Along Came Polly - en sågning

Häromdagen stod jag i köket, med TV:n på i rummet bredvid, när jag plötsligt hörde de välkända tonerna från Universals påa. Filmdags, tänkte jag förtjust, och hade snart slagit mig ned framför TV:n. Det var på SVT1, så jag hoppades på en någorlunda okej film. Men det visade sig vara Along Came Polly. Nåväl, tänkte jag, jag sitter kvar och tittar. Jag hade trots allt aldrig sett den filmen, och man vet ju aldrig, den kunde ju överraska.

Jag inser hur oerhört enkelt och klyschigt det är i det här läget att bara sätta igång och totalt såga ned filmen. Tyvärr blir det också exakt vad jag ska göra. Det är liksom svårt att göra någonting annat med en sådan film. Den inbjuder verkligen till det – genom att vara så extremt dålig.

Jag kan inte påstå mig vara särskilt förtjust i varken Ben Stiller eller Jennifer Aniston. Det finns givetvis undantag, så som The Royal Tenenbaums. (Tyvärr kommer jag inte på något exempel för Aniston…) Men detta nådde ju verkligen en helt annan nivå av botten – i en genre som knappast har rykte om sig att leverera kvalitetsfilm.

Ben Stiller spelar någon slags Woody Allen-likt neurotisk försäkringsman – men totalt utan den humor som Allen även i sina sämre stunder lyckas förmedla. Nej, här pratar vi toaletthumor. Bokstavligt talat (IBS är sällan en lyckad grund att basera skämt på…). Storyn bygger dessutom på irrationella beslut och handlingar från alla karaktärer, alltifrån Stillers fru (Debra Messing) som är otrogen på bröllopsresan, till Aniston som först porträtteras som en lite smått excentrisk och nöjesstinn manslukerska (för det är ju så excentriskt och hippt att tycka om stark ”etnisk” mat och att gå på undergroundklubb och dansa salsa) men sedan blir upprörd när det visar sig att Stillers karaktär inte har berättat sanningen om sitt äktenskap för henne. Ska man plötsligt sympatisera med henne då?

Det där med sympati är för övrigt en svår fråga filmen igenom. Varken Stiller eller Aniston gör minsta lilla för att förtjäna den, och ännu mindre Philip Seymour Hoffman, Alec Baldwin och Hank Azaria, som ändå brukar kunna framkalla åtminstone något slags medkänsla i andra roller. Här är det snarare smärtsamt att se dem. De ska alla tre spela flummigt ickekonventionella karaktärer, och det känns lite som att just dessa skådespelare valts just för att de vanligtvis inte ses i sådana roller. Det blir pinsamt uppenbart redan efter inledningsscenerna att det nog ändå finns en anledning till det… Obekvämare karaktärsporträtt får man leta länge efter.

Men om man ändå skulle försöka säga någonting positivt om filmen? Ja, färgerna var ju fina.

Överväldigande Ljud

När jag var i London i veckan och hälsade på några gamla universitetskamrater, föll det sig så att vi bestämde oss för att gå på bio. Egentligen var det jag som försökte övertala min kära vän L att gå på en kommersiell bio snarare än den ägd av British Film Institute. Inte för att jag har något emot BFI – tvärtom, det är ett av mina favoritställen i världen – men när L hävdade att han visst går och ser blockbusters och styrkte sitt påstående genom att säga att han såg den första Sagan om Ringen-filmen på en kommersiell biograf, så kändes det som att han totalt tappat verklighetsförankring med populärfilm. Det var mer än tio år sedan den filmen kom.

Hur som helst så misslyckades jag att övertyga honom att bryta sin filmsnobbsattityd; hans argument om att han helt enkelt blir uttråkad av nutida Hollywoodfilmer är faktiskt svårt att kontra eftersom det är så sant. Jag hade helt enkelt inte hjärta att tvinga honom att sitta igenom en usel film bara för att jag skulle vinna en diskussion.

Så istället gick vi till Renoirbiografen, nära Russell Square, och såg Berberian Sound Studio.

Jag anser mig väl ha sett min beskärda del av experimentell film, lågbudgetfilm, och allmänt avant-garde film. Men detta var något utöver och bortom allt annat.

Berberian Sound Studio är en slags metakommentar till skapandet av filmljud, men utvecklas till så mycket mer än bara en film som visar hur meloner och salladshuvuden får tillhandahålla ljudeffekterna när en människa stympas och styckas på film. Om jag bara hade självförtroende nog att kunna säga att jag verkligen greppade filmen, skulle jag ge en mer utförlig recension av filmen, men som det är så vågar jag inte riktigt gå in i för mycket detalj, med risk att totalt missrepresentera dess handling. Det finns så många lager av berättande i den här filmen att jag inte vet vilken nivå man kan ha som referenspunkt, särskilt när alla lager börjar gå in i varandra.

Först har vi något slags verklighetsnivå, där Toby Smiths karaktär anländer till en italiensk skräckfilmsstudio för att jobba med ljudet till en av filmbolagets produktioner. Denna film-i-filmen visas aldrig i bild (tack och lov – efter vad man får höra om och från filmen är det inte direkt your average romcom), men allteftersom det fortskrider, tycks denna films egenskaper, främst i form av dess påverkan på ljudteknikerns psyke. Till detta läggs sedan ytterligare en film-i-filmen, då ljudteknikern ser sig själv på en projicerad bild i scener som tidigare utspelat sig i filmen, samt en sekvens från en tidigare dokumentärfilm som ljudteknikern arbetat med, för att kulminera i ett antal sekvenser som är upprepningar av scener från början av filmen, men där Smiths engelska röst dubbats till italienska.

