Den okända Ingridfilmen

Efter att ha skrivit min mastersuppsats på ämnet, anser jag mig vara något av en auktoritet när det kommer till Ingrid Bergmans filmer. Döm då om min förvåning när jag för att döda tid förstrött ögnade igenom klassikerhyllan i DVD-avdelningen på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan för ett antal veckor sedan, och fick syn på ett DVD-omslag med Ingrids ansikte i närbild, och en titel som jag inte kände igen. Jag köpte den givetvis utan tvekan omedelbart. Besöket, eller The Visit, heter den.

(Jag var för övrigt allmänt imponerad av innehållet i klassikerhyllan. Där fanns en hel del spännande som jag inte förväntade mig hitta i en kommersiell bokhandel. Kan rekommenderas.)

Min mastersuppsats hade titeln ”Characters Beyond Borders - Cosmopolitanism, Otherness and National Belonging in the Films of Ingrid Bergman”, och jag skrev den när jag studerade på King’s College I London. Den handlade I stort sett om hur karaktärerna som Ingrid Bergman spelade, både i Hollywood, i Europa och i Sverige, ofta definieras av sitt utanförskap, att de ständigt förvägras integration i det samhälle eller kontext som de befinner sig i. Detta utanförskap karaktäriseras i de flesta fall av nationell tillhörighet – Bergman spelar karaktärer som i förhållande till sin manliga motpart ständigt positioneras som exotisk och annorlunda. Idéen uppstod i och med att jag själv var frustrerad över att min egen svenskhet ständigt gjorde sig påmind på olika sätt, främst genom min accent när jag pratade engelska. Folk identifierade mig omedelbart som ”annorlunda”, och delvis även exotisk, när de hörde att jag inte hade engelska som första språk. Det fick mig att fundera över andra svenskar i liknande situationer, och kom att tänka på Ingrid Bergman. Jag insåg snabbt att det var just hennes dialekt som ofta gjorde att hon förvägrades roller där hon skulle vara av en engelskspråkig nationalitet. Det skulle helt enkelt inte vara trovärdigt. (Sedan att hon spelar britt i både Inn of the Sixth Happiness och Viaggio In Italia kan väl ses som undantag som bekräftar regeln… De filmerna fungerade dock finfint i min tes på grund av deras övriga tematik – utlänning i främmande land.)

Besöket (1964) hade passat alldeles utmärkt i det andra kapitlet av min uppsats, som handlade om Bergmans Hollywoodfilmer (kapitel ett diskuterade de tidiga svenska filmerna, kapitel tre de senare europeiska auteurfilmerna). I filmen blir Bergmans svenska accent något absurd i jämförelse med Anthony Quinns, som spelar den manliga huvudrollen, perfekta amerikanska dialekt.

Filmen handlar om Serge (Anthony Quinn) som bor i en urfattig småstad i ett icke definierat Östeuropeiskt land. Han, och resten av staden, får veta att mångmiljonären Carla, som ursprungligen kommer från staden men som under skandalösa omständigheter blivit förvisad därifrån, ska återvända på besök. Stadens befolkning hoppas att hon ska kunna rädda dem från bankrutt, men Carla ställer ett ultimatum. För att hon ska donera de pengar som staden behöver, måste de avrätta Serge. Han var en gång hennes älskare, men efter att hon blivit gravid såg han till att ge henne ett rykte som horaktig för att slippa undan ansvar för barnet. Hennes rykte förstörs så till den grad att hon tvingas lämna staden och börjar jobba på bordell i en annan stad, där en miljonär finner henne och faller för henne. Hennes besök i hemstaden handlar alltså egentligen om att utkräva hämnd, och genom att locka med pengar och lyxkonsumtion lyckas hon manipulera stadens befolkning till att vända sig mot Serge och kräva hans död.

Som i så många av Bergmans Hollywoodfilmer representeras mannen som ett slags norm, som kvinnan ställs emot. Skådespelaren, om inte karaktären, är ofta amerikansk, vilket gör honom till den relaterbara i den amerikanska publikens ögon (för visst görs Hollywoodfilmer oftast med en amerikansk publik i åtanke?). Han är den hederlige, arbetsamme familjemannen, hon den exotiska fresterskan som kommer och förför en hel stad med löften om lyx.

I filmens början visas hur hela staden förbereder sig för Carlas besök. Hela befolkningen är inblandad, och förväntningarna höga. På så vis byggs Bergmans karaktär upp som annorlunda, exotisk och speciell redan från början. När hon sedan anländer ställs hennes elegans i stark kontrast mot byfolkets enkelhet – hennes exklusiva klänningar, hennes extravaganta håruppsättningar, hennes sätt att föra sig, allting utmärker henne som annorlunda. Och även så dialekten. Vilket är det konstiga. Eller det intressanta.

Efter att Carla ställt sitt ultimatum tar det några dagar innan staden bestämmer sig för att gå med på hennes krav. Under tiden sitter hon som en gudinna högt upp på en balkong med utsikt över stadens centrala torg, och Serges lilla livsmedelsaffär. Lagom symboliskt sätts hon alltså bokstavligt på ett slags piedestal, åter igen tydligt separerad från resten av befolkningen.

Det finns ytterligare detaljer i filmen som skulle kunna lyftas fram som utmärkande för hur Bergmans karaktärer ofta behandlas i Hollywoodfilmer. Men jag nöjer mig här. Jag kan bara konstatera att även denna film, som jag inte ens sett förrän för någon vecka sedan, passar väl in i den tes jag drev i min mastersuppsats. Det känns ju bättre det, än att jag så här lägligt i efterhand, skulle upptäcka en film som totalt raserar mina teorier. Allt som allt är det ingen speciell film, den var väl sådär att se, bitvis underhållande, bitvis ganska trist, men likväl intressant för mitt syfte.

Jag inser att det här inlägget är ganska introvert, med tanke på att jag inte har visat min mastersavhandling, men jag publicerar nog kapitlet om Ingrids Hollywoodfilmer här inom någon vecka.