Bioaktuellt: Cloud Atlas och Oz

Jag har haft ett antal ganska tråkiga filmveckor de senaste veckorna. Det har mest blivit att se filmer som jag själv kanske inte direkt skulle välja att se själv. Det är i och för sig ingenting negativt, ja får se det som ett sätt att bredda min filmvy. Jag har nämligen låtit pojkvännen sedan två månader tillbaka bestämma filmagendan. Han vägrar se de filmer jag föreslår. Eller snarare, för att inte dra honom i skiten, jag tjatar inte om att vi ska se filmer som jag vet att han inte kommer att gilla. När blev ”filmvetare” synonymt med ”usel filmsmak”?

I och för sig har vi sett en hel del filmer som vi båda velat se, och som jag verkligen gillat – men då har han oftast inte gillat dem lika mycket… Vi var till exempel och såg Cloud Atlas för några veckor sedan. Den var riktigt bra tyckte jag. Även om den ibland kändes platt, som om den missade en väsentlig poäng, eller snarare som om den skrapade på ytan på något som den tjänat mycket på att gå in på djupet på, så tyckte jag ändå att där fanns tillräckligt för att sätta igång hjärnan. Jag kände att jag helt enkelt själv får fylla i de luckor som jag upplevde i filmen, till exempel de kopplingar mellan de olika episoderna som jag tyckte inte var särskilt tydliga. Jag fann mig själv fråga, varför är dessa episoder en och samma film? Vad håller dem samman? Det var väl två-tre episoder som hörde ihop tillräckligt tydligt för att jag skulle kunna förstå motivationen bakom dem, men jag hade lätt kunnat se två eller tre olika filmer i den enda filmen. Två, tre filmer som kanske hade kunnat utveckla det där som jag tyckte saknades.

Så kan jag inte förneka att jag hade väldigt roligt när jag satt och försökte identifiera alla skådespelare, och hur deras olika karaktärer i filmen kunde kopplas ihop över generationerna. Det var nog där som behållningen fanns. Kronologin var trots allt ovanlig, och inbjöd till att jag som tittare engagerade mig i ”leken” att leta efter nyckeln till hur filmen ska avläsas. Och åtminstone för min del var det karaktärerna som stod för den nyckeln.

Hur som helst så ska jag både köpa boken och se om filmen, för jag är övertygad om att det finns någonting där som jag missar. Och jag har fått för mig att det där ”någonting” är viktigt nog för att jag ska vilja upptäcka det.

Kanske är det det som gör filmen lyckad, då? Jag köper den ändå så pass mycket att jag är villig att lägga ned både tid och pengar på att utreda vad det är jag saknar.

En annan film som det mest var pojkvännen som ville se och som jag var skeptisk till var Oz: The Great and Powerful. Och återigen var det jag som lämnade biografen smått exalterad och pojkvännen som var besviken. Jag gillade verkligen att filmen var så pass barnvänlig som den var, medan han nog hade hoppats på lite mer action och äventyr. Jag kände att hade jag varit tio år gammal hade jag verkligen superälskat den filmen, och att det är en film som jag skulle vilja att mina framtida barn ska se. Den var uppfinningsrik och bitvis faktiskt riktigt rolig. Det kändes som om den var gjord med stor skaparglädje, och att alla inblandade haft roligt när de gjorde filmen.

Dessutom är jag alltid med på noterna när en film använder sig av starka färger som främsta berättargrepp. Ska vi ha färgfilm ska färgen också utnyttjas i berättandet!

En annan sak som jag också alltid köper är det där lite metafilmiska när man använder filmen som fenomen i handlingen – trollkarlen Oz använder sig av en projektion av sig själv för att skrämma de onda häxorna. Effektivt sätt att lyfta fram filmens kraft. Särskilt uppskattat när det är i en barnfilm – vi ska indoktrinera dem så tidigt det bara går! Film kan övervinna de ondaste av onda häxor!

Jag slogs också av att karaktärerna var så väl utformade. Det går ju inte att se Oz utan att ha The Wizard of Oz i bakhuvudet, och en av den filmens stora styrkor är ju just de fantastiska karaktärerna, och deras trovärdighet och djup. De har alla sin plats i storyn, och de har alla sina egna motiv och drivkrafter. Samma sak i Oz, alla karaktärer får en roll, ingen är där som ren utfyllnad, och alla verkar ha ägnats stor omtanke.

