. Jag minns tyvärr inte vad den handlade om… Hur som helst tyckte jag inte att jag behövde se dem igen.

Nu kom jag just hem från en visning av De tre musketörerna. Jag vet inte om jag ens kände till att Kelly gjort den filmen, jag tror inte det. Hur som helst, så var den inget mindre än episk. Både i uttryck och i längd. Jag ser nu i och för sig att den endast är 125 minuter lång, men den kändes i Borta med vinden-klass. Antagligen för att den var väldigt storslagen i övrigt. Och Technicolor och allt. Det var MGM i ett nötskal, hela vägen. Stort drama, snabba svängar, svallande känslor, lite lagom fånig humor.

Men, jag måste erkänna att jag inte helt köpte Kelly som D’Artagnan. Särskilt som alla karaktärer runt omkring honom hela tiden påpekade hur ung han var, vilket Kelly faktiskt inte i sig själv levde upp till. Dessutom hade han sin vanliga superhjälteaura – ingen och ingenting kan besegra Gene Kelly. Jag menar, visst att D’Artagnan ska vara en naturbegåvning i att fäktas, men det blir lite för mycket i Kellys tappning.

Dessutom satt jag genom hela filmen och undrade vilken film det är jag sett Van Hefling i, och varför jag inte tycker om honom. När jag nu kollade upp honom visade det sig att det ju var han som spelade den där förskräcklige manipulative mannen i Possessed (1947). Han fungerade hur som helst riktigt bra som Athos i den här filmen.

Tyvärr visar Boulevardteatern inga av mina favorit-Kellyfilmer under sin lilla festival. For me and my gal är ju till exempel helt underbar, där han filmdebuterar mot Judy Garland som vaudevilleartist. Trots den idag något obekväma amerikanska patriotismen lyckas Kelly och Garland skapa något riktigt intressant i den filmen, samt göra det med bra sång och dans. It’s always fair weather är en annan favorit, och en film som för mig har mer substans än någon annan av hans filmer. Den är både gripande och underhållande, med några välriktade slag mot den då så moderna televisionen. Cyd Charisse har också ett riktigt läckert dansnummer i den. Och sist men inte minst måste jag säga att The pirate nog är min största favorit, bara för att den är så otippad. För det första har den helt fantastiska färger, och både Garlands och Kellys kostymer är helt underbara. Jag tror inte att Gene Kelly är så snygg som han är i den filmen i någon av sina övriga roller. För det andra känns handlingen så överraskande, och ganska annorlunda från vad man vanligtvis såg i stora Hollywoodfilmer på 1940- och 50-talen. Gene Kelly är perfekt i sin roll i den filmen.

Kelly är dessutom min favoritdel av Les demoiselles de Rochefort, en film som jag för övrigt har ganska svårt för.

Hur som helst, imorgon fortsätter festivalen, och då ska jag se Säg det med en sång och New York dansar. Den sista har jag sett förr, och har till och med på DVD, men jag måste erkänna att jag inte kände till dess svenska namn, och förstod inte att det var On the town när jag bokade… Men det gör inte så mycket, jag gillar den och sitter gärna igenom den igen. Om inte annat så för Sinatras skull.

Bridesmaids - den skulle ju vara rolig?

Ibland är det jobbigt att vara filmnörd.

Härom kvällen var jag hemma hos en gammal kompis för en tjejkväll med några av mina gamla gymnasiekompisar. Vi skulle titta på film. Och visst, jag vet hur det brukar bli när man är ett gäng som ska komma överens om en film att se – det är alltid någon som inte blir nöjd med valet. Och oftast är det filmnörden.

Till saken hör dock, att hon som vi var hemma hos bodde bland andra tillsammans med en kille vars DVD-samling var en av de mest imponerande jag någonsin sett. Spannet på filmer var brett, och där fanns nästan alla de filmer som jag skulle benämna oumbärliga i en bra filmsamling, klassiker, underground, indie, svenskt, Hollywoodskt, franskt och övrigt. Där fanns De 400 slagen, De sju samurajerna, Casablanca, Borta med vinden, Apan, Fightclub, Trois Coleur-serien, Sånger från andra våningen, plus betydligt, betydligt mer. Det måste ha varit dubbelt så många filmer som jag själv äger, och jag anser min DVD-samling vara av ganska stort mått. Jag fick en rejäl adrenalinkick bara av att se fodralen till alla dessa fantastiska filmer.

