Kommande biofilmer - det ser bra ut

Jag sitter och läser SF:s tidning för julen 2012. Vad man än tycker om SF:s filmutbud rent generellt, så måste jag säga att det ser väldigt intressant ut för våren.

Jag är ingen stor fan av Sagan om Ringen-filmerna, om man får säga så utan att bli lynchad, men The Hobbit ska jag definitivt se. Kanske delvis för att jag tycker att Martin Freeman är helt fantastisk. Och delvis därför att produktionsprocessen tycks ha varit så intressant, med många olika steg och etapper i utvecklingen av filmen, från en film till tre. Och så kan man inte förneka att hypen gör sitt till.

Jag ska nog också försöka se Anna Karenina, mest därför att den delvis är inspelad i det hus där jag gjorde en hel del volontärarbete när jag bodde i London, nämligen Ham House and Gardens, ett mycket välbevarat och fint 1600-talshus med personlighet och atmosfär. Jag är egentligen inte så bekant med storyn till Anna Karenina, men har länge haft ambitionen att se Greta Garbos version, som jag ägt på DVD i ett antal år nu utan att komma mig för att se. Jag skulle gärna även se Vivien Leighs version. Måste undersöka om den går att få tag på för en någorlunda billig slant.

Så måste man ju faktiskt trots allt se The Great Gatsby. Jag är dock förberedd på besvikelse. Jag älskade boken alla de gånger jag läste den. Jag skrev min kandidatuppsats om den och Tender is the Night, och jämförde de båda böckerna med Godard’s À bout de souffle och Pierrot le fou. Min vinkel var hur konsumtionssamhällen leder till manlig självdestruktivitet. Lite lagom pretentiöst sådär, men jag hade kul under tiden. Och då blev det ju att man kom boken ganska nära. Så jag är försiktigt optimistisk till filmen, än så länge. Jag hörde dessutom till dem som redan för sex-sju år sedan sade att Leo DiCaprio är underskattad. Det var alltså innan The Departed, Inception och Revolutionary Road. Jag kommer stenhårt hålla fast vid uppfattningen att jag hela tiden visste att han var bättre än vad han fick cred för, långt innan den blev allmänt vedertagen sanning.

Jag är däremot mer tveksamt ställd till Oz – The Great and Powerful. Den skippar jag nog. Jag menar, den kan ju inte vara bra?

Ser också att Frankenweenie kommer i januari. Jag gillade kortfilmen,och är osäker på om jag kommer vilja se en animerad version på bio… Lär vänta till DVD-releasen…

Beasts of the Southern Wild, som jag var så extatisk över efter Stockholm Filmfestival, kommer också ut i januari. Då ska jag släpa med mig alla jag känner för att se den. Bara så ni vet.

Och så måste man ju givetvis se Berättelsen om Pi, som kommer redan i december, lagom till den obligatoriska mellandagsbion. Jag är väldigt nyfiken på hur denna omöjliga historia ska berättas. Ang Lee säger själv i en artikel i tidningen att han inte kunnat berätta den utan 3D. Ett ganska kontroversiellt uttalande? Eller är 3D-tekniken numera så pass etablerad att den till och med börjar accepteras? Jag tycker fortfarande att  Coraline och Ice Age 3 är några av de få filmer som fungerat riktigt bra i 3D, och bitvis även Men in Black 3, men jag fortsätter förhålla mig försiktigt skeptisk till det. Och jag fortsätter att hoppas att det ska komma en film som får mig att ändra uppfattning. Kanske just denna?

Och så får vi ju inte missa From Up on Poppy Hill! Har den förresten något svenskt namn ännu? Om den ens ska få det? Det spelar väl egentligen inte så stor roll, men jag är nyfiken. Så pass nyfiken att jag måste kolla upp det. Uppe på vallmokullen hette den visst på svenska. Hur som helst så missar jag ingen Studio Ghibli. Så är det bara.

