Halvvägs genom festivalen

Jag är nästan halvvägs genom min Stockholm Filmfestival. Jag har sedan starten köpt ytterligare två biljetter, så sammanlagt ser jag nio filmer. Än så länge har jag sett fyra. Här kommer en sammanfattning av festivalen hittills.

Det har varit fyra mycket intensiva filmer, rent känslomässigt. Efter gårdagens film, till exempel, var jag helt utmattad, och hoppades att resten av mina filmer skulle vara lätta komedier. Men så lär det ju inte bli. Alla filmer har dessutom inkluderat frågor kring vem som ligger med vem och varför.

Filmerna är Call Girl, Paraden, Simon Killer och My Brother the Devil.

Jag har hört att Call Girl har fått blandade recensioner, men jag har inte läst någon själv. Jag tyckte i alla fall att det var en fantastisk film. Stundvis så svår att se, så smärtsam, men oerhört engagerande. Många spännande plot twists, trots att den baseras på en verklig händelse. Som jag för övrigt vet väldigt lite om. Jag har inte brytt mig om de här debatterna om huruvida filmen föreslår att även Olof Palme var mer inblandat än vad som är allmänt vedertaget idag. Jag måste säga att jag faktiskt inte bryr mig om parallellerna till verkliga händelser över huvud taget. Visst att det ger filmen lite mer udd av att man vet att den är något sånär sann, men jag tycker ändå att den håller i sig själv också. Det blir så fel om man ska börja plocka sönder filmen för att se vilka delar som är sanna och vilka som är fiktion. Det är helt enkelt en väldigt intensiv och rörande politisk thriller. Om man inte redan var manshatare när man gick in i salongen, var man det definitivt när man gick därifrån.

Paraden var också den väldigt stark, men på ett betydligt mer problematiskt vis. Den marknadsförs som en komedi, och visst skrattade även jag till ibland, jag som sällan skrattar högt åt filmer. Men denna film var samtidigt så väldigt seriös och våldsam i skildringen av hat mot homosexuella i Serbien att humorn blev löjlig, den liksom förminskade allvaret som ändå fanns i storyn. Jag visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till filmen, och på hur mycket allvar jag kunde ta den. Likväl var det till sist en väldigt stark film, som belyser en situation i en del av Europa som åtminstone jag inte känner till särskilt väl. Visst vet man att homosexuella lever med helt andra förutsättningar i vissa länder, även i Europa, men riktigt hur illa det kan vara förstod jag nog inte innan den här filmen. Den har dessutom ett antal väldigt sympatiska och karismatiska karaktärer, om än väldigt stereotypa. Väldigt stereotypa. Och då menar jag väldigt stereotypa.

Simon Killer var den enda filmen hittills som jag hade klarat mig utan att se. Men den var stark i sig. Huvudpersonen var ett absolut svin, och det tycker jag att man förstod redan från början. Men jag fick ändå känslan av att tanken var att man skulle sympatisera med honom i början. Men allt går utför. Ibland kändes det som om filmen visade något slags utom-Europeisk fantasi om Paris, med lättflörtade tjejer och prostituerade, och där man som besökare utan problem kan hanka sig fram utan pengar. Å andra sidan verkade ju Simon smått psykopatisk och definitivt manipulativ i sitt sätt att få människor omkring honom att tro på och ömka honom. Jag måste fråga mig vad syftet med den här filmen egentligen var? Eller var det bara, som sagt, en utlännings fantasier om hur det är i Europa/Paris?

My Brother the Devil är nog min favorit av alla filmer hittills. Inte bara för att den utspelar sig i min gamla hemstad London.  Visserligen östra London, delar som jag inte är särskilt bekant med, men ändå. Efter visningen hörde jag en kille påpeka att man sett den här sortens film förr. Visst, tänkte jag, det har man. Men aldrig en film med just dessa karaktärer, om just dessa händelser. Och det var där filmen var så oerhört stark. Väldigt genuina karaktärsporträtt, som alla förmedlade så mycket känslor – kärlek, hopp, förtvivlan, uppgivenhet, framtidstro och total hopplöshet, allt på en och samma gång. Och filmen lyckades ta upp så många aspekter av livet i det fattiga East London och de villkor som finns där, inte bara de kriminella och drogrelaterade verksamheterna, utan även mänskligheten, värme och kärlek. Jag gillade även karaktärsutvecklingen – allting var väldigt oförutsägbart, och jag kunde inte slita uppmärksamheten från filmen i en enda sekund. Jag var verkligen där, tillsammans med personerna i filmen, och levde deras liv. En annan aspekt som jag för övrigt fann oerhört underhållande var alla de kommentarer från publiken som jag hörde efter filmen, om hur de inte kunnat förstå dialekten som karaktärerna pratat. Någon sade att han bara kunnat förstå ungefär hälften av allt. Och jag hörde flera gånger hur mannen som satt bredvid mig, viskade till sin kompis ”Vad sade han/hon?”. Så, är det en sak som jag har lärt mig av att ha bott i London i fem år, så är det att förstå brittisk engelska, även när den pratas på de mest oförståeliga dialekterna. Det kändes skönt.

Jag twittrar för övrigt om filmerna jag ser på festivalen. Igår fick jag ett svar från en av skådespelarna i My Brother the Devil, där han skrev att han var glad att jag gillade filmen. Det gladde mig.