Det sista från filmfestivalen '12

Så var Stockholm Filmfestival över för det här året. Jag tröstade mig i måndags och tisdags med att gå på bio, och idag satt jag hemma och tittade på en DVD. Filmnörd, lite?

Jag ska hur som helst berätta om de fem sista filmerna jag såg, eftersom jag redan skrivit om de fyra första (se förra inlägget). Över lag kan jag bara säga att jag lyckades extremt bra, över förväntan, med att pricka in riktigt bra filmer. Min taktik för att välja filmer är ju inte direkt vattentät… men ibland ska man väl ha lite tur också. Eller helt enkelt en känsla för vad som är bra film. Kanske.

Dom över död man: Kanske inte den mest engagerande filmen jag sett, men spännande på sitt sätt. Jag brukar vara känslig för det här med att sympatisera med karaktärer, jag vill gärna kunna göra det, men det var svårt i den här filmen. Man tänkte väl att huvudpersonen, Torgny Segerstedt, skulle vara en hyllad hjälte, liksom han oftast framstår i historiebeskrivningen, men han var så jävlig på ett rent personligt plan att det var svårt att se hans mod gentemot nazismen och regeringens linje under andra världskriget för det stora dåd det egentligen var. Så, man fick minst sagt en nyanserad bild av honom, och människorna i hans närhet. Lite på gott och ont i det här fallet. Kanske blev det lite för privat, och som tittare kan jag inte hjälpa att undra hur verklighetstrogen filmen är. Om det nu ska spela roll. 

Hur som helst så fick jag känslan av att se ett spel, som man annars bara lite ytligt läst om i skolan, inifrån.

Beasts of the southern wild: Jag har en ny favoritfilm. Det här var verkligen en sådan där film där man lämnar salongen och känner det so matt man blivit känslomässigt misshandlad – det känns nästan fysiskt. Jag fick lite Terrence Malick/Tree of life-känsla av den. Den handlade om någonting som jag aldrig sett på film förut, vad jag kan minnas, människor som aldrig skildrats, och definitivt inte på det viset. Jag tror att det var ett genidrag att ha ett litet barn i huvudrollen. Mycket av det som sker i filmen är resultatet av ett agerande från vuxna som absolut inte går att förstå för mig, och då blev det lättare att acceptera situationen när man såg den från ett barns perspektiv, ett barn som själv inte gjort något för att hamna i den, men som accepterade läget och tog sig igenom det. Jag kanske ska berätta det, att filmen utspelar sig före, under, och efter en stor orkan, inspirerad av Katrina, och de effekter den har på de fattiga som bor i ett slumområde utanför New Orleans. Mycket voiceover, från den 6-åriga flickan som spelar huvudrollen. Och det är inga småsaker hon pratar om. Det är de tunga frågorna, de djupaste, om villkoren för vår existens. Kanske är det också tack vare att det är en liten flicka som får ta på sig berättarrollen som det aldrig heller blir pretantiöst. Längtar till allmän release, samt DVD.

Safety not guaranteed: Innan jag säger någonting annat, så måste jag säga att jag faktiskt verkligen gillade den här filmen. Även om det som följer kan tolkas som motsatsen. För det här var verkligen urtypen av Amerikansk indie. Det var nästan lite checklistevarning: halvflummig tjej med familjeproblem – check; roadtrip – check; töntig sidekick – check. Och så vidare. Men, som sagt, jag gillade det. Det funkade. Jag gillade de lösa trådarna på slutet, och lämnade salongen med ett leende och på lätta fötter. Tjejen i huvudrollen var okonventionell på ett sätt som kanske inte var helt nyskapande, men det funkade i all sin klassiskhet. Utstött, halvt deprimerad tonårstjej med gothtendenser som inte är så pass tydligt uttryckta att det alienerar publiken, och vars humor bygger på ironiska observationer. Jag inser att hon låter hur tråkig och stereotyp som helst när jag beskriver henne så. Men det är väl för att den typen ofta går hem, som den ens existerar. Och tidsmaskinstemat görs bra, tyckte jag. Jag satt åtminstone klistrad hela tiden, spänd över hur det skulle utveckla sig, hur filmen någonsin skulle lyckas ro hem det temat. Men det gick.

Love, Marilyn: Jag var ganska överraskad över att se ännu en film om Marilyn Monroe, så snart efter My week with Marilyn och allt snack om filmatiseringen av Joyce Carol Oates Blonde. Men så var det. Tydligen hade man hittat dagboksanteckningar och brev från MM gömda i något arkiv, som man nu byggde denna dokumentär på. Olika mer eller mindre kända skådespelare läste ömsom upp MMs egna anteckningar, ömsom vad olika forskare, biografiförfattare och vänner sagt om henne. Jag tyckte väl egentligen inte att just denna film tillförde någonting nytt om hennes liv och öde, men den funkade definitivt som en påminnelse om vem hon varit och vad hon åstadkommit, och hur hennes liv hade levts. Mycket fokus var på Marilyn Monroe som karaktär i det offentliga vs Marilyn Monroe som hon var privat, vilket jag tycker är ett perspektiv som har tjatats ut. Det är ju faktiskt ett av de grundläggande objektiven inom så kallade star studies, som började redan på 70-talet (läs Richard Dyer, Stars). 

