Kommande biofilmer - det ser bra ut

Jag sitter och läser SF:s tidning för julen 2012. Vad man än tycker om SF:s filmutbud rent generellt, så måste jag säga att det ser väldigt intressant ut för våren.

Jag är ingen stor fan av Sagan om Ringen-filmerna, om man får säga så utan att bli lynchad, men The Hobbit ska jag definitivt se. Kanske delvis för att jag tycker att Martin Freeman är helt fantastisk. Och delvis därför att produktionsprocessen tycks ha varit så intressant, med många olika steg och etapper i utvecklingen av filmen, från en film till tre. Och så kan man inte förneka att hypen gör sitt till.

Jag ska nog också försöka se Anna Karenina, mest därför att den delvis är inspelad i det hus där jag gjorde en hel del volontärarbete när jag bodde i London, nämligen Ham House and Gardens, ett mycket välbevarat och fint 1600-talshus med personlighet och atmosfär. Jag är egentligen inte så bekant med storyn till Anna Karenina, men har länge haft ambitionen att se Greta Garbos version, som jag ägt på DVD i ett antal år nu utan att komma mig för att se. Jag skulle gärna även se Vivien Leighs version. Måste undersöka om den går att få tag på för en någorlunda billig slant.

Så måste man ju faktiskt trots allt se The Great Gatsby. Jag är dock förberedd på besvikelse. Jag älskade boken alla de gånger jag läste den. Jag skrev min kandidatuppsats om den och Tender is the Night, och jämförde de båda böckerna med Godard’s À bout de souffle och Pierrot le fou. Min vinkel var hur konsumtionssamhällen leder till manlig självdestruktivitet. Lite lagom pretentiöst sådär, men jag hade kul under tiden. Och då blev det ju att man kom boken ganska nära. Så jag är försiktigt optimistisk till filmen, än så länge. Jag hörde dessutom till dem som redan för sex-sju år sedan sade att Leo DiCaprio är underskattad. Det var alltså innan The Departed, Inception och Revolutionary Road. Jag kommer stenhårt hålla fast vid uppfattningen att jag hela tiden visste att han var bättre än vad han fick cred för, långt innan den blev allmänt vedertagen sanning.

Jag är däremot mer tveksamt ställd till Oz – The Great and Powerful. Den skippar jag nog. Jag menar, den kan ju inte vara bra?

Ser också att Frankenweenie kommer i januari. Jag gillade kortfilmen,och är osäker på om jag kommer vilja se en animerad version på bio… Lär vänta till DVD-releasen…

Beasts of the Southern Wild, som jag var så extatisk över efter Stockholm Filmfestival, kommer också ut i januari. Då ska jag släpa med mig alla jag känner för att se den. Bara så ni vet.

Och så måste man ju givetvis se Berättelsen om Pi, som kommer redan i december, lagom till den obligatoriska mellandagsbion. Jag är väldigt nyfiken på hur denna omöjliga historia ska berättas. Ang Lee säger själv i en artikel i tidningen att han inte kunnat berätta den utan 3D. Ett ganska kontroversiellt uttalande? Eller är 3D-tekniken numera så pass etablerad att den till och med börjar accepteras? Jag tycker fortfarande att  Coraline och Ice Age 3 är några av de få filmer som fungerat riktigt bra i 3D, och bitvis även Men in Black 3, men jag fortsätter förhålla mig försiktigt skeptisk till det. Och jag fortsätter att hoppas att det ska komma en film som får mig att ändra uppfattning. Kanske just denna?

Och så får vi ju inte missa From Up on Poppy Hill! Har den förresten något svenskt namn ännu? Om den ens ska få det? Det spelar väl egentligen inte så stor roll, men jag är nyfiken. Så pass nyfiken att jag måste kolla upp det. Uppe på vallmokullen hette den visst på svenska. Hur som helst så missar jag ingen Studio Ghibli. Så är det bara.

Jag tänker inte säga något om filmatiseringen av Les Miserables, för jag tycker att rollistan ser alldeles förfärlig ut. Det är i stort sett bara mina älskar-att-hata-skådespelare som är med; Anne Hathaway, Amanda Seyfried, Sasha Baron Cohen och Russell Crowe. Hugh Jackman kan jag stå ut med, om jag måste, och Helena Bonham Carter brukar vara bra, men jag tror inte att det blir en film jag kommer att rusa till på premiärdagen.