Mitt intryck överlag är att man faktiskt har insett vilket arv det är man har att förvärva i och med att man väljer att göra en film med stark koppling till en av filmhistoriens allra, allra största filmer. Det är ingen dussinfilm man skapat, utan det är någonting unikt, någonting som hedrar sin föregångare men som också är  värdig i sig själv. Jag var i alla fall imponerad.

Jag är frälst

Det börjar hända saker med 3D-tekniken!

Jag erkänner att jag inte direkt varit den första att hoppa av förtjusning över det genomslag som 3D-film haft de senaste sju, åtta åren. Antalet gånger jag suttit på en 3D-visning och önskat att jag valt 2D-versionen går knappast att räkna. Jag minns när jag såg Upp, till exempel. Jag var så besviken över att jag inte tyckte att jag kunde ta till mig färger ordentligt, och jag stördes av den där fruktansvärda huvudvärken som ibland kommer när ögonen måste anstränga sig för att ställa in sig till 3D:n.

I och för sig hade jag fruktansvärt dåliga platser på den visningen. Det var i en IMAX-salong, så skärmen var gigantisk och sätenas spridning ännu större. Att ha en dålig sittplats under en 3D-film i en vanlig biosalong är illa nog, men att behöva svepa med blicken med huvudet i extrema vinklingar för att kunna ta in hela skärmen innebar dödsstöten för 3D i mina ögon.

Tills nu. Tills Berättelsen om Pi.

Jag minns enstaka scener från filmer jag sett i 3D, då andan nästan gått ur mig för att det varit så snyggt. I Coraline finns en scen där ”kameran” är utanför ett fönster och tittar in i ett kök. Det regnar ute, och längs fönsterrutan rinner sakta en vattendroppe. Den där vattendroppen har etsat sig fast i mitt minne. Den var ett så perfekt sätt att visa avståndet mellan ”kamera”, fönster, och rummet innanför fönstret. 3D i ordets fulla mening – tre plan av närvaro som jag tvivlar hade kunnat illustreras lika effektivt i 2D. Sedan att just den här scenen kanske inte främjade berättelsen är en sekundär fråga. En av nycklarna till en lyckad datoranimerad film måste ju ändå vara att skapa en närvarokänsla, att bygga en trovärdig värld, och i det var denna ögonblicksscen ovärderlig för mig.

I Men in Black 3 finns också en sådan där scen, där 3D:n bara liksom fungerade. Det är mot slutet av filmen, när Agent J och Boris klättrar på en byggställning eller liknande, och har ett slags sista fight. Boris skjuter mot J, och kulorna (eller vad det nu är för ammunition) kommer farande i luften. Händelseförloppet hade ganska stor betydelse i filmen, vad jag minns, eftersom det skedde två gånger. J gjorde ett litet hopp i tiden efter att först ha blivit träffad, och var därför förberedd på attacken den andra gången. Just för att denna incident var viktig för berättelsen, var det så betydelsefullt och anmärkningsvärt att scenen var snygg.

The Amazing Spider-Man såg jag i 2D, just av den anledningen att jag kände att jag inte orkade utsätta mig för den ansträngning som jag ansåg att 3D var. I den filmen hade jag en lite annorlunda upplevelse. Mot slutet svingar sig Spidey i ett gäng lyftkranar, som alla vrids i rätt position just när han kommer svingandes genom staden. Jag minns att jag lite cyniskt tänkte att denna scen var konstruerad enbart för 3D-versionen, men ångrade snabbt min cynism och tänkte att varför inte? Det var ju faktiskt en jäkligt cool scen. Är det inte just det som 3D är till för, att skapa en upplevelse av filmens scener som inte kan förmedlas genom 2D?

Och så var det Berättelsen om Pi. Det tog ett tag, men i fredags såg jag den äntligen. Och frälstes till 3D.

Jag glömde helt bort att jag satt med de där fula glasögonen på mig. Jag såg världen, den riktiga världen, inte som den visas på film, utan lika äkta som om jag själv varit närvarande vid varenda minut av händelseförloppet. Jag var där. Det var på riktigt.

Jag vet inte vad mer jag kan säga för att förklara hur det såg ut. Och hur det kändes. Flera gånger under filmen var jag tvungen att göra mig själv medveten om glasögonen, om biosalongen, om det faktum att jag satt i mörkret med tiotalet andra människor mitt i Stockholm, och inte stod där, bredvid Pi, och såg på medan han våndades.

