Det sista från filmfestivalen '12

Så var Stockholm Filmfestival över för det här året. Jag tröstade mig i måndags och tisdags med att gå på bio, och idag satt jag hemma och tittade på en DVD. Filmnörd, lite?

Jag ska hur som helst berätta om de fem sista filmerna jag såg, eftersom jag redan skrivit om de fyra första (se förra inlägget). Över lag kan jag bara säga att jag lyckades extremt bra, över förväntan, med att pricka in riktigt bra filmer. Min taktik för att välja filmer är ju inte direkt vattentät… men ibland ska man väl ha lite tur också. Eller helt enkelt en känsla för vad som är bra film. Kanske.

Dom över död man: Kanske inte den mest engagerande filmen jag sett, men spännande på sitt sätt. Jag brukar vara känslig för det här med att sympatisera med karaktärer, jag vill gärna kunna göra det, men det var svårt i den här filmen. Man tänkte väl att huvudpersonen, Torgny Segerstedt, skulle vara en hyllad hjälte, liksom han oftast framstår i historiebeskrivningen, men han var så jävlig på ett rent personligt plan att det var svårt att se hans mod gentemot nazismen och regeringens linje under andra världskriget för det stora dåd det egentligen var. Så, man fick minst sagt en nyanserad bild av honom, och människorna i hans närhet. Lite på gott och ont i det här fallet. Kanske blev det lite för privat, och som tittare kan jag inte hjälpa att undra hur verklighetstrogen filmen är. Om det nu ska spela roll. 

Hur som helst så fick jag känslan av att se ett spel, som man annars bara lite ytligt läst om i skolan, inifrån.

Beasts of the southern wild: Jag har en ny favoritfilm. Det här var verkligen en sådan där film där man lämnar salongen och känner det so matt man blivit känslomässigt misshandlad – det känns nästan fysiskt. Jag fick lite Terrence Malick/Tree of life-känsla av den. Den handlade om någonting som jag aldrig sett på film förut, vad jag kan minnas, människor som aldrig skildrats, och definitivt inte på det viset. Jag tror att det var ett genidrag att ha ett litet barn i huvudrollen. Mycket av det som sker i filmen är resultatet av ett agerande från vuxna som absolut inte går att förstå för mig, och då blev det lättare att acceptera situationen när man såg den från ett barns perspektiv, ett barn som själv inte gjort något för att hamna i den, men som accepterade läget och tog sig igenom det. Jag kanske ska berätta det, att filmen utspelar sig före, under, och efter en stor orkan, inspirerad av Katrina, och de effekter den har på de fattiga som bor i ett slumområde utanför New Orleans. Mycket voiceover, från den 6-åriga flickan som spelar huvudrollen. Och det är inga småsaker hon pratar om. Det är de tunga frågorna, de djupaste, om villkoren för vår existens. Kanske är det också tack vare att det är en liten flicka som får ta på sig berättarrollen som det aldrig heller blir pretantiöst. Längtar till allmän release, samt DVD.

Safety not guaranteed: Innan jag säger någonting annat, så måste jag säga att jag faktiskt verkligen gillade den här filmen. Även om det som följer kan tolkas som motsatsen. För det här var verkligen urtypen av Amerikansk indie. Det var nästan lite checklistevarning: halvflummig tjej med familjeproblem – check; roadtrip – check; töntig sidekick – check. Och så vidare. Men, som sagt, jag gillade det. Det funkade. Jag gillade de lösa trådarna på slutet, och lämnade salongen med ett leende och på lätta fötter. Tjejen i huvudrollen var okonventionell på ett sätt som kanske inte var helt nyskapande, men det funkade i all sin klassiskhet. Utstött, halvt deprimerad tonårstjej med gothtendenser som inte är så pass tydligt uttryckta att det alienerar publiken, och vars humor bygger på ironiska observationer. Jag inser att hon låter hur tråkig och stereotyp som helst när jag beskriver henne så. Men det är väl för att den typen ofta går hem, som den ens existerar. Och tidsmaskinstemat görs bra, tyckte jag. Jag satt åtminstone klistrad hela tiden, spänd över hur det skulle utveckla sig, hur filmen någonsin skulle lyckas ro hem det temat. Men det gick.

Love, Marilyn: Jag var ganska överraskad över att se ännu en film om Marilyn Monroe, så snart efter My week with Marilyn och allt snack om filmatiseringen av Joyce Carol Oates Blonde. Men så var det. Tydligen hade man hittat dagboksanteckningar och brev från MM gömda i något arkiv, som man nu byggde denna dokumentär på. Olika mer eller mindre kända skådespelare läste ömsom upp MMs egna anteckningar, ömsom vad olika forskare, biografiförfattare och vänner sagt om henne. Jag tyckte väl egentligen inte att just denna film tillförde någonting nytt om hennes liv och öde, men den funkade definitivt som en påminnelse om vem hon varit och vad hon åstadkommit, och hur hennes liv hade levts. Mycket fokus var på Marilyn Monroe som karaktär i det offentliga vs Marilyn Monroe som hon var privat, vilket jag tycker är ett perspektiv som har tjatats ut. Det är ju faktiskt ett av de grundläggande objektiven inom så kallade star studies, som började redan på 70-talet (läs Richard Dyer, Stars). 

Det var i och för sig en bra film. Men det kan också vara därför att filmer om MM nästan per definition blir bra, eftersom hennes liv följer en så fin dramaturgisk kurva. En film om Marilyn Monroe blir helt enkelt bra.

The Paperboy: Jag hade läst innan att man aldrig kommer att se på Nicole Kidman på samma sätt efter att ha sett den här filmen. Det är nog väldigt sant. Min enda tanke efteråt var att det här nog var bland det sjukaste jag sett. Och det gällde inte bara Kidmans karaktär, utan i stort sett allihop. Jag ska erkänna att jag är hemligt förälskad i Zac Efron, vilket var en av anledningarna till att jag ville se den här filmen. Och jag hade verkligen inte väntat mig att se honom i en sådan här film! Det gläder mig dock att han får göra lite annorlunda filmer, med lite mer tyngd. Jag inser att det här inlägget kanske blir lite platt, men åter igen måste jag säga det – jag gillade verkligen den här filmen. Trots våld och udda sexscener. Och, som sagt, udda karaktärer.

Det känns dock lite som att det är den sortens film som man egentligen inte bör skriva så mycket om. Jag får känslan av att ju mindre man vet innan man ser den, desto bättre är den, desto större blir chockvärdet i den. Vilket jag tror är kärnan i filmen. Man ska reagera starkt, och särskilt då på att välkända skådespelare spelar roller som man aldrig skulle kunna tänka sig dem i. Så jag slutar där, så att jag inte förstör filmen för någon.

Sådär, då var Stockholm Filmfestival över även här på bloggen.