Bioaktuellt: Cloud Atlas och Oz

Jag har haft ett antal ganska tråkiga filmveckor de senaste veckorna. Det har mest blivit att se filmer som jag själv kanske inte direkt skulle välja att se själv. Det är i och för sig ingenting negativt, ja får se det som ett sätt att bredda min filmvy. Jag har nämligen låtit pojkvännen sedan två månader tillbaka bestämma filmagendan. Han vägrar se de filmer jag föreslår. Eller snarare, för att inte dra honom i skiten, jag tjatar inte om att vi ska se filmer som jag vet att han inte kommer att gilla. När blev ”filmvetare” synonymt med ”usel filmsmak”?

I och för sig har vi sett en hel del filmer som vi båda velat se, och som jag verkligen gillat – men då har han oftast inte gillat dem lika mycket… Vi var till exempel och såg Cloud Atlas för några veckor sedan. Den var riktigt bra tyckte jag. Även om den ibland kändes platt, som om den missade en väsentlig poäng, eller snarare som om den skrapade på ytan på något som den tjänat mycket på att gå in på djupet på, så tyckte jag ändå att där fanns tillräckligt för att sätta igång hjärnan. Jag kände att jag helt enkelt själv får fylla i de luckor som jag upplevde i filmen, till exempel de kopplingar mellan de olika episoderna som jag tyckte inte var särskilt tydliga. Jag fann mig själv fråga, varför är dessa episoder en och samma film? Vad håller dem samman? Det var väl två-tre episoder som hörde ihop tillräckligt tydligt för att jag skulle kunna förstå motivationen bakom dem, men jag hade lätt kunnat se två eller tre olika filmer i den enda filmen. Två, tre filmer som kanske hade kunnat utveckla det där som jag tyckte saknades.

Så kan jag inte förneka att jag hade väldigt roligt när jag satt och försökte identifiera alla skådespelare, och hur deras olika karaktärer i filmen kunde kopplas ihop över generationerna. Det var nog där som behållningen fanns. Kronologin var trots allt ovanlig, och inbjöd till att jag som tittare engagerade mig i ”leken” att leta efter nyckeln till hur filmen ska avläsas. Och åtminstone för min del var det karaktärerna som stod för den nyckeln.

Hur som helst så ska jag både köpa boken och se om filmen, för jag är övertygad om att det finns någonting där som jag missar. Och jag har fått för mig att det där ”någonting” är viktigt nog för att jag ska vilja upptäcka det.

Kanske är det det som gör filmen lyckad, då? Jag köper den ändå så pass mycket att jag är villig att lägga ned både tid och pengar på att utreda vad det är jag saknar.

En annan film som det mest var pojkvännen som ville se och som jag var skeptisk till var Oz: The Great and Powerful. Och återigen var det jag som lämnade biografen smått exalterad och pojkvännen som var besviken. Jag gillade verkligen att filmen var så pass barnvänlig som den var, medan han nog hade hoppats på lite mer action och äventyr. Jag kände att hade jag varit tio år gammal hade jag verkligen superälskat den filmen, och att det är en film som jag skulle vilja att mina framtida barn ska se. Den var uppfinningsrik och bitvis faktiskt riktigt rolig. Det kändes som om den var gjord med stor skaparglädje, och att alla inblandade haft roligt när de gjorde filmen.

Dessutom är jag alltid med på noterna när en film använder sig av starka färger som främsta berättargrepp. Ska vi ha färgfilm ska färgen också utnyttjas i berättandet!

En annan sak som jag också alltid köper är det där lite metafilmiska när man använder filmen som fenomen i handlingen – trollkarlen Oz använder sig av en projektion av sig själv för att skrämma de onda häxorna. Effektivt sätt att lyfta fram filmens kraft. Särskilt uppskattat när det är i en barnfilm – vi ska indoktrinera dem så tidigt det bara går! Film kan övervinna de ondaste av onda häxor!

Jag slogs också av att karaktärerna var så väl utformade. Det går ju inte att se Oz utan att ha The Wizard of Oz i bakhuvudet, och en av den filmens stora styrkor är ju just de fantastiska karaktärerna, och deras trovärdighet och djup. De har alla sin plats i storyn, och de har alla sina egna motiv och drivkrafter. Samma sak i Oz, alla karaktärer får en roll, ingen är där som ren utfyllnad, och alla verkar ha ägnats stor omtanke.

Mitt intryck överlag är att man faktiskt har insett vilket arv det är man har att förvärva i och med att man väljer att göra en film med stark koppling till en av filmhistoriens allra, allra största filmer. Det är ingen dussinfilm man skapat, utan det är någonting unikt, någonting som hedrar sin föregångare men som också är  värdig i sig själv. Jag var i alla fall imponerad.