Ett av mina största problem med 3D återstår dock fortfarande, och var det enda störande med 3D:n i Berättelsen om Pi. Det handlar om skärpedjup. Jag kan fortfarande inte själv välja var i bilden som jag vill lägga fokus. Jag kan inte själv växla fokus om kameran valt att lägga en för- eller bakgrund i dimma. Mina ögon luras fortfarande där, och jag störs fortfarande av den begränsningen som det innebär för min uppfattningsförmåga. Men så har väl också filmaren en avsikt med att hålla vissa sektioner ur eller i fokus. Så vem är jag att klaga på det, om det görs medvetet? Det blir lite som att klaga på kameravinkeln, för att man tycker att man inte kan se någonting som avsiktligt hålls utanför bild.

Kommande biofilmer - det ser bra ut

Jag sitter och läser SF:s tidning för julen 2012. Vad man än tycker om SF:s filmutbud rent generellt, så måste jag säga att det ser väldigt intressant ut för våren.

Jag är ingen stor fan av Sagan om Ringen-filmerna, om man får säga så utan att bli lynchad, men The Hobbit ska jag definitivt se. Kanske delvis för att jag tycker att Martin Freeman är helt fantastisk. Och delvis därför att produktionsprocessen tycks ha varit så intressant, med många olika steg och etapper i utvecklingen av filmen, från en film till tre. Och så kan man inte förneka att hypen gör sitt till.

Jag ska nog också försöka se Anna Karenina, mest därför att den delvis är inspelad i det hus där jag gjorde en hel del volontärarbete när jag bodde i London, nämligen Ham House and Gardens, ett mycket välbevarat och fint 1600-talshus med personlighet och atmosfär. Jag är egentligen inte så bekant med storyn till Anna Karenina, men har länge haft ambitionen att se Greta Garbos version, som jag ägt på DVD i ett antal år nu utan att komma mig för att se. Jag skulle gärna även se Vivien Leighs version. Måste undersöka om den går att få tag på för en någorlunda billig slant.

Så måste man ju faktiskt trots allt se The Great Gatsby. Jag är dock förberedd på besvikelse. Jag älskade boken alla de gånger jag läste den. Jag skrev min kandidatuppsats om den och Tender is the Night, och jämförde de båda böckerna med Godard’s À bout de souffle och Pierrot le fou. Min vinkel var hur konsumtionssamhällen leder till manlig självdestruktivitet. Lite lagom pretentiöst sådär, men jag hade kul under tiden. Och då blev det ju att man kom boken ganska nära. Så jag är försiktigt optimistisk till filmen, än så länge. Jag hörde dessutom till dem som redan för sex-sju år sedan sade att Leo DiCaprio är underskattad. Det var alltså innan The Departed, Inception och Revolutionary Road. Jag kommer stenhårt hålla fast vid uppfattningen att jag hela tiden visste att han var bättre än vad han fick cred för, långt innan den blev allmänt vedertagen sanning.

Jag är däremot mer tveksamt ställd till Oz – The Great and Powerful. Den skippar jag nog. Jag menar, den kan ju inte vara bra?

Ser också att Frankenweenie kommer i januari. Jag gillade kortfilmen,och är osäker på om jag kommer vilja se en animerad version på bio… Lär vänta till DVD-releasen…

Beasts of the Southern Wild, som jag var så extatisk över efter Stockholm Filmfestival, kommer också ut i januari. Då ska jag släpa med mig alla jag känner för att se den. Bara så ni vet.

Och så måste man ju givetvis se Berättelsen om Pi, som kommer redan i december, lagom till den obligatoriska mellandagsbion. Jag är väldigt nyfiken på hur denna omöjliga historia ska berättas. Ang Lee säger själv i en artikel i tidningen att han inte kunnat berätta den utan 3D. Ett ganska kontroversiellt uttalande? Eller är 3D-tekniken numera så pass etablerad att den till och med börjar accepteras? Jag tycker fortfarande att  Coraline och Ice Age 3 är några av de få filmer som fungerat riktigt bra i 3D, och bitvis även Men in Black 3, men jag fortsätter förhålla mig försiktigt skeptisk till det. Och jag fortsätter att hoppas att det ska komma en film som får mig att ändra uppfattning. Kanske just denna?

Och så får vi ju inte missa From Up on Poppy Hill! Har den förresten något svenskt namn ännu? Om den ens ska få det? Det spelar väl egentligen inte så stor roll, men jag är nyfiken. Så pass nyfiken att jag måste kolla upp det. Uppe på vallmokullen hette den visst på svenska. Hur som helst så missar jag ingen Studio Ghibli. Så är det bara.

