Man of Steel - besviken

Jag kom äntligen iväg och såg Man of Steel härom dagen.

Jag har sett fram emot den ända sedan första gången jag såg trailern någon gång i våras. Det var verkligen dags för en ny Stålmannen, och superhjältefilmerna har de senaste åren hållit en hög kvalitet. Plus, trailern till Man of Steel är onekligen väldigt, väldigt cool.

Tyvärr tyckte jag inte att filmen var fullt lika bra.

Det kan delvis ha berott på min förkylning. Jag spenderade den första kvarten med att försöka ignorera kallsvetten i min panna efter promenaden från mig till SF Söder, en sträcka som jag verkligen inte borde ha blivit trött av om jag mått bra.

Men filmen i sig var faktiskt ingen hit, oavsett vilka ursäkter jag försöker hitta på. Det var helt enkelt för många explosioner, ibland omotiverade sådana, och för lite story. Berättandet avbröts och hackades sönder av slagsmål som inte verkade ha något berättartekniskt syfte.

Och flashbackarna fungerade inte alls. Varför inte ha en kronologiskt sammanhållen berättelse, där vi tydligt fick följa Clark Kents uppväxt fram till fiendens ankomst? Istället hoppade filmen mellan platser och tid utan att riktigt förankra mig som tittare i det. Jag kände aldrig för Clark Kent. Men visst var det meningen att jag skulle göra det?

Slagsmålen led i alla fall av att jag inte hade några sympatier för honom. De kändes som meningslösa tidsödslare i en redan för lång film, där två motparter som båda var oövervinneliga slogs tills de tröttnade, då de utan skråmor gick åt varsitt håll, för att sedan åter igen mötas lite senare i samma meningslösa styrkeprövning. Och så var det alla dessa explosioner.

Visst är det häftigt med stora, eldiga explosioner ibland. Men jag tröttnar snabbt. Särskilt om de kommer en efter annan, och till synes omotiverade.

Så har jag lite svårt för den här estetiken med fallande eller förstörda byggnader mitt i en storstad, där man aldrig får se att en enda civil person skadas eller dör. Avengers hade samma problem. Jag kan liksom inte vara lättad i slutet, när allt är över och de goda har segrat, om jag ser att en hel stad, på jag vet inte hur många tiotals miljoner invånare, ligger i spillror. Även om vi inte får se det i bild, så måste ett antal tusen människor ha strukit med när husen kollapsat. Och då är det helt enkelt inte ett gott slut.

Avengers, som jag i övrigt tokgillade, hade också det problemet att när filmen borde ha tagit slut satte en helt ny actionscen igång. Man of Steel var nästan snäppet värre. Där fanns minst två överflödiga slagsmål, efter att filmen gott och väl kunde ha slutat.

Min hjärna överbelastades helt enkelt, jag kunde inte fokusera, och struntade till slut i att försöka.

Och så gillar jag verkligen inte Amy Adams…

Innan filmen investerade vi förresten i varsitt par sådana där lite dyrare 3D-glasögon som de har på SF. Klart värt pengarna! Bilden blev liksom, i brist på annat ord, stabilare. Glasögonen satt stadigare, det blänkte inte lika mycket, och jag var inte alls lika medveten om att jag hade dem på mig som med de billigare och plastigare glasögonen. Dessutom ingår ett fodral, så kanske slipper vi reporna som var över hela synfältet på de billigare glasögonen, som vi sparat från andra föreställningar.

Bara för att ha någonting positivt att skriva.

Den okända Ingridfilmen

Efter att ha skrivit min mastersuppsats på ämnet, anser jag mig vara något av en auktoritet när det kommer till Ingrid Bergmans filmer. Döm då om min förvåning när jag för att döda tid förstrött ögnade igenom klassikerhyllan i DVD-avdelningen på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan för ett antal veckor sedan, och fick syn på ett DVD-omslag med Ingrids ansikte i närbild, och en titel som jag inte kände igen. Jag köpte den givetvis utan tvekan omedelbart. Besöket, eller The Visit, heter den.

(Jag var för övrigt allmänt imponerad av innehållet i klassikerhyllan. Där fanns en hel del spännande som jag inte förväntade mig hitta i en kommersiell bokhandel. Kan rekommenderas.)