Det var i och för sig en bra film. Men det kan också vara därför att filmer om MM nästan per definition blir bra, eftersom hennes liv följer en så fin dramaturgisk kurva. En film om Marilyn Monroe blir helt enkelt bra.

The Paperboy: Jag hade läst innan att man aldrig kommer att se på Nicole Kidman på samma sätt efter att ha sett den här filmen. Det är nog väldigt sant. Min enda tanke efteråt var att det här nog var bland det sjukaste jag sett. Och det gällde inte bara Kidmans karaktär, utan i stort sett allihop. Jag ska erkänna att jag är hemligt förälskad i Zac Efron, vilket var en av anledningarna till att jag ville se den här filmen. Och jag hade verkligen inte väntat mig att se honom i en sådan här film! Det gläder mig dock att han får göra lite annorlunda filmer, med lite mer tyngd. Jag inser att det här inlägget kanske blir lite platt, men åter igen måste jag säga det – jag gillade verkligen den här filmen. Trots våld och udda sexscener. Och, som sagt, udda karaktärer.

Det känns dock lite som att det är den sortens film som man egentligen inte bör skriva så mycket om. Jag får känslan av att ju mindre man vet innan man ser den, desto bättre är den, desto större blir chockvärdet i den. Vilket jag tror är kärnan i filmen. Man ska reagera starkt, och särskilt då på att välkända skådespelare spelar roller som man aldrig skulle kunna tänka sig dem i. Så jag slutar där, så att jag inte förstör filmen för någon.

Sådär, då var Stockholm Filmfestival över även här på bloggen.

Sthlm Filmfest!

Nu är det snart dags! Jag kom mig äntligen för att köpa årskort till Stockholm Filmfestival i förra veckan, och bokade omedelbart sju filmer. Den första är nästa torsdag.

Jag tillämpade min vanliga metod för att välja filmer – jag hade egentligen bara hört talas om en av filmerna som skulle visas – Call Girl – så den var given. Sedan jag bokade har det även talats en del om Beasts of the Southern Wild, som jag också lyckades träffa in. I övrigt tittade jag på titlar, filmposters, taglines och de korta texterna om filmerna som finns på festivalens hemsida, för att försöka avgöra vilka filmer som kan vara intressanta.

Det är ungefär så jag gjort tidigare år. Och då har jag oftast fått in ett antal fullträffar. Det var till exempel så som jag hittade Farväl Falkenberg, som nu är en av mina absoluta favoritfilmer. Sedan får man räkna med att man tycker mindre bra om andra filmer, men det brukar åtminstone alltid bli en upplevelse att se även dem. Kanske beror det på stämningen, att det är just Stockholm Filmfestival. För visst är det något speciellt över just den festivalen?

Jag har inte varit på festivalen på fem år, eftersom jag har bott utomlands, så den ska bli extra rolig i år. Den blir lite av en återkomst för mig.

Hur som helst, de andra filmerna jag bokat är Paraden, Simon Killer, My brother the devil, Safety not guaranteed och Love, Marilyn. De är från några olika filmgrupper, en del från Competition-gruppen, andra från American Independent-gruppen, och så enstaka filmer från andra grupper. Jag brukar föredra tävlingsgruppen och American Independent – där brukar de filmer jag gillar finnas. Särskilt indie. Som gammal Hollywoodälskare är det härligt att se film från ”den andra sidan”. Så det blir nog bra i år också.

Gene Kelly-festival

Den 23 augusti i år skulle Gene Kelly ha fyllt 100 år. Det firar just nu Boulevard Teatern i Stockholm med en liten Gene Kelly filmfestival.

Den började idag med en visning av An American in Paris, följt av Singin’ in the rain. Nog för att de är klassiker, men jag skippade de båda, eftersom jag sett dem ett antal gånger för mycket redan. Båda filmerna ingick vid något tillfälle i någon av kurserna jag läste under min BA och MA, och jag tycker mig minnas att jag en gång skrev en uppsats om An American. Jag minns tyvärr inte vad den handlade om… Hur som helst tyckte jag inte att jag behövde se dem igen.

