Jag är frälst

Det börjar hända saker med 3D-tekniken!

Jag erkänner att jag inte direkt varit den första att hoppa av förtjusning över det genomslag som 3D-film haft de senaste sju, åtta åren. Antalet gånger jag suttit på en 3D-visning och önskat att jag valt 2D-versionen går knappast att räkna. Jag minns när jag såg Upp, till exempel. Jag var så besviken över att jag inte tyckte att jag kunde ta till mig färger ordentligt, och jag stördes av den där fruktansvärda huvudvärken som ibland kommer när ögonen måste anstränga sig för att ställa in sig till 3D:n.

I och för sig hade jag fruktansvärt dåliga platser på den visningen. Det var i en IMAX-salong, så skärmen var gigantisk och sätenas spridning ännu större. Att ha en dålig sittplats under en 3D-film i en vanlig biosalong är illa nog, men att behöva svepa med blicken med huvudet i extrema vinklingar för att kunna ta in hela skärmen innebar dödsstöten för 3D i mina ögon.

Tills nu. Tills Berättelsen om Pi.

Jag minns enstaka scener från filmer jag sett i 3D, då andan nästan gått ur mig för att det varit så snyggt. I Coraline finns en scen där ”kameran” är utanför ett fönster och tittar in i ett kök. Det regnar ute, och längs fönsterrutan rinner sakta en vattendroppe. Den där vattendroppen har etsat sig fast i mitt minne. Den var ett så perfekt sätt att visa avståndet mellan ”kamera”, fönster, och rummet innanför fönstret. 3D i ordets fulla mening – tre plan av närvaro som jag tvivlar hade kunnat illustreras lika effektivt i 2D. Sedan att just den här scenen kanske inte främjade berättelsen är en sekundär fråga. En av nycklarna till en lyckad datoranimerad film måste ju ändå vara att skapa en närvarokänsla, att bygga en trovärdig värld, och i det var denna ögonblicksscen ovärderlig för mig.

I Men in Black 3 finns också en sådan där scen, där 3D:n bara liksom fungerade. Det är mot slutet av filmen, när Agent J och Boris klättrar på en byggställning eller liknande, och har ett slags sista fight. Boris skjuter mot J, och kulorna (eller vad det nu är för ammunition) kommer farande i luften. Händelseförloppet hade ganska stor betydelse i filmen, vad jag minns, eftersom det skedde två gånger. J gjorde ett litet hopp i tiden efter att först ha blivit träffad, och var därför förberedd på attacken den andra gången. Just för att denna incident var viktig för berättelsen, var det så betydelsefullt och anmärkningsvärt att scenen var snygg.

The Amazing Spider-Man såg jag i 2D, just av den anledningen att jag kände att jag inte orkade utsätta mig för den ansträngning som jag ansåg att 3D var. I den filmen hade jag en lite annorlunda upplevelse. Mot slutet svingar sig Spidey i ett gäng lyftkranar, som alla vrids i rätt position just när han kommer svingandes genom staden. Jag minns att jag lite cyniskt tänkte att denna scen var konstruerad enbart för 3D-versionen, men ångrade snabbt min cynism och tänkte att varför inte? Det var ju faktiskt en jäkligt cool scen. Är det inte just det som 3D är till för, att skapa en upplevelse av filmens scener som inte kan förmedlas genom 2D?

Och så var det Berättelsen om Pi. Det tog ett tag, men i fredags såg jag den äntligen. Och frälstes till 3D.

Jag glömde helt bort att jag satt med de där fula glasögonen på mig. Jag såg världen, den riktiga världen, inte som den visas på film, utan lika äkta som om jag själv varit närvarande vid varenda minut av händelseförloppet. Jag var där. Det var på riktigt.

Jag vet inte vad mer jag kan säga för att förklara hur det såg ut. Och hur det kändes. Flera gånger under filmen var jag tvungen att göra mig själv medveten om glasögonen, om biosalongen, om det faktum att jag satt i mörkret med tiotalet andra människor mitt i Stockholm, och inte stod där, bredvid Pi, och såg på medan han våndades.