Min mastersuppsats hade titeln ”Characters Beyond Borders - Cosmopolitanism, Otherness and National Belonging in the Films of Ingrid Bergman”, och jag skrev den när jag studerade på King’s College I London. Den handlade I stort sett om hur karaktärerna som Ingrid Bergman spelade, både i Hollywood, i Europa och i Sverige, ofta definieras av sitt utanförskap, att de ständigt förvägras integration i det samhälle eller kontext som de befinner sig i. Detta utanförskap karaktäriseras i de flesta fall av nationell tillhörighet – Bergman spelar karaktärer som i förhållande till sin manliga motpart ständigt positioneras som exotisk och annorlunda. Idéen uppstod i och med att jag själv var frustrerad över att min egen svenskhet ständigt gjorde sig påmind på olika sätt, främst genom min accent när jag pratade engelska. Folk identifierade mig omedelbart som ”annorlunda”, och delvis även exotisk, när de hörde att jag inte hade engelska som första språk. Det fick mig att fundera över andra svenskar i liknande situationer, och kom att tänka på Ingrid Bergman. Jag insåg snabbt att det var just hennes dialekt som ofta gjorde att hon förvägrades roller där hon skulle vara av en engelskspråkig nationalitet. Det skulle helt enkelt inte vara trovärdigt. (Sedan att hon spelar britt i både Inn of the Sixth Happiness och Viaggio In Italia kan väl ses som undantag som bekräftar regeln… De filmerna fungerade dock finfint i min tes på grund av deras övriga tematik – utlänning i främmande land.)

Besöket (1964) hade passat alldeles utmärkt i det andra kapitlet av min uppsats, som handlade om Bergmans Hollywoodfilmer (kapitel ett diskuterade de tidiga svenska filmerna, kapitel tre de senare europeiska auteurfilmerna). I filmen blir Bergmans svenska accent något absurd i jämförelse med Anthony Quinns, som spelar den manliga huvudrollen, perfekta amerikanska dialekt.

Filmen handlar om Serge (Anthony Quinn) som bor i en urfattig småstad i ett icke definierat Östeuropeiskt land. Han, och resten av staden, får veta att mångmiljonären Carla, som ursprungligen kommer från staden men som under skandalösa omständigheter blivit förvisad därifrån, ska återvända på besök. Stadens befolkning hoppas att hon ska kunna rädda dem från bankrutt, men Carla ställer ett ultimatum. För att hon ska donera de pengar som staden behöver, måste de avrätta Serge. Han var en gång hennes älskare, men efter att hon blivit gravid såg han till att ge henne ett rykte som horaktig för att slippa undan ansvar för barnet. Hennes rykte förstörs så till den grad att hon tvingas lämna staden och börjar jobba på bordell i en annan stad, där en miljonär finner henne och faller för henne. Hennes besök i hemstaden handlar alltså egentligen om att utkräva hämnd, och genom att locka med pengar och lyxkonsumtion lyckas hon manipulera stadens befolkning till att vända sig mot Serge och kräva hans död.

Som i så många av Bergmans Hollywoodfilmer representeras mannen som ett slags norm, som kvinnan ställs emot. Skådespelaren, om inte karaktären, är ofta amerikansk, vilket gör honom till den relaterbara i den amerikanska publikens ögon (för visst görs Hollywoodfilmer oftast med en amerikansk publik i åtanke?). Han är den hederlige, arbetsamme familjemannen, hon den exotiska fresterskan som kommer och förför en hel stad med löften om lyx.

I filmens början visas hur hela staden förbereder sig för Carlas besök. Hela befolkningen är inblandad, och förväntningarna höga. På så vis byggs Bergmans karaktär upp som annorlunda, exotisk och speciell redan från början. När hon sedan anländer ställs hennes elegans i stark kontrast mot byfolkets enkelhet – hennes exklusiva klänningar, hennes extravaganta håruppsättningar, hennes sätt att föra sig, allting utmärker henne som annorlunda. Och även så dialekten. Vilket är det konstiga. Eller det intressanta.

Efter att Carla ställt sitt ultimatum tar det några dagar innan staden bestämmer sig för att gå med på hennes krav. Under tiden sitter hon som en gudinna högt upp på en balkong med utsikt över stadens centrala torg, och Serges lilla livsmedelsaffär. Lagom symboliskt sätts hon alltså bokstavligt på ett slags piedestal, åter igen tydligt separerad från resten av befolkningen.