Jag tänker inte säga något om filmatiseringen av Les Miserables, för jag tycker att rollistan ser alldeles förfärlig ut. Det är i stort sett bara mina älskar-att-hata-skådespelare som är med; Anne Hathaway, Amanda Seyfried, Sasha Baron Cohen och Russell Crowe. Hugh Jackman kan jag stå ut med, om jag måste, och Helena Bonham Carter brukar vara bra, men jag tror inte att det blir en film jag kommer att rusa till på premiärdagen.

Det är ett litet urval av de filmer som jag mer eller mindre kommer ägna mina tankar åt de närmsta månaderna. Ja, förutom alla andra filmer jag kommer att se, förstås.

Det sista från filmfestivalen '12

Så var Stockholm Filmfestival över för det här året. Jag tröstade mig i måndags och tisdags med att gå på bio, och idag satt jag hemma och tittade på en DVD. Filmnörd, lite?

Jag ska hur som helst berätta om de fem sista filmerna jag såg, eftersom jag redan skrivit om de fyra första (se förra inlägget). Över lag kan jag bara säga att jag lyckades extremt bra, över förväntan, med att pricka in riktigt bra filmer. Min taktik för att välja filmer är ju inte direkt vattentät… men ibland ska man väl ha lite tur också. Eller helt enkelt en känsla för vad som är bra film. Kanske.

Dom över död man: Kanske inte den mest engagerande filmen jag sett, men spännande på sitt sätt. Jag brukar vara känslig för det här med att sympatisera med karaktärer, jag vill gärna kunna göra det, men det var svårt i den här filmen. Man tänkte väl att huvudpersonen, Torgny Segerstedt, skulle vara en hyllad hjälte, liksom han oftast framstår i historiebeskrivningen, men han var så jävlig på ett rent personligt plan att det var svårt att se hans mod gentemot nazismen och regeringens linje under andra världskriget för det stora dåd det egentligen var. Så, man fick minst sagt en nyanserad bild av honom, och människorna i hans närhet. Lite på gott och ont i det här fallet. Kanske blev det lite för privat, och som tittare kan jag inte hjälpa att undra hur verklighetstrogen filmen är. Om det nu ska spela roll. 

Hur som helst så fick jag känslan av att se ett spel, som man annars bara lite ytligt läst om i skolan, inifrån.

Beasts of the southern wild: Jag har en ny favoritfilm. Det här var verkligen en sådan där film där man lämnar salongen och känner det so matt man blivit känslomässigt misshandlad – det känns nästan fysiskt. Jag fick lite Terrence Malick/Tree of life-känsla av den. Den handlade om någonting som jag aldrig sett på film förut, vad jag kan minnas, människor som aldrig skildrats, och definitivt inte på det viset. Jag tror att det var ett genidrag att ha ett litet barn i huvudrollen. Mycket av det som sker i filmen är resultatet av ett agerande från vuxna som absolut inte går att förstå för mig, och då blev det lättare att acceptera situationen när man såg den från ett barns perspektiv, ett barn som själv inte gjort något för att hamna i den, men som accepterade läget och tog sig igenom det. Jag kanske ska berätta det, att filmen utspelar sig före, under, och efter en stor orkan, inspirerad av Katrina, och de effekter den har på de fattiga som bor i ett slumområde utanför New Orleans. Mycket voiceover, från den 6-åriga flickan som spelar huvudrollen. Och det är inga småsaker hon pratar om. Det är de tunga frågorna, de djupaste, om villkoren för vår existens. Kanske är det också tack vare att det är en liten flicka som får ta på sig berättarrollen som det aldrig heller blir pretantiöst. Längtar till allmän release, samt DVD.