Nu kom jag just hem från en visning av De tre musketörerna. Jag vet inte om jag ens kände till att Kelly gjort den filmen, jag tror inte det. Hur som helst, så var den inget mindre än episk. Både i uttryck och i längd. Jag ser nu i och för sig att den endast är 125 minuter lång, men den kändes i Borta med vinden-klass. Antagligen för att den var väldigt storslagen i övrigt. Och Technicolor och allt. Det var MGM i ett nötskal, hela vägen. Stort drama, snabba svängar, svallande känslor, lite lagom fånig humor.

Men, jag måste erkänna att jag inte helt köpte Kelly som D’Artagnan. Särskilt som alla karaktärer runt omkring honom hela tiden påpekade hur ung han var, vilket Kelly faktiskt inte i sig själv levde upp till. Dessutom hade han sin vanliga superhjälteaura – ingen och ingenting kan besegra Gene Kelly. Jag menar, visst att D’Artagnan ska vara en naturbegåvning i att fäktas, men det blir lite för mycket i Kellys tappning.

Dessutom satt jag genom hela filmen och undrade vilken film det är jag sett Van Hefling i, och varför jag inte tycker om honom. När jag nu kollade upp honom visade det sig att det ju var han som spelade den där förskräcklige manipulative mannen i Possessed (1947). Han fungerade hur som helst riktigt bra som Athos i den här filmen.

Tyvärr visar Boulevardteatern inga av mina favorit-Kellyfilmer under sin lilla festival. For me and my gal är ju till exempel helt underbar, där han filmdebuterar mot Judy Garland som vaudevilleartist. Trots den idag något obekväma amerikanska patriotismen lyckas Kelly och Garland skapa något riktigt intressant i den filmen, samt göra det med bra sång och dans. It’s always fair weather är en annan favorit, och en film som för mig har mer substans än någon annan av hans filmer. Den är både gripande och underhållande, med några välriktade slag mot den då så moderna televisionen. Cyd Charisse har också ett riktigt läckert dansnummer i den. Och sist men inte minst måste jag säga att The pirate nog är min största favorit, bara för att den är så otippad. För det första har den helt fantastiska färger, och både Garlands och Kellys kostymer är helt underbara. Jag tror inte att Gene Kelly är så snygg som han är i den filmen i någon av sina övriga roller. För det andra känns handlingen så överraskande, och ganska annorlunda från vad man vanligtvis såg i stora Hollywoodfilmer på 1940- och 50-talen. Gene Kelly är perfekt i sin roll i den filmen.

Kelly är dessutom min favoritdel av Les demoiselles de Rochefort, en film som jag för övrigt har ganska svårt för.

Hur som helst, imorgon fortsätter festivalen, och då ska jag se Säg det med en sång och New York dansar. Den sista har jag sett förr, och har till och med på DVD, men jag måste erkänna att jag inte kände till dess svenska namn, och förstod inte att det var On the town när jag bokade… Men det gör inte så mycket, jag gillar den och sitter gärna igenom den igen. Om inte annat så för Sinatras skull.

Filmgala Norr

På lördag arbetar jag för stiftelsen Filmstadens Kultur igen. Då arrangerar de Filmgala Norr i Filmstaden Råsunda. Det är en filmfestival som anordnas av Stockholms norrortskommuner (Solna, Sundbyberg, Sollentuna, Norrtälje, Upplands-Bro, Vallentuna, Danderyd, Järfälla och Österåker) i samarbete med bland annat SF och stiftelsen Filmstadens Kultur. Det är fjärde året som den hålls, och i år hålls den alltså i Solna.

Festivalen visar kortfilmer gjorda av unga boende i de deltagande kommunerna. Det finns tre kategorier, samt en öppen klass. De tre kategorierna delas upp mellan 0-12-åringar, 13-16-åringar och 17-20-åringar. Filmerna ska vara max tio minuter långa.

Jag tvivlar dock på att jag kommer att få möjlighet att se någon av filmerna. Jag ska jobba som värd utanför salongerna, samt hjälpa till med att ställa området i ordning. Fast det gör kanske inte så mycket – hade de inte hört av sig och frågat om jag kunde hjälpa till, tvivlar jag på att jag skulle ha gått. Mest därför att jag nog inte hade vetat om att festivalen pågick. Så, se det här som mitt sätt att tala om att festivalen finns, och att den är årligt återkommande.

Visst erkänner jag att jag gör PR för festivalen här. Men jag är ju lagom jävig i frågan. Jag tycker att stiftelsen Filmstadens Kultur gör ett ovärderligt jobb, eftersom Filmstaden Råsunda är en så oerhört viktig del av svensk filmhistoria. Jag kan inte vara annat än stolt att få hjälpa till när stiftelsen arrangerar sådana här evenemang.

Så, varför inte titta förbi på lördag? Vem vet, kanske att Sveriges nästa stora filmregissör föds just där och då?

För mer information: www.filmgalanorr.se