Ett av mina största problem med 3D återstår dock fortfarande, och var det enda störande med 3D:n i Berättelsen om Pi. Det handlar om skärpedjup. Jag kan fortfarande inte själv välja var i bilden som jag vill lägga fokus. Jag kan inte själv växla fokus om kameran valt att lägga en för- eller bakgrund i dimma. Mina ögon luras fortfarande där, och jag störs fortfarande av den begränsningen som det innebär för min uppfattningsförmåga. Men så har väl också filmaren en avsikt med att hålla vissa sektioner ur eller i fokus. Så vem är jag att klaga på det, om det görs medvetet? Det blir lite som att klaga på kameravinkeln, för att man tycker att man inte kan se någonting som avsiktligt hålls utanför bild.

Sann fiktion och fiktiv sanning i filmens värld

Jag skrev denna krönika som en skoluppgift i förra veckan, och tänkte att jag lika väl kan dela med mig av den här. Det är mitt inlägg i höstens/vinterns stora Palmedebatt.

--------------------

Det är knepigt, det där med sanning. Jag går längs Sveavägen och ser ett gäng ungdomar stå lutade över minnesplaketten för Olof Palme. Jag kan inte låta bli att undra om de lärt sig om Palme genom filmen Call Girl eller dokumentären Palme. Deras ålder talar för att det är just någon av dessa filmer som fört dem hit.

Det har varit mycket Palme i populärkulturen denna höst. Både Call Girl och Palme har lett till heta debatter. Många olika medier har diskuterat hur Call Girl antyder att Palme hade en aktivt deltagande roll i den sexköpsskandal som kallas Geijeraffären, och om det finns någon grund för det. Palme ger en helt annan bild av vår tidigare stadsminister, och hänger sig åt något som nästan liknar idoldyrkan. Vad ska man då tro om denna man som lika mycket älskats som hatats, höjts till skyarna som dragits i smutsen, hyllats och förnedrats? Utifrån dessa filmer är det svårt att skapa sig en rättvis bild.

För, hur mycket ”sanning” kan man försöka läsa in i en film som inte utger sig för att vara annat än en fiktionsfilm? Call Girl är en typisk genrefilm, en politisk thriller som fokuserar på spänning och sociala relationer. Att debatten istället handlar om vilka antydningar filmen eventuellt gör om Palmes deltagande i Geijeraffären överskuggar helt de relevanta frågor som filmen faktiskt ställer. Debatten fråntar dessutom filmen dess estetiska värde som film, vilken är synd. För oavsett vilken ståndpunkt man väljer att läsa in, så är det svårt att förneka att det är en välgjord film.

Så här i filmgaletider är det tydligt att juryn för Guldbaggen inte låtit sig påverkas av den vinklade debatten. Call Girl är nominerad i alla de tyngsta kategorierna, och dominerar galan med sina elva nomineringar. Även Palme finns representerad, i kategorierna bästa dokumentär, bästa klippning och bästa musik.

Palme väcker helt andra frågor i relation till sanningsbegreppet än Call Girl. Om debatten om Call Girl visar på problemen med hur mycket sanning man kan läsa in i en fiktionsfilm, så frågar jag mig om Palme hur mycket sanning man kan utesluta i en dokumentär som utger sig för att berätta en verklig historia? I Palme tycks det helt okej att släta över obehagliga episoder såsom Geijeraffären genom att erkänna att, visst, det begicks misstag, men se här, på allt det här andra som också hände, det hanterade han ju hur bra som helst!

Ja, det där med sanning är knepigt. Och oavsett vilken bild av Palme som ungdomarna på Sveavägen har nu, så lär den förändras många gånger. Snart börjar ju till exempel SVT:s nya dramaserie om mordet på Palme. Vi får se vilken sanning som den väljer att berätta.

Flicka och hyacinter

Jag kom mig äntligen för att titta på Flicka och hyacinter igår. Jag kan inte förstå varför det tagit mig så lång tid att se denna fantastiska film. Jag har helt enkelt inte förstått vad det är jag har missat. Den något labyrintiska strukturen var genial. Där tittaren presenteras med olika episoder i icke-kronologisk ordning och sedan själv får lägga pusslet, allteftersom bitarna ges. Jag älskar att man som tittare aldrig skrivs på näsan, inga onödiga upprepningar för att förtydliga kopplingarna mellan scenerna, utan filmen litar till tittarens egen förmåga att förstå handlingen. Klippningen var perfekt, storyn kommer fram utan att kännas krystad, utan att behöva rättfärdigas eller förklara sig.