Själv lobbade jag för att vi skulle se Apan, eftersom jag ännu inte har haft tillfälle att se den. Men så blev det givetvis inte. Istället enades vi (jag med viss misstänksamhet) om att se Bridesmaids.

Jag hade faktiskt hört en del goda saker om den filmen, vilket var anledningen till att jag ändå tyckte att det kunde vara ett okej val. Och jag lovar, jag VILLE tycka om den. Men, den är. Inte. Rolig.

Vad jag hade hört om filmen var att den skulle vara ett slags feministisk komedi, och visst, jag ger den credit för att den porträtterade ett flertal OLIKA kvinnokaraktärer, istället för de vanliga en eller två olika kvinnotyperna som syns i film, samt att den berättades ur kvinnoperspektiv. Men den lämnade ändå aldrig riktigt den vanliga dramaturgin där allt går ut på att hitta sin stora kärlek. Filmen både börjar och slutar i det temat. I början är huvudpersonen Annie olycklig för att hon är i ett förhållande utan framtid, och i slutet är hon lycklig för att hon träffat mannen hon vill ha. Känns temat bekant, på något sätt?

Däremellan handlar det mest om kvinnlig rivalitet, och ärligt talat så känns inte det heller som ett särskilt nytt tema. För att inte nämna hanteringen av de ”tjocka” kvinnorna. En av de positiva saker jag hört om denna film är att den låter kvinnor som inte ser ut som Hollywood-idealet ta plats. Ändå var det ett gammalt karaktäriserande även där – rolig butch eller elak bitch.

Överlag verkade skämten i filmen ligga på nivå förnedringshumor, vilket jag absolut inte klarar av. Vad är det egentligen för roligt i att se folk göra bort sig? Går det verkligen att sympatisera med karaktärer som gör sådana saker som man själv aldrig någonsin skulle överväga att göra? Filmen är helt enkelt inte rolig.

Fast, en scen var väl lite rolig ändå… Den där Annie försöker få Rhodes uppmärksamhet. Efter att ha blivit ovän med Rhodes, som är trafikpolis, kör Annie fram och tillbaka förbi hans bil på alla möjliga olagliga vis, för att provocera fram en reaktion i hans rättskyldiga person.

Här bör jag väl kanske för övrigt nämna att Rhodes spelas av en av mina absoluta favoriter, Chris O’Dowd, så jag var nog lite partisk i alla hans scener. Även om han inte medverkar i särskilt bra filmer, så är han helt underbar att se. (IT Crowd råkar också vara en av mina favoritserier...)

Hur som helst, mina kompisar skrattade för fullt filmen igenom, medan jag bara ville gräva ett hål att gömma mig i. Och efteråt var jag så arg av filmen.

Det skulle i och för sig kanske vara intressant att försöka gräva vidare i varför jag blev så oerhört provocerad av Bridesmaids?

Filmgala Norr

På lördag arbetar jag för stiftelsen Filmstadens Kultur igen. Då arrangerar de Filmgala Norr i Filmstaden Råsunda. Det är en filmfestival som anordnas av Stockholms norrortskommuner (Solna, Sundbyberg, Sollentuna, Norrtälje, Upplands-Bro, Vallentuna, Danderyd, Järfälla och Österåker) i samarbete med bland annat SF och stiftelsen Filmstadens Kultur. Det är fjärde året som den hålls, och i år hålls den alltså i Solna.

Festivalen visar kortfilmer gjorda av unga boende i de deltagande kommunerna. Det finns tre kategorier, samt en öppen klass. De tre kategorierna delas upp mellan 0-12-åringar, 13-16-åringar och 17-20-åringar. Filmerna ska vara max tio minuter långa.

Jag tvivlar dock på att jag kommer att få möjlighet att se någon av filmerna. Jag ska jobba som värd utanför salongerna, samt hjälpa till med att ställa området i ordning. Fast det gör kanske inte så mycket – hade de inte hört av sig och frågat om jag kunde hjälpa till, tvivlar jag på att jag skulle ha gått. Mest därför att jag nog inte hade vetat om att festivalen pågick. Så, se det här som mitt sätt att tala om att festivalen finns, och att den är årligt återkommande.