Allt detta åtföljs av intensiva och totalt överväldigande ljudsekvenser, i form av ljuden som de spelar in för skräckfilmen, och som Smiths karaktär ständigt lyssnar på, samt de kvinnoskrik som även de spelas in för skräckfilmsproduktionens räkning.

Lägg till detta irrationella karaktärer som alla verkar lagom bipolära, huvudkaraktärens förvirring över vad som är verkligt och vem man kan lita på (som för övrigt delas av oss i publiken), samt att det som åskådare är absolut omöjligt att orientera sig både i den filmiska tiden och i rummet.

Ljudklippningen skapar även en stor förvirring över vad som är ljud i filmen och vad som är ljud pålagt – diegetiskt eller icke-diegetiskt ljud – då scenerna ljudmässigt ofta går in i varandra och övergår i nya scener.

Över lag så älskar jag den här filmen. Men jag är tveksam till om jag över huvud taget förstod den. Om nu det ska vara ett krav för att man ska få gilla en film. Min kompis L, som både skriver sin PhD om det stumma ljudet i stumfilm samt har undervisat ett antal grundkurser i film, ansåg att detta skulle vara en perfekt film att visa för förstaårsstudenterna under den föreläsning som handlar om ljud. Själv skulle jag nog ha blivit lagom bortskrämd om denna film visats under mitt första år som filmstudent.

Filmstadens Dag - 26/8 2012

Min mor bor ett stenkast från Filmstaden i Råsunda. Några dagar efter att jag flyttat tillbaka till Stockholm vandrade vi omkring i hennes område, och såg en annons för Filmstadens Dag, som skulle hållas några veckor senare. Detta är en årligen återkommande dag, som ordnas av stiftelsen Filmstadens Kultur, ämnad att dra uppmärksamhet till områdets historia samt givetvis locka nya medlemmar till stiftelsen, som arbetar för att ta till vara på området, både historiskt, för nutiden och för framtiden. Det är en dag fylld av uppträdanden, guidade turer, information och tivoliskoj.

På annonsen stod att de sökte volontärer till Filmstadens Dag, så jag skickade iväg ett email och anmälde mig. Jag fick svaret att de redan hade tillsatt de flesta platserna, men, eftersom det, som de skrev, ”vore synd att sätta en filmvetare vid chokladhjulet”, kunde jag få stå vid deras informationsbord och informera om stiftelsen (jag hade givetvis nämnt att jag har en MA i filmvetenskap, bara sådär för lite extra cred…). Det blev en blöt historia, med regnskurar i jämna mellanrum, av kalibern man sällan ser i detta land. Trots det var antalet besökare högt, betydligt högre än vad jag hade förväntat, och det blev en hektisk dag, fylld av filmsnack .

Även om vi inte lyckades värva så många medlemmar som var planerat (jag är inte ens medlem själv ännu – jag väntar tills 2013 års medlemskap träder i kraft), så kändes det som en väldigt lyckad dag, inte minst i det att alla människor jag mötte var så sjukt trevliga! För att inte nämna kunniga! Jag har nog aldrig haft så bra filmsamtal med någon som jag hade med ett flertal personer den dagen. Det var folk som verkligen visste saker om svensk filmhistoria. Man kunde slänga sig med namn som Mauritz Stiller, Gösta Ekman, och Gustaf Molander utan att mötas av halvt frågande blickar och prata om filmer som de flesta svenskar nog aldrig ens hört talas om. Extra roligt var det för mig med min kärlek till Ingrid Bergmans svenska filmer.

Jag stod vid informationsbordet tillsammans med en tjej som arbetat i olika funktioner på området, bland annat i Portvaktstugan, där stiftelsens café ligger. Hon berättade hur hon satt ihop en utställning, som numera är permanent, om området och dess historia, och till det fått tillåtelse att gå igenom lokalerna på jakt efter intressanta föremål och information. Hon hade då bland annat funnit handskrivna brev och privata fotografier från ingen annan än just Ingrid Bergman. Vad jag inte skulle göra för att få ta en titt på dessa dokument! Tyvärr finns detta material inte tillgängligt för allmänheten, berättade hon, och beskrev det som föremål som mer eller mindre glömts bort i byggnadernas skrymslen och vrår.

Det får en att undra, hur mycket filmhistoria som försvunnit på så sätt genom tiderna, och hur mycket som finns att återupptäcka.

Hur som helst vill jag bara slå ett slag för området som är Filmstaden, samt de aktiviteter som fortfarande ordnas där. Det är en så pass viktig plats i vår filmhistoria, och det känns verkligen när man går omkring på området att det är något speciellt som hänt där. Jag upplever att det är ett speciellt slags tystnad som ofta råder där, som utav respekt för de storheter som en gång sprungit på marken och ett hedrande av all filmhistoria som skapats just där. Det är verkligen, som stiftelsen Filmstadens Kultur själva uttrycker det, ”klassisk mark”.