Bortsett från den icke-kronologiska berättarstilen har filmen många likheter med Citizen Kane. Det var åtminstone vad som slog mig efter att ha sett klart filmen. En kvinna dör – tar livet av sig – och hennes granne bestämmer sig för att gå till botten med varför, genom att prata med människor som känt henne. Lösningen finns till slut i ett nyckelord, som först figurerar tidigt i filmen. Rosebud?

Fast, när jag tänker efter är det nog fel att jämföra med Citizen Kane. Flicka och hyacinter har en betydligt tyngre tematisk vikt i och med dess överraskande slut. Särskilt med tanke på att den är gjort 1950. Positivt progressiv, är väl det enda jag kan säga utan att avslöja för mycket av filmen. En spoiler skulle nog förstöra filmen alltför mycket, så jag vågar inte säga så mycket mer. Men på DVD:ns fodral står följande: ”Vid premiären 1950 ansågs upplösningen vara högst uppseendeväckande och ledde till stor debatt i pressen.” Om det inte får alla att vilja se filmen vet jag inte vad mer jag kan säga för att övertyga.

Om jag nu inte kan berätta så mycket mer om handlingen och tematiken, har jag egentligen inte så mycket att säga. Det blir bara banalt om jag ska försöka mig på att kommentera de tekniska uttrycken i filmen. Jag är inte direkt bekant med hur filmkvalitet, tekniker för ljussättning och liknande aspekter såg ut i svensk filmproduktion vid den tiden, men visst måste väl ljuset i Flicka och hyacinter vara anmärkningsvärt välgjort? Det var ju så – i brist på annat ord – snyggt!

Det är definitivt dags för mig att leta upp fler filmer av Hasse Ekman.

Varför är förresten filmer om deprimerade och svårförstådda kvinnor så oerhört tilldragande?

Julmarknad i Filmstaden

Idag har det varit julmarknad på Filmstaden i Råsunda. Jag var där i egenskap av volontärarbetare för stiftelsen Filmstadens Kultur. Det var lika trevligt som alla gånger jag jobbat för dem tidigare. Det är alltid så härlig stämning på området som en gång sett våra största filmstjärnor, och särskilt en dag som denna, som var helt perfekt för julmarknad. Det var absolut svinkallt, särskilt att stå still bakom ett infobord i fyra timmar. Men det ska vara kallt på en julmarknad, annars är det inte rätt.

Och så spelar det ju såklart en ganska stor roll att man är med likasinnade.

Idag, liksom vid Filmstadens dag i augusti, hade jag Ekmansällskapet och Thor Modéen-sällskapet vid borden bredvid mig. Där kan man snacka om entusiaster! Själv är jag en sådan där person som vet litegrann om lite allt möjligt, men jag beundrar de som verkligen kan snöa in på ämnen eller personer. Särskilt när det gäller ett ämne som jag tycker är så viktigt – det måste finnas entusiaster för att svensk filmhistoria ska leva vidare!

Jag har knappt hört talas om några av titlarna som låg på Thor Modéen-sällskapets bord. Det fascinerar mig, det finns alltså en helt outforskad värld av svensk film som jag fortfarande har att upptäcka. Sedan att just den världen kanske inte ses som högkultur, är väl en annan fråga… Liksom huruvida jag verkligen vill bekanta mig med de filmerna… Men i princip är jag totalt för allt arbete som främjar gammal film! Och jag behöver ju inte gilla filmerna för att tycka att de är viktiga, det har aldrig vart något krav.

Min främsta uppgift under marknaden var att informera om vad som pågick under dagen (julgransklädnad, luciatåg, guidad visning och dylikt) och vart på området som detta pågick. Men däremellan hann jag handla ett par julklappar. Till mig själv.

Flicka och hyacinter hamnade på åttonde plats i FLM:s omröstning om tidernas bästa svenska filmer (nr 17/18, september 2012). Då den är regisserad av Hasse Ekman, fanns den givetvis på Ekmansällskapets bord. Jag är pinsamt okunnig när det kommer till Hasse Ekmans verk, jag är bättre insatt i hans fars arbete, så jag såg detta som ett ypperligt tillfälle att bredda mitt kunnande med åtminstone denna hans mest kända film. Jag lär återkomma när jag har sett den.