Safety not guaranteed: Innan jag säger någonting annat, så måste jag säga att jag faktiskt verkligen gillade den här filmen. Även om det som följer kan tolkas som motsatsen. För det här var verkligen urtypen av Amerikansk indie. Det var nästan lite checklistevarning: halvflummig tjej med familjeproblem – check; roadtrip – check; töntig sidekick – check. Och så vidare. Men, som sagt, jag gillade det. Det funkade. Jag gillade de lösa trådarna på slutet, och lämnade salongen med ett leende och på lätta fötter. Tjejen i huvudrollen var okonventionell på ett sätt som kanske inte var helt nyskapande, men det funkade i all sin klassiskhet. Utstött, halvt deprimerad tonårstjej med gothtendenser som inte är så pass tydligt uttryckta att det alienerar publiken, och vars humor bygger på ironiska observationer. Jag inser att hon låter hur tråkig och stereotyp som helst när jag beskriver henne så. Men det är väl för att den typen ofta går hem, som den ens existerar. Och tidsmaskinstemat görs bra, tyckte jag. Jag satt åtminstone klistrad hela tiden, spänd över hur det skulle utveckla sig, hur filmen någonsin skulle lyckas ro hem det temat. Men det gick.

Love, Marilyn: Jag var ganska överraskad över att se ännu en film om Marilyn Monroe, så snart efter My week with Marilyn och allt snack om filmatiseringen av Joyce Carol Oates Blonde. Men så var det. Tydligen hade man hittat dagboksanteckningar och brev från MM gömda i något arkiv, som man nu byggde denna dokumentär på. Olika mer eller mindre kända skådespelare läste ömsom upp MMs egna anteckningar, ömsom vad olika forskare, biografiförfattare och vänner sagt om henne. Jag tyckte väl egentligen inte att just denna film tillförde någonting nytt om hennes liv och öde, men den funkade definitivt som en påminnelse om vem hon varit och vad hon åstadkommit, och hur hennes liv hade levts. Mycket fokus var på Marilyn Monroe som karaktär i det offentliga vs Marilyn Monroe som hon var privat, vilket jag tycker är ett perspektiv som har tjatats ut. Det är ju faktiskt ett av de grundläggande objektiven inom så kallade star studies, som började redan på 70-talet (läs Richard Dyer, Stars). 

Det var i och för sig en bra film. Men det kan också vara därför att filmer om MM nästan per definition blir bra, eftersom hennes liv följer en så fin dramaturgisk kurva. En film om Marilyn Monroe blir helt enkelt bra.

The Paperboy: Jag hade läst innan att man aldrig kommer att se på Nicole Kidman på samma sätt efter att ha sett den här filmen. Det är nog väldigt sant. Min enda tanke efteråt var att det här nog var bland det sjukaste jag sett. Och det gällde inte bara Kidmans karaktär, utan i stort sett allihop. Jag ska erkänna att jag är hemligt förälskad i Zac Efron, vilket var en av anledningarna till att jag ville se den här filmen. Och jag hade verkligen inte väntat mig att se honom i en sådan här film! Det gläder mig dock att han får göra lite annorlunda filmer, med lite mer tyngd. Jag inser att det här inlägget kanske blir lite platt, men åter igen måste jag säga det – jag gillade verkligen den här filmen. Trots våld och udda sexscener. Och, som sagt, udda karaktärer.

Det känns dock lite som att det är den sortens film som man egentligen inte bör skriva så mycket om. Jag får känslan av att ju mindre man vet innan man ser den, desto bättre är den, desto större blir chockvärdet i den. Vilket jag tror är kärnan i filmen. Man ska reagera starkt, och särskilt då på att välkända skådespelare spelar roller som man aldrig skulle kunna tänka sig dem i. Så jag slutar där, så att jag inte förstör filmen för någon.

Sådär, då var Stockholm Filmfestival över även här på bloggen.

Halvvägs genom festivalen

Jag är nästan halvvägs genom min Stockholm Filmfestival. Jag har sedan starten köpt ytterligare två biljetter, så sammanlagt ser jag nio filmer. Än så länge har jag sett fyra. Här kommer en sammanfattning av festivalen hittills.

Det har varit fyra mycket intensiva filmer, rent känslomässigt. Efter gårdagens film, till exempel, var jag helt utmattad, och hoppades att resten av mina filmer skulle vara lätta komedier. Men så lär det ju inte bli. Alla filmer har dessutom inkluderat frågor kring vem som ligger med vem och varför.

Filmerna är Call Girl, Paraden, Simon Killer och My Brother the Devil.

