Gene Kelly-festival

Den 23 augusti i år skulle Gene Kelly ha fyllt 100 år. Det firar just nu Boulevard Teatern i Stockholm med en liten Gene Kelly filmfestival.

Den började idag med en visning av An American in Paris, följt av Singin’ in the rain. Nog för att de är klassiker, men jag skippade de båda, eftersom jag sett dem ett antal gånger för mycket redan. Båda filmerna ingick vid något tillfälle i någon av kurserna jag läste under min BA och MA, och jag tycker mig minnas att jag en gång skrev en uppsats om An American. Jag minns tyvärr inte vad den handlade om… Hur som helst tyckte jag inte att jag behövde se dem igen.

Nu kom jag just hem från en visning av De tre musketörerna. Jag vet inte om jag ens kände till att Kelly gjort den filmen, jag tror inte det. Hur som helst, så var den inget mindre än episk. Både i uttryck och i längd. Jag ser nu i och för sig att den endast är 125 minuter lång, men den kändes i Borta med vinden-klass. Antagligen för att den var väldigt storslagen i övrigt. Och Technicolor och allt. Det var MGM i ett nötskal, hela vägen. Stort drama, snabba svängar, svallande känslor, lite lagom fånig humor.

Men, jag måste erkänna att jag inte helt köpte Kelly som D’Artagnan. Särskilt som alla karaktärer runt omkring honom hela tiden påpekade hur ung han var, vilket Kelly faktiskt inte i sig själv levde upp till. Dessutom hade han sin vanliga superhjälteaura – ingen och ingenting kan besegra Gene Kelly. Jag menar, visst att D’Artagnan ska vara en naturbegåvning i att fäktas, men det blir lite för mycket i Kellys tappning.

Dessutom satt jag genom hela filmen och undrade vilken film det är jag sett Van Hefling i, och varför jag inte tycker om honom. När jag nu kollade upp honom visade det sig att det ju var han som spelade den där förskräcklige manipulative mannen i Possessed (1947). Han fungerade hur som helst riktigt bra som Athos i den här filmen.

Tyvärr visar Boulevardteatern inga av mina favorit-Kellyfilmer under sin lilla festival. For me and my gal är ju till exempel helt underbar, där han filmdebuterar mot Judy Garland som vaudevilleartist. Trots den idag något obekväma amerikanska patriotismen lyckas Kelly och Garland skapa något riktigt intressant i den filmen, samt göra det med bra sång och dans. It’s always fair weather är en annan favorit, och en film som för mig har mer substans än någon annan av hans filmer. Den är både gripande och underhållande, med några välriktade slag mot den då så moderna televisionen. Cyd Charisse har också ett riktigt läckert dansnummer i den. Och sist men inte minst måste jag säga att The pirate nog är min största favorit, bara för att den är så otippad. För det första har den helt fantastiska färger, och både Garlands och Kellys kostymer är helt underbara. Jag tror inte att Gene Kelly är så snygg som han är i den filmen i någon av sina övriga roller. För det andra känns handlingen så överraskande, och ganska annorlunda från vad man vanligtvis såg i stora Hollywoodfilmer på 1940- och 50-talen. Gene Kelly är perfekt i sin roll i den filmen.

Kelly är dessutom min favoritdel av Les demoiselles de Rochefort, en film som jag för övrigt har ganska svårt för.

Hur som helst, imorgon fortsätter festivalen, och då ska jag se Säg det med en sång och New York dansar. Den sista har jag sett förr, och har till och med på DVD, men jag måste erkänna att jag inte kände till dess svenska namn, och förstod inte att det var On the town när jag bokade… Men det gör inte så mycket, jag gillar den och sitter gärna igenom den igen. Om inte annat så för Sinatras skull.