Aniston i en bra film?!

Det verkar vara något slags Jennifer Aniston-hysteri på TV just nu. Sedan jag såg – och skrev om – Along came Polly har jag lyckats sitta igenom ytterligare två av hennes filmer, först Love Happens på SVT och sedan The Switch (Pappa på burk) på TV4.

Det måste ha varit ett medvetet val att börja med Along came Polly, för det var verkligen den sämsta av filmerna. Jag förstår fortfarande inte varför jag inte bara stängde av TV:n. Men sedan blev det bättre och bättre.

Love Happens var väl egentligen inte heller någon superhit. Man liksom avskyr den manliga huvudrollen. Eller, jag gjorde det, i alla fall. Å andra sidan är det svårt att tycka om självgoda mytomaner, vare sig de är på film eller i verkligheten. Det var som om filmen var en enda lång egoboost för Aaron Eckhart. Där fanns några försök till djup, men de sabbades ganska rejält av ett antal halvt genomtänkta ”roliga” situationer – någon som skrattar när han stjäl fågeln, till exempel? Och Aniston spelar samma pixie girl-typ som i Along came Polly, som om hon bara är där för att visa den manliga karaktären att livet kan vara roligt, spännande, sprudlande, spralligt, och bara genom henne kan de nå självuppfyllelse. Som sagt, det är en egoboost för männen. Men den hade nog ändå något som inte fanns i Along came Polly – även om det bara var ett försök till djup, så var det ett gott försök. Dessutom SAKNADE den något som Along came Polly hade, nämligen den sortens humor som centreras kring kroppsvätskor.

The Switch var annorlunda i jämförelse med båda de andra filmerna. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att jag var glad att jag tittade på hela. Och då måste man komma ihåg att den visades på TV4, vilket betyder ett antal minuters reklamavbrott under filmen. Jag menar, att jag faktiskt satt igenom reklamavbrotten är i sig ett av de bästa betygen en film kan få. Den var rolig på riktigt. Sedan vet jag inte hur mycket jag som kvinna i barnfödarålder förfördes av den urgulliga lilla pojken i filmen… Men han var seriöst bra i sin roll!

Man kan väl för övrigt inte påstå att insemination är ett ämne som Hollywood vanligtvis beblandar sig med, vilket i sig var en av faktorerna som gjorde just denna film intressant. Å andra sidan kan man väl ha åsikter på slutet i den meningen, att det var en ganska traditionell familjebild som till slut fick segra. Men jag vet inte, jag. Det här var nog en sådan film där vägen fram till slutet var mer tillfredsställande än slutet i sig.

Och jag kände verkligen för Jason Batemans karaktär. Äntligen en romkom(anti)hjälte som man kan identifiera sig med. Om det nu ska vara ett kriterium för att en karaktär är bra. I och för sig var väl hans karaktär också lite lagom stereotypisk, men på det motsatta spektrumet från Eckhart i Love Happens – här hade vi losern istället för den självgode, arroganta mannen. Men ärligt talat så är väl losers alltid det bättre alternativet? Så länge det inte är Ben Stiller som spelar hen.

Jag tror till och med att det fanns några tillfällen då jag skrattade åt filmen, och tyckte att den var ganska smart. En Jennifer Aniston-film som är smart?! Det trodde jag aldrig att jag skulle ha möjlighet att säga. Inte trodde jag heller att jag skulle ha tillfälle att säga att jag gillar en av hennes filmer. Men det gör jag. The Switch var faktiskt bra.