Jag har hört att Call Girl har fått blandade recensioner, men jag har inte läst någon själv. Jag tyckte i alla fall att det var en fantastisk film. Stundvis så svår att se, så smärtsam, men oerhört engagerande. Många spännande plot twists, trots att den baseras på en verklig händelse. Som jag för övrigt vet väldigt lite om. Jag har inte brytt mig om de här debatterna om huruvida filmen föreslår att även Olof Palme var mer inblandat än vad som är allmänt vedertaget idag. Jag måste säga att jag faktiskt inte bryr mig om parallellerna till verkliga händelser över huvud taget. Visst att det ger filmen lite mer udd av att man vet att den är något sånär sann, men jag tycker ändå att den håller i sig själv också. Det blir så fel om man ska börja plocka sönder filmen för att se vilka delar som är sanna och vilka som är fiktion. Det är helt enkelt en väldigt intensiv och rörande politisk thriller. Om man inte redan var manshatare när man gick in i salongen, var man det definitivt när man gick därifrån.

Paraden var också den väldigt stark, men på ett betydligt mer problematiskt vis. Den marknadsförs som en komedi, och visst skrattade även jag till ibland, jag som sällan skrattar högt åt filmer. Men denna film var samtidigt så väldigt seriös och våldsam i skildringen av hat mot homosexuella i Serbien att humorn blev löjlig, den liksom förminskade allvaret som ändå fanns i storyn. Jag visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till filmen, och på hur mycket allvar jag kunde ta den. Likväl var det till sist en väldigt stark film, som belyser en situation i en del av Europa som åtminstone jag inte känner till särskilt väl. Visst vet man att homosexuella lever med helt andra förutsättningar i vissa länder, även i Europa, men riktigt hur illa det kan vara förstod jag nog inte innan den här filmen. Den har dessutom ett antal väldigt sympatiska och karismatiska karaktärer, om än väldigt stereotypa. Väldigt stereotypa. Och då menar jag väldigt stereotypa.

Simon Killer var den enda filmen hittills som jag hade klarat mig utan att se. Men den var stark i sig. Huvudpersonen var ett absolut svin, och det tycker jag att man förstod redan från början. Men jag fick ändå känslan av att tanken var att man skulle sympatisera med honom i början. Men allt går utför. Ibland kändes det som om filmen visade något slags utom-Europeisk fantasi om Paris, med lättflörtade tjejer och prostituerade, och där man som besökare utan problem kan hanka sig fram utan pengar. Å andra sidan verkade ju Simon smått psykopatisk och definitivt manipulativ i sitt sätt att få människor omkring honom att tro på och ömka honom. Jag måste fråga mig vad syftet med den här filmen egentligen var? Eller var det bara, som sagt, en utlännings fantasier om hur det är i Europa/Paris?

My Brother the Devil är nog min favorit av alla filmer hittills. Inte bara för att den utspelar sig i min gamla hemstad London.  Visserligen östra London, delar som jag inte är särskilt bekant med, men ändå. Efter visningen hörde jag en kille påpeka att man sett den här sortens film förr. Visst, tänkte jag, det har man. Men aldrig en film med just dessa karaktärer, om just dessa händelser. Och det var där filmen var så oerhört stark. Väldigt genuina karaktärsporträtt, som alla förmedlade så mycket känslor – kärlek, hopp, förtvivlan, uppgivenhet, framtidstro och total hopplöshet, allt på en och samma gång. Och filmen lyckades ta upp så många aspekter av livet i det fattiga East London och de villkor som finns där, inte bara de kriminella och drogrelaterade verksamheterna, utan även mänskligheten, värme och kärlek. Jag gillade även karaktärsutvecklingen – allting var väldigt oförutsägbart, och jag kunde inte slita uppmärksamheten från filmen i en enda sekund. Jag var verkligen där, tillsammans med personerna i filmen, och levde deras liv. En annan aspekt som jag för övrigt fann oerhört underhållande var alla de kommentarer från publiken som jag hörde efter filmen, om hur de inte kunnat förstå dialekten som karaktärerna pratat. Någon sade att han bara kunnat förstå ungefär hälften av allt. Och jag hörde flera gånger hur mannen som satt bredvid mig, viskade till sin kompis ”Vad sade han/hon?”. Så, är det en sak som jag har lärt mig av att ha bott i London i fem år, så är det att förstå brittisk engelska, även när den pratas på de mest oförståeliga dialekterna. Det kändes skönt.