Visst erkänner jag att jag gör PR för festivalen här. Men jag är ju lagom jävig i frågan. Jag tycker att stiftelsen Filmstadens Kultur gör ett ovärderligt jobb, eftersom Filmstaden Råsunda är en så oerhört viktig del av svensk filmhistoria. Jag kan inte vara annat än stolt att få hjälpa till när stiftelsen arrangerar sådana här evenemang.

Så, varför inte titta förbi på lördag? Vem vet, kanske att Sveriges nästa stora filmregissör föds just där och då?

För mer information: www.filmgalanorr.se

Djävulspakten - Carina Burman

Jag håller för tillfället på att ta mig igenom Djävulspakten: Gösta Ekmans liv och konstnärskap, en biografi om Gösta Ekman, d.ä, skriven av Carina Burman. Jag köpte den av en ren impuls, hade lite tid att döda en dag och gjorde det i en bokhandel. Det brukar oftast inte vara en helt bra idé, eftersom jag brukar gå där ifrån med ett antal impulsköp som jag sedan inte läser förrän långt senare. Men det här var ett riktigt underbart köp.

Jag har egentligen bara sett två av Gösta Ekmans filmer, Intermezzo och Swedenhielms. Intermezzo fick ju stort utrymme i min mastersavhandling, och det var väl också då jag upptäckte under som var Gösta Ekman.

Jag har inte hunnit så långt ännu, eftersom jag hela tiden överöses med uppgifter från plugget, som måste prioriteras. Men det räckte att läsa några sidor för att vara totalt fast, både för boken och för Ekman som fenomen. Som en av Sveriges första superstars dominerade han teaterscenen under 1910- och 20-talen. Hans drogmissbruk ledde till döden redan 1938, vilket ju bara är två år efter att Intermezzo kom. Men även då, mot slutet av hans liv, kan man se hur oerhört vacker han måste ha varit (han var ju oemotståndlig i Intermezzo!), vilket även bekräftas av både fotografier i boken och citat från olika recensioner av de pjäser han spelade i. Och han verkar ha använt sig av det till fullo.

Jag har än så länge bara kommit till mitten av 1910-talet i boken, och Ekman står på randen till massivt genombrott. Ännu tycks han inte ha ett så utlevat liv som det redan förannonserats om i boken, men jag ser med nöje fram emot att få ta del av de lite läckrare detaljerna.

Jag brukar egentligen inte vara alltför förtjust i biografier – den enda jag egentligen helt tagit mig igenom är Cary Grant – A Class Apart, samt ett antal Ingrid Bergman-biografier. Alla dessa använde jag mig dessutom av vid något tillfälle då jag pluggade film och skrev uppsatser. Så vi kan väl säga att det är första gången jag läser en biografi av rent nöje. Är mer av en skönlitteraturperson annars. Det beror väl delvis på förutfattade meningar, jag har någon idé om att biografier ofta blir torra. Och opålitliga. Det spelar ingen roll om det är en självbiografi eller inte – det blir bara så fel överlag när böcker utger sig för att vara sanning. Då läser jag hellre någonting som jag vet är fiktion, som jag då enklare kan leva mig in i eftersom jag inte behöver läsa lika kritiskt.

Men Carina Burman ska vara en väldigt bra författare, när det gäller just biografier. Jag har hennes K.J. : en biografi över Klara Johansson i en bokhylla någonstans men har inte kommit mig för att läsa den, men den köpte jag delvis därför att Carina Burman hyllats så för den. Och givetvis för att Klara Johansson är en fascinerande person hon också. Dessutom har jag David Nivens The Moon’s a Balloon på min läslista, och den har jag högs förhoppningar inför.

Jag berättade för min filmintresserade kompis G att jag håller på med den här boken. Han rekommenderade då filmen Brokiga Blad. Så nu måste jag bara undersöka var och hur jag kan få tag på den... Jag tror han hade sett den på en av Filmklubbens visningar för länge sedan. Och det hjälper ju inte mig särskilt.

Hur som helst så hoppas jag kunna berätta mer om Djävulspakten när jag kommit lite längre. Jag ville bara säga någonting redan nu om denna oerhört fängslande bok.