När Hollywood blev miljökämpe

Det här är en text som jag skrev till ett skolprojekt om hållbar utveckling. Jag kan väl inte påstå att jag är särskilt intresserad av katastroffilmer i vanliga fall, men de fungerar som ett bra exempel på hur film och hållbarhet kan kopplas samman. Jag ville helt enkelt skriva om film, och katastroffilmer var det som då låg närmast till hands ur ett miljöperspektiv. Enjoy.

När Hollywood blev miljökämpe

I december 2012 skulle jorden gå under enligt Mayakalendern. Och enligt Hollywood. I filmen 2012 gör naturen uppror och förstör hela vår jord. Såhär några månader senare är de flesta av oss väl föga förvånade över att allting tycks vara som vanligt. Ändå säger det senaste årtiondets katastroffilmer mycket om hur vi förhåller oss till naturen och dess enorma krafter idag. Är det till och med så att Hollywood med sin världsomfattande spridning numera har den starkaste rösten i protesterna mot hur vi behandlar vår värld.

Hollywood har givit oss många scenarier för Jordens undergång. Katastroffilmer det senaste tio åren har mer och mer kommit att handla om naturens förödande krafter, i form av extrema stormar, istider, eller dödliga epidemier som sprids över världen. Borta är 1950- och 60-talens gigantiska monster som invaderar jorden. Nu är det naturen som är den största fienden.

Den utvecklingen är särskilt tydlig om man tittar på Roland Emmerichs, regissören till 2012, filmer de senaste 20 åren. 1996 kom hans Independence Day, där jorden invaderas av utomjordingar. 1998 är det jätteödlan i Godzilla som attackerar. Sex år senare har miljödebatten tagit fart, och Emmerich gör The Day After Tomorrow, där klimatförändringar skapar enorma stormar och en ny istid tar över New York. Och så 2009 kommer 2012, där Jorden mer eller mindre faller samman. I 2012 gör solstormar så att Jordens skorpa hettas upp och stora sprickor bildas på Jordens yta. Som vanligt är det USA som står i centrum för händelserna. Jordbävningar förstör gator i Kalifornien, Nationalparken Yellowstone förvandlas till en gigantisk vulkan. Och det är mänsklighetens öde som står på spel.

Människan har alltid förutspått Jordens undergång. Men att katastroffilmerna nu spår att det är naturens hämnd som kommer att bli vårt slut visar vilket genomslag miljöfrågan ändå har. Även om filmerna ofta kan tyckas sensationella och överdrivna, med all fokus på underhållning, så säger de något om tiden vi lever i. Hollywood har i alla fall förstått vilket hot klimatförändringarna utgör.

Fenomenet med katastroffilmer där naturen har förstört eller är på väg att förstöra Jorden visar att det finns en önskan att se vår värld slagen i spillror. Spänningen ligger i att se allt det vi skapat och byggt rasa samman. Filmerna spelar på vår medvetenhet om hur ömtåliga vi är, och hur snabbt allt det vi idag tar för givet kan vara utplånat. Samtidigt finns det någonting ångestdämpande över att se filmer där Jorden förstörs. Vi vet att vi idag lever ohållbart. Men riktigt så illa att New York riskerar en istid eller att marken skulle falla samman är det inte ännu. Så till dess kan vi fortsätta som vanligt.

Vi klarade oss alltså från apokalypsen 2012. Men hur många scenarier måste Hollywood måla upp innan vi inser faran?