Jag tänker inte säga något om filmatiseringen av Les Miserables, för jag tycker att rollistan ser alldeles förfärlig ut. Det är i stort sett bara mina älskar-att-hata-skådespelare som är med; Anne Hathaway, Amanda Seyfried, Sasha Baron Cohen och Russell Crowe. Hugh Jackman kan jag stå ut med, om jag måste, och Helena Bonham Carter brukar vara bra, men jag tror inte att det blir en film jag kommer att rusa till på premiärdagen.

Det är ett litet urval av de filmer som jag mer eller mindre kommer ägna mina tankar åt de närmsta månaderna. Ja, förutom alla andra filmer jag kommer att se, förstås.

Djävulspakten - Carina Burman

Jag håller för tillfället på att ta mig igenom Djävulspakten: Gösta Ekmans liv och konstnärskap, en biografi om Gösta Ekman, d.ä, skriven av Carina Burman. Jag köpte den av en ren impuls, hade lite tid att döda en dag och gjorde det i en bokhandel. Det brukar oftast inte vara en helt bra idé, eftersom jag brukar gå där ifrån med ett antal impulsköp som jag sedan inte läser förrän långt senare. Men det här var ett riktigt underbart köp.

Jag har egentligen bara sett två av Gösta Ekmans filmer, Intermezzo och Swedenhielms. Intermezzo fick ju stort utrymme i min mastersavhandling, och det var väl också då jag upptäckte under som var Gösta Ekman.

Jag har inte hunnit så långt ännu, eftersom jag hela tiden överöses med uppgifter från plugget, som måste prioriteras. Men det räckte att läsa några sidor för att vara totalt fast, både för boken och för Ekman som fenomen. Som en av Sveriges första superstars dominerade han teaterscenen under 1910- och 20-talen. Hans drogmissbruk ledde till döden redan 1938, vilket ju bara är två år efter att Intermezzo kom. Men även då, mot slutet av hans liv, kan man se hur oerhört vacker han måste ha varit (han var ju oemotståndlig i Intermezzo!), vilket även bekräftas av både fotografier i boken och citat från olika recensioner av de pjäser han spelade i. Och han verkar ha använt sig av det till fullo.

Jag har än så länge bara kommit till mitten av 1910-talet i boken, och Ekman står på randen till massivt genombrott. Ännu tycks han inte ha ett så utlevat liv som det redan förannonserats om i boken, men jag ser med nöje fram emot att få ta del av de lite läckrare detaljerna.

Jag brukar egentligen inte vara alltför förtjust i biografier – den enda jag egentligen helt tagit mig igenom är Cary Grant – A Class Apart, samt ett antal Ingrid Bergman-biografier. Alla dessa använde jag mig dessutom av vid något tillfälle då jag pluggade film och skrev uppsatser. Så vi kan väl säga att det är första gången jag läser en biografi av rent nöje. Är mer av en skönlitteraturperson annars. Det beror väl delvis på förutfattade meningar, jag har någon idé om att biografier ofta blir torra. Och opålitliga. Det spelar ingen roll om det är en självbiografi eller inte – det blir bara så fel överlag när böcker utger sig för att vara sanning. Då läser jag hellre någonting som jag vet är fiktion, som jag då enklare kan leva mig in i eftersom jag inte behöver läsa lika kritiskt.

Men Carina Burman ska vara en väldigt bra författare, när det gäller just biografier. Jag har hennes K.J. : en biografi över Klara Johansson i en bokhylla någonstans men har inte kommit mig för att läsa den, men den köpte jag delvis därför att Carina Burman hyllats så för den. Och givetvis för att Klara Johansson är en fascinerande person hon också. Dessutom har jag David Nivens The Moon’s a Balloon på min läslista, och den har jag högs förhoppningar inför.

Jag berättade för min filmintresserade kompis G att jag håller på med den här boken. Han rekommenderade då filmen Brokiga Blad. Så nu måste jag bara undersöka var och hur jag kan få tag på den... Jag tror han hade sett den på en av Filmklubbens visningar för länge sedan. Och det hjälper ju inte mig särskilt.

Hur som helst så hoppas jag kunna berätta mer om Djävulspakten när jag kommit lite längre. Jag ville bara säga någonting redan nu om denna oerhört fängslande bok.