I övrigt var det kanske inte jättemycket filmrelaterat som pågick. Loppis, lotterier, popcorn och sockervadd, delikatessbord och fika. Men huvudsaken är att folk blir medvetna om att stiftelsen finns, och att området fortfarande lever. Och så är det alltid mysigt med julmarknad.

Kommande biofilmer - det ser bra ut

Jag sitter och läser SF:s tidning för julen 2012. Vad man än tycker om SF:s filmutbud rent generellt, så måste jag säga att det ser väldigt intressant ut för våren.

Jag är ingen stor fan av Sagan om Ringen-filmerna, om man får säga så utan att bli lynchad, men The Hobbit ska jag definitivt se. Kanske delvis för att jag tycker att Martin Freeman är helt fantastisk. Och delvis därför att produktionsprocessen tycks ha varit så intressant, med många olika steg och etapper i utvecklingen av filmen, från en film till tre. Och så kan man inte förneka att hypen gör sitt till.

Jag ska nog också försöka se Anna Karenina, mest därför att den delvis är inspelad i det hus där jag gjorde en hel del volontärarbete när jag bodde i London, nämligen Ham House and Gardens, ett mycket välbevarat och fint 1600-talshus med personlighet och atmosfär. Jag är egentligen inte så bekant med storyn till Anna Karenina, men har länge haft ambitionen att se Greta Garbos version, som jag ägt på DVD i ett antal år nu utan att komma mig för att se. Jag skulle gärna även se Vivien Leighs version. Måste undersöka om den går att få tag på för en någorlunda billig slant.

Så måste man ju faktiskt trots allt se The Great Gatsby. Jag är dock förberedd på besvikelse. Jag älskade boken alla de gånger jag läste den. Jag skrev min kandidatuppsats om den och Tender is the Night, och jämförde de båda böckerna med Godard’s À bout de souffle och Pierrot le fou. Min vinkel var hur konsumtionssamhällen leder till manlig självdestruktivitet. Lite lagom pretentiöst sådär, men jag hade kul under tiden. Och då blev det ju att man kom boken ganska nära. Så jag är försiktigt optimistisk till filmen, än så länge. Jag hörde dessutom till dem som redan för sex-sju år sedan sade att Leo DiCaprio är underskattad. Det var alltså innan The Departed, Inception och Revolutionary Road. Jag kommer stenhårt hålla fast vid uppfattningen att jag hela tiden visste att han var bättre än vad han fick cred för, långt innan den blev allmänt vedertagen sanning.

Jag är däremot mer tveksamt ställd till Oz – The Great and Powerful. Den skippar jag nog. Jag menar, den kan ju inte vara bra?

Ser också att Frankenweenie kommer i januari. Jag gillade kortfilmen,och är osäker på om jag kommer vilja se en animerad version på bio… Lär vänta till DVD-releasen…

Beasts of the Southern Wild, som jag var så extatisk över efter Stockholm Filmfestival, kommer också ut i januari. Då ska jag släpa med mig alla jag känner för att se den. Bara så ni vet.

Och så måste man ju givetvis se Berättelsen om Pi, som kommer redan i december, lagom till den obligatoriska mellandagsbion. Jag är väldigt nyfiken på hur denna omöjliga historia ska berättas. Ang Lee säger själv i en artikel i tidningen att han inte kunnat berätta den utan 3D. Ett ganska kontroversiellt uttalande? Eller är 3D-tekniken numera så pass etablerad att den till och med börjar accepteras? Jag tycker fortfarande att  Coraline och Ice Age 3 är några av de få filmer som fungerat riktigt bra i 3D, och bitvis även Men in Black 3, men jag fortsätter förhålla mig försiktigt skeptisk till det. Och jag fortsätter att hoppas att det ska komma en film som får mig att ändra uppfattning. Kanske just denna?

Och så får vi ju inte missa From Up on Poppy Hill! Har den förresten något svenskt namn ännu? Om den ens ska få det? Det spelar väl egentligen inte så stor roll, men jag är nyfiken. Så pass nyfiken att jag måste kolla upp det. Uppe på vallmokullen hette den visst på svenska. Hur som helst så missar jag ingen Studio Ghibli. Så är det bara.