Det är ett litet urval av de filmer som jag mer eller mindre kommer ägna mina tankar åt de närmsta månaderna. Ja, förutom alla andra filmer jag kommer att se, förstås.

Överväldigande Ljud

När jag var i London i veckan och hälsade på några gamla universitetskamrater, föll det sig så att vi bestämde oss för att gå på bio. Egentligen var det jag som försökte övertala min kära vän L att gå på en kommersiell bio snarare än den ägd av British Film Institute. Inte för att jag har något emot BFI – tvärtom, det är ett av mina favoritställen i världen – men när L hävdade att han visst går och ser blockbusters och styrkte sitt påstående genom att säga att han såg den första Sagan om Ringen-filmen på en kommersiell biograf, så kändes det som att han totalt tappat verklighetsförankring med populärfilm. Det var mer än tio år sedan den filmen kom.

Hur som helst så misslyckades jag att övertyga honom att bryta sin filmsnobbsattityd; hans argument om att han helt enkelt blir uttråkad av nutida Hollywoodfilmer är faktiskt svårt att kontra eftersom det är så sant. Jag hade helt enkelt inte hjärta att tvinga honom att sitta igenom en usel film bara för att jag skulle vinna en diskussion.

Så istället gick vi till Renoirbiografen, nära Russell Square, och såg Berberian Sound Studio.

Jag anser mig väl ha sett min beskärda del av experimentell film, lågbudgetfilm, och allmänt avant-garde film. Men detta var något utöver och bortom allt annat.

Berberian Sound Studio är en slags metakommentar till skapandet av filmljud, men utvecklas till så mycket mer än bara en film som visar hur meloner och salladshuvuden får tillhandahålla ljudeffekterna när en människa stympas och styckas på film. Om jag bara hade självförtroende nog att kunna säga att jag verkligen greppade filmen, skulle jag ge en mer utförlig recension av filmen, men som det är så vågar jag inte riktigt gå in i för mycket detalj, med risk att totalt missrepresentera dess handling. Det finns så många lager av berättande i den här filmen att jag inte vet vilken nivå man kan ha som referenspunkt, särskilt när alla lager börjar gå in i varandra.

Först har vi något slags verklighetsnivå, där Toby Smiths karaktär anländer till en italiensk skräckfilmsstudio för att jobba med ljudet till en av filmbolagets produktioner. Denna film-i-filmen visas aldrig i bild (tack och lov – efter vad man får höra om och från filmen är det inte direkt your average romcom), men allteftersom det fortskrider, tycks denna films egenskaper, främst i form av dess påverkan på ljudteknikerns psyke. Till detta läggs sedan ytterligare en film-i-filmen, då ljudteknikern ser sig själv på en projicerad bild i scener som tidigare utspelat sig i filmen, samt en sekvens från en tidigare dokumentärfilm som ljudteknikern arbetat med, för att kulminera i ett antal sekvenser som är upprepningar av scener från början av filmen, men där Smiths engelska röst dubbats till italienska.

Allt detta åtföljs av intensiva och totalt överväldigande ljudsekvenser, i form av ljuden som de spelar in för skräckfilmen, och som Smiths karaktär ständigt lyssnar på, samt de kvinnoskrik som även de spelas in för skräckfilmsproduktionens räkning.

Lägg till detta irrationella karaktärer som alla verkar lagom bipolära, huvudkaraktärens förvirring över vad som är verkligt och vem man kan lita på (som för övrigt delas av oss i publiken), samt att det som åskådare är absolut omöjligt att orientera sig både i den filmiska tiden och i rummet.

Ljudklippningen skapar även en stor förvirring över vad som är ljud i filmen och vad som är ljud pålagt – diegetiskt eller icke-diegetiskt ljud – då scenerna ljudmässigt ofta går in i varandra och övergår i nya scener.

Över lag så älskar jag den här filmen. Men jag är tveksam till om jag över huvud taget förstod den. Om nu det ska vara ett krav för att man ska få gilla en film. Min kompis L, som både skriver sin PhD om det stumma ljudet i stumfilm samt har undervisat ett antal grundkurser i film, ansåg att detta skulle vara en perfekt film att visa för förstaårsstudenterna under den föreläsning som handlar om ljud. Själv skulle jag nog ha blivit lagom bortskrämd om denna film visats under mitt första år som filmstudent.