Jag twittrar för övrigt om filmerna jag ser på festivalen. Igår fick jag ett svar från en av skådespelarna i My Brother the Devil, där han skrev att han var glad att jag gillade filmen. Det gladde mig.

Aniston i en bra film?!

Det verkar vara något slags Jennifer Aniston-hysteri på TV just nu. Sedan jag såg – och skrev om – Along came Polly har jag lyckats sitta igenom ytterligare två av hennes filmer, först Love Happens på SVT och sedan The Switch (Pappa på burk) på TV4.

Det måste ha varit ett medvetet val att börja med Along came Polly, för det var verkligen den sämsta av filmerna. Jag förstår fortfarande inte varför jag inte bara stängde av TV:n. Men sedan blev det bättre och bättre.

Love Happens var väl egentligen inte heller någon superhit. Man liksom avskyr den manliga huvudrollen. Eller, jag gjorde det, i alla fall. Å andra sidan är det svårt att tycka om självgoda mytomaner, vare sig de är på film eller i verkligheten. Det var som om filmen var en enda lång egoboost för Aaron Eckhart. Där fanns några försök till djup, men de sabbades ganska rejält av ett antal halvt genomtänkta ”roliga” situationer – någon som skrattar när han stjäl fågeln, till exempel? Och Aniston spelar samma pixie girl-typ som i Along came Polly, som om hon bara är där för att visa den manliga karaktären att livet kan vara roligt, spännande, sprudlande, spralligt, och bara genom henne kan de nå självuppfyllelse. Som sagt, det är en egoboost för männen. Men den hade nog ändå något som inte fanns i Along came Polly – även om det bara var ett försök till djup, så var det ett gott försök. Dessutom SAKNADE den något som Along came Polly hade, nämligen den sortens humor som centreras kring kroppsvätskor.

The Switch var annorlunda i jämförelse med båda de andra filmerna. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att jag var glad att jag tittade på hela. Och då måste man komma ihåg att den visades på TV4, vilket betyder ett antal minuters reklamavbrott under filmen. Jag menar, att jag faktiskt satt igenom reklamavbrotten är i sig ett av de bästa betygen en film kan få. Den var rolig på riktigt. Sedan vet jag inte hur mycket jag som kvinna i barnfödarålder förfördes av den urgulliga lilla pojken i filmen… Men han var seriöst bra i sin roll!

Man kan väl för övrigt inte påstå att insemination är ett ämne som Hollywood vanligtvis beblandar sig med, vilket i sig var en av faktorerna som gjorde just denna film intressant. Å andra sidan kan man väl ha åsikter på slutet i den meningen, att det var en ganska traditionell familjebild som till slut fick segra. Men jag vet inte, jag. Det här var nog en sådan film där vägen fram till slutet var mer tillfredsställande än slutet i sig.

Och jag kände verkligen för Jason Batemans karaktär. Äntligen en romkom(anti)hjälte som man kan identifiera sig med. Om det nu ska vara ett kriterium för att en karaktär är bra. I och för sig var väl hans karaktär också lite lagom stereotypisk, men på det motsatta spektrumet från Eckhart i Love Happens – här hade vi losern istället för den självgode, arroganta mannen. Men ärligt talat så är väl losers alltid det bättre alternativet? Så länge det inte är Ben Stiller som spelar hen.

Jag tror till och med att det fanns några tillfällen då jag skrattade åt filmen, och tyckte att den var ganska smart. En Jennifer Aniston-film som är smart?! Det trodde jag aldrig att jag skulle ha möjlighet att säga. Inte trodde jag heller att jag skulle ha tillfälle att säga att jag gillar en av hennes filmer. Men det gör jag. The Switch var faktiskt bra.