Jag tänker inte säga något om filmatiseringen av Les Miserables, för jag tycker att rollistan ser alldeles förfärlig ut. Det är i stort sett bara mina älskar-att-hata-skådespelare som är med; Anne Hathaway, Amanda Seyfried, Sasha Baron Cohen och Russell Crowe. Hugh Jackman kan jag stå ut med, om jag måste, och Helena Bonham Carter brukar vara bra, men jag tror inte att det blir en film jag kommer att rusa till på premiärdagen.

Det är ett litet urval av de filmer som jag mer eller mindre kommer ägna mina tankar åt de närmsta månaderna. Ja, förutom alla andra filmer jag kommer att se, förstås.

Det sista från filmfestivalen '12

Så var Stockholm Filmfestival över för det här året. Jag tröstade mig i måndags och tisdags med att gå på bio, och idag satt jag hemma och tittade på en DVD. Filmnörd, lite?

Jag ska hur som helst berätta om de fem sista filmerna jag såg, eftersom jag redan skrivit om de fyra första (se förra inlägget). Över lag kan jag bara säga att jag lyckades extremt bra, över förväntan, med att pricka in riktigt bra filmer. Min taktik för att välja filmer är ju inte direkt vattentät… men ibland ska man väl ha lite tur också. Eller helt enkelt en känsla för vad som är bra film. Kanske.

Dom över död man: Kanske inte den mest engagerande filmen jag sett, men spännande på sitt sätt. Jag brukar vara känslig för det här med att sympatisera med karaktärer, jag vill gärna kunna göra det, men det var svårt i den här filmen. Man tänkte väl att huvudpersonen, Torgny Segerstedt, skulle vara en hyllad hjälte, liksom han oftast framstår i historiebeskrivningen, men han var så jävlig på ett rent personligt plan att det var svårt att se hans mod gentemot nazismen och regeringens linje under andra världskriget för det stora dåd det egentligen var. Så, man fick minst sagt en nyanserad bild av honom, och människorna i hans närhet. Lite på gott och ont i det här fallet. Kanske blev det lite för privat, och som tittare kan jag inte hjälpa att undra hur verklighetstrogen filmen är. Om det nu ska spela roll. 

Hur som helst så fick jag känslan av att se ett spel, som man annars bara lite ytligt läst om i skolan, inifrån.

Beasts of the southern wild: Jag har en ny favoritfilm. Det här var verkligen en sådan där film där man lämnar salongen och känner det so matt man blivit känslomässigt misshandlad – det känns nästan fysiskt. Jag fick lite Terrence Malick/Tree of life-känsla av den. Den handlade om någonting som jag aldrig sett på film förut, vad jag kan minnas, människor som aldrig skildrats, och definitivt inte på det viset. Jag tror att det var ett genidrag att ha ett litet barn i huvudrollen. Mycket av det som sker i filmen är resultatet av ett agerande från vuxna som absolut inte går att förstå för mig, och då blev det lättare att acceptera situationen när man såg den från ett barns perspektiv, ett barn som själv inte gjort något för att hamna i den, men som accepterade läget och tog sig igenom det. Jag kanske ska berätta det, att filmen utspelar sig före, under, och efter en stor orkan, inspirerad av Katrina, och de effekter den har på de fattiga som bor i ett slumområde utanför New Orleans. Mycket voiceover, från den 6-åriga flickan som spelar huvudrollen. Och det är inga småsaker hon pratar om. Det är de tunga frågorna, de djupaste, om villkoren för vår existens. Kanske är det också tack vare att det är en liten flicka som får ta på sig berättarrollen som det aldrig heller blir pretantiöst. Längtar till allmän release, samt DVD.

Safety not guaranteed: Innan jag säger någonting annat, så måste jag säga att jag faktiskt verkligen gillade den här filmen. Även om det som följer kan tolkas som motsatsen. För det här var verkligen urtypen av Amerikansk indie. Det var nästan lite checklistevarning: halvflummig tjej med familjeproblem – check; roadtrip – check; töntig sidekick – check. Och så vidare. Men, som sagt, jag gillade det. Det funkade. Jag gillade de lösa trådarna på slutet, och lämnade salongen med ett leende och på lätta fötter. Tjejen i huvudrollen var okonventionell på ett sätt som kanske inte var helt nyskapande, men det funkade i all sin klassiskhet. Utstött, halvt deprimerad tonårstjej med gothtendenser som inte är så pass tydligt uttryckta att det alienerar publiken, och vars humor bygger på ironiska observationer. Jag inser att hon låter hur tråkig och stereotyp som helst när jag beskriver henne så. Men det är väl för att den typen ofta går hem, som den ens existerar. Och tidsmaskinstemat görs bra, tyckte jag. Jag satt åtminstone klistrad hela tiden, spänd över hur det skulle utveckla sig, hur filmen någonsin skulle lyckas ro hem det temat. Men det gick.