Det finns ytterligare detaljer i filmen som skulle kunna lyftas fram som utmärkande för hur Bergmans karaktärer ofta behandlas i Hollywoodfilmer. Men jag nöjer mig här. Jag kan bara konstatera att även denna film, som jag inte ens sett förrän för någon vecka sedan, passar väl in i den tes jag drev i min mastersuppsats. Det känns ju bättre det, än att jag så här lägligt i efterhand, skulle upptäcka en film som totalt raserar mina teorier. Allt som allt är det ingen speciell film, den var väl sådär att se, bitvis underhållande, bitvis ganska trist, men likväl intressant för mitt syfte.

Jag inser att det här inlägget är ganska introvert, med tanke på att jag inte har visat min mastersavhandling, men jag publicerar nog kapitlet om Ingrids Hollywoodfilmer här inom någon vecka.

Bioaktuellt: Cloud Atlas och Oz

Jag har haft ett antal ganska tråkiga filmveckor de senaste veckorna. Det har mest blivit att se filmer som jag själv kanske inte direkt skulle välja att se själv. Det är i och för sig ingenting negativt, ja får se det som ett sätt att bredda min filmvy. Jag har nämligen låtit pojkvännen sedan två månader tillbaka bestämma filmagendan. Han vägrar se de filmer jag föreslår. Eller snarare, för att inte dra honom i skiten, jag tjatar inte om att vi ska se filmer som jag vet att han inte kommer att gilla. När blev ”filmvetare” synonymt med ”usel filmsmak”?

I och för sig har vi sett en hel del filmer som vi båda velat se, och som jag verkligen gillat – men då har han oftast inte gillat dem lika mycket… Vi var till exempel och såg Cloud Atlas för några veckor sedan. Den var riktigt bra tyckte jag. Även om den ibland kändes platt, som om den missade en väsentlig poäng, eller snarare som om den skrapade på ytan på något som den tjänat mycket på att gå in på djupet på, så tyckte jag ändå att där fanns tillräckligt för att sätta igång hjärnan. Jag kände att jag helt enkelt själv får fylla i de luckor som jag upplevde i filmen, till exempel de kopplingar mellan de olika episoderna som jag tyckte inte var särskilt tydliga. Jag fann mig själv fråga, varför är dessa episoder en och samma film? Vad håller dem samman? Det var väl två-tre episoder som hörde ihop tillräckligt tydligt för att jag skulle kunna förstå motivationen bakom dem, men jag hade lätt kunnat se två eller tre olika filmer i den enda filmen. Två, tre filmer som kanske hade kunnat utveckla det där som jag tyckte saknades.

Så kan jag inte förneka att jag hade väldigt roligt när jag satt och försökte identifiera alla skådespelare, och hur deras olika karaktärer i filmen kunde kopplas ihop över generationerna. Det var nog där som behållningen fanns. Kronologin var trots allt ovanlig, och inbjöd till att jag som tittare engagerade mig i ”leken” att leta efter nyckeln till hur filmen ska avläsas. Och åtminstone för min del var det karaktärerna som stod för den nyckeln.

Hur som helst så ska jag både köpa boken och se om filmen, för jag är övertygad om att det finns någonting där som jag missar. Och jag har fått för mig att det där ”någonting” är viktigt nog för att jag ska vilja upptäcka det.

Kanske är det det som gör filmen lyckad, då? Jag köper den ändå så pass mycket att jag är villig att lägga ned både tid och pengar på att utreda vad det är jag saknar.

En annan film som det mest var pojkvännen som ville se och som jag var skeptisk till var Oz: The Great and Powerful. Och återigen var det jag som lämnade biografen smått exalterad och pojkvännen som var besviken. Jag gillade verkligen att filmen var så pass barnvänlig som den var, medan han nog hade hoppats på lite mer action och äventyr. Jag kände att hade jag varit tio år gammal hade jag verkligen superälskat den filmen, och att det är en film som jag skulle vilja att mina framtida barn ska se. Den var uppfinningsrik och bitvis faktiskt riktigt rolig. Det kändes som om den var gjord med stor skaparglädje, och att alla inblandade haft roligt när de gjorde filmen.

Dessutom är jag alltid med på noterna när en film använder sig av starka färger som främsta berättargrepp. Ska vi ha färgfilm ska färgen också utnyttjas i berättandet!

En annan sak som jag också alltid köper är det där lite metafilmiska när man använder filmen som fenomen i handlingen – trollkarlen Oz använder sig av en projektion av sig själv för att skrämma de onda häxorna. Effektivt sätt att lyfta fram filmens kraft. Särskilt uppskattat när det är i en barnfilm – vi ska indoktrinera dem så tidigt det bara går! Film kan övervinna de ondaste av onda häxor!

Jag slogs också av att karaktärerna var så väl utformade. Det går ju inte att se Oz utan att ha The Wizard of Oz i bakhuvudet, och en av den filmens stora styrkor är ju just de fantastiska karaktärerna, och deras trovärdighet och djup. De har alla sin plats i storyn, och de har alla sina egna motiv och drivkrafter. Samma sak i Oz, alla karaktärer får en roll, ingen är där som ren utfyllnad, och alla verkar ha ägnats stor omtanke.

Mitt intryck överlag är att man faktiskt har insett vilket arv det är man har att förvärva i och med att man väljer att göra en film med stark koppling till en av filmhistoriens allra, allra största filmer. Det är ingen dussinfilm man skapat, utan det är någonting unikt, någonting som hedrar sin föregångare men som också är  värdig i sig själv. Jag var i alla fall imponerad.

Flicka och hyacinter

Jag kom mig äntligen för att titta på Flicka och hyacinter igår. Jag kan inte förstå varför det tagit mig så lång tid att se denna fantastiska film. Jag har helt enkelt inte förstått vad det är jag har missat. Den något labyrintiska strukturen var genial. Där tittaren presenteras med olika episoder i icke-kronologisk ordning och sedan själv får lägga pusslet, allteftersom bitarna ges. Jag älskar att man som tittare aldrig skrivs på näsan, inga onödiga upprepningar för att förtydliga kopplingarna mellan scenerna, utan filmen litar till tittarens egen förmåga att förstå handlingen. Klippningen var perfekt, storyn kommer fram utan att kännas krystad, utan att behöva rättfärdigas eller förklara sig.

Bortsett från den icke-kronologiska berättarstilen har filmen många likheter med Citizen Kane. Det var åtminstone vad som slog mig efter att ha sett klart filmen. En kvinna dör – tar livet av sig – och hennes granne bestämmer sig för att gå till botten med varför, genom att prata med människor som känt henne. Lösningen finns till slut i ett nyckelord, som först figurerar tidigt i filmen. Rosebud?

Fast, när jag tänker efter är det nog fel att jämföra med Citizen Kane. Flicka och hyacinter har en betydligt tyngre tematisk vikt i och med dess överraskande slut. Särskilt med tanke på att den är gjort 1950. Positivt progressiv, är väl det enda jag kan säga utan att avslöja för mycket av filmen. En spoiler skulle nog förstöra filmen alltför mycket, så jag vågar inte säga så mycket mer. Men på DVD:ns fodral står följande: ”Vid premiären 1950 ansågs upplösningen vara högst uppseendeväckande och ledde till stor debatt i pressen.” Om det inte får alla att vilja se filmen vet jag inte vad mer jag kan säga för att övertyga.

Om jag nu inte kan berätta så mycket mer om handlingen och tematiken, har jag egentligen inte så mycket att säga. Det blir bara banalt om jag ska försöka mig på att kommentera de tekniska uttrycken i filmen. Jag är inte direkt bekant med hur filmkvalitet, tekniker för ljussättning och liknande aspekter såg ut i svensk filmproduktion vid den tiden, men visst måste väl ljuset i Flicka och hyacinter vara anmärkningsvärt välgjort? Det var ju så – i brist på annat ord – snyggt!

Det är definitivt dags för mig att leta upp fler filmer av Hasse Ekman.

Varför är förresten filmer om deprimerade och svårförstådda kvinnor så oerhört tilldragande?

Det sista från filmfestivalen '12

Så var Stockholm Filmfestival över för det här året. Jag tröstade mig i måndags