Love, Marilyn: Jag var ganska överraskad över att se ännu en film om Marilyn Monroe, så snart efter My week with Marilyn och allt snack om filmatiseringen av Joyce Carol Oates Blonde. Men så var det. Tydligen hade man hittat dagboksanteckningar och brev från MM gömda i något arkiv, som man nu byggde denna dokumentär på. Olika mer eller mindre kända skådespelare läste ömsom upp MMs egna anteckningar, ömsom vad olika forskare, biografiförfattare och vänner sagt om henne. Jag tyckte väl egentligen inte att just denna film tillförde någonting nytt om hennes liv och öde, men den funkade definitivt som en påminnelse om vem hon varit och vad hon åstadkommit, och hur hennes liv hade levts. Mycket fokus var på Marilyn Monroe som karaktär i det offentliga vs Marilyn Monroe som hon var privat, vilket jag tycker är ett perspektiv som har tjatats ut. Det är ju faktiskt ett av de grundläggande objektiven inom så kallade star studies, som började redan på 70-talet (läs Richard Dyer, Stars). 

Det var i och för sig en bra film. Men det kan också vara därför att filmer om MM nästan per definition blir bra, eftersom hennes liv följer en så fin dramaturgisk kurva. En film om Marilyn Monroe blir helt enkelt bra.

The Paperboy: Jag hade läst innan att man aldrig kommer att se på Nicole Kidman på samma sätt efter att ha sett den här filmen. Det är nog väldigt sant. Min enda tanke efteråt var att det här nog var bland det sjukaste jag sett. Och det gällde inte bara Kidmans karaktär, utan i stort sett allihop. Jag ska erkänna att jag är hemligt förälskad i Zac Efron, vilket var en av anledningarna till att jag ville se den här filmen. Och jag hade verkligen inte väntat mig att se honom i en sådan här film! Det gläder mig dock att han får göra lite annorlunda filmer, med lite mer tyngd. Jag inser att det här inlägget kanske blir lite platt, men åter igen måste jag säga det – jag gillade verkligen den här filmen. Trots våld och udda sexscener. Och, som sagt, udda karaktärer.

Det känns dock lite som att det är den sortens film som man egentligen inte bör skriva så mycket om. Jag får känslan av att ju mindre man vet innan man ser den, desto bättre är den, desto större blir chockvärdet i den. Vilket jag tror är kärnan i filmen. Man ska reagera starkt, och särskilt då på att välkända skådespelare spelar roller som man aldrig skulle kunna tänka sig dem i. Så jag slutar där, så att jag inte förstör filmen för någon.

Sådär, då var Stockholm Filmfestival över även här på bloggen.

Halvvägs genom festivalen

Jag är nästan halvvägs genom min Stockholm Filmfestival. Jag har sedan starten köpt ytterligare två biljetter, så sammanlagt ser jag nio filmer. Än så länge har jag sett fyra. Här kommer en sammanfattning av festivalen hittills.

Det har varit fyra mycket intensiva filmer, rent känslomässigt. Efter gårdagens film, till exempel, var jag helt utmattad, och hoppades att resten av mina filmer skulle vara lätta komedier. Men så lär det ju inte bli. Alla filmer har dessutom inkluderat frågor kring vem som ligger med vem och varför.

Filmerna är Call Girl, Paraden, Simon Killer och My Brother the Devil.

Jag har hört att Call Girl har fått blandade recensioner, men jag har inte läst någon själv. Jag tyckte i alla fall att det var en fantastisk film. Stundvis så svår att se, så smärtsam, men oerhört engagerande. Många spännande plot twists, trots att den baseras på en verklig händelse. Som jag för övrigt vet väldigt lite om. Jag har inte brytt mig om de här debatterna om huruvida filmen föreslår att även Olof Palme var mer inblandat än vad som är allmänt vedertaget idag. Jag måste säga att jag faktiskt inte bryr mig om parallellerna till verkliga händelser över huvud taget. Visst att det ger filmen lite mer udd av att man vet att den är något sånär sann, men jag tycker ändå att den håller i sig själv också. Det blir så fel om man ska börja plocka sönder filmen för att se vilka delar som är sanna och vilka som är fiktion. Det är helt enkelt en väldigt intensiv och rörande politisk thriller. Om man inte redan var manshatare när man gick in i salongen, var man det definitivt när man gick därifrån.

Paraden var också den väldigt stark, men på ett betydligt mer problematiskt vis. Den marknadsförs som en komedi, och visst skrattade även jag till ibland, jag som sällan skrattar högt åt filmer. Men denna film var samtidigt så väldigt seriös och våldsam i skildringen av hat mot homosexuella i Serbien att humorn blev löjlig, den liksom förminskade allvaret som ändå fanns i storyn. Jag visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till filmen, och på hur mycket allvar jag kunde ta den. Likväl var det till sist en väldigt stark film, som belyser en situation i en del av Europa som åtminstone jag inte känner till särskilt väl. Visst vet man att homosexuella lever med helt andra förutsättningar i vissa länder, även i Europa, men riktigt hur illa det kan vara förstod jag nog inte innan den här filmen. Den har dessutom ett antal väldigt sympatiska och karismatiska karaktärer, om än väldigt stereotypa. Väldigt stereotypa. Och då menar jag väldigt stereotypa.

Simon Killer var den enda filmen hittills som jag hade klarat mig utan att se. Men den var stark i sig. Huvudpersonen var ett absolut svin, och det tycker jag att man förstod redan från början. Men jag fick ändå känslan av att tanken var att man skulle sympatisera med honom i början. Men allt går utför. Ibland kändes det som om filmen visade något slags utom-Europeisk fantasi om Paris, med lättflörtade tjejer och prostituerade, och där man som besökare utan problem kan hanka sig fram utan pengar. Å andra sidan verkade ju Simon smått psykopatisk och definitivt manipulativ i sitt sätt att få människor omkring honom att tro på och ömka honom. Jag måste fråga mig vad syftet med den här filmen egentligen var? Eller var det bara, som sagt, en utlännings fantasier om hur det är i Europa/Paris?

My Brother the Devil är nog min favorit av alla filmer hittills. Inte bara för att den utspelar sig i min gamla hemstad London.  Visserligen östra London, delar som jag inte är särskilt bekant med, men ändå. Efter visningen hörde jag en kille påpeka att man sett den här sortens film förr. Visst, tänkte jag, det har man. Men aldrig en film med just dessa karaktärer, om just dessa händelser. Och det var där filmen var så oerhört stark. Väldigt genuina karaktärsporträtt, som alla förmedlade så mycket känslor – kärlek, hopp, förtvivlan, uppgivenhet, framtidstro och total hopplöshet, allt på en och samma gång. Och filmen lyckades ta upp så många aspekter av livet i det fattiga East London och de villkor som finns där, inte bara de kriminella och drogrelaterade verksamheterna, utan även mänskligheten, värme och kärlek. Jag gillade även karaktärsutvecklingen – allting var väldigt oförutsägbart, och jag kunde inte slita uppmärksamheten från filmen i en enda sekund. Jag var verkligen där, tillsammans med personerna i filmen, och levde deras liv. En annan aspekt som jag för övrigt fann oerhört underhållande var alla de kommentarer från publiken som jag hörde efter filmen, om hur de inte kunnat förstå dialekten som karaktärerna pratat. Någon sade att han bara kunnat förstå ungefär hälften av allt. Och jag hörde flera gånger hur mannen som satt bredvid mig, viskade till sin kompis ”Vad sade han/hon?”. Så, är det en sak som jag har lärt mig av att ha bott i London i fem år, så är det att förstå brittisk engelska, även när den pratas på de mest oförståeliga dialekterna. Det kändes skönt.

Jag twittrar för övrigt om filmerna jag ser på festivalen. Igår fick jag ett svar från en av skådespelarna i My Brother the Devil, där han skrev att han var glad att jag gillade filmen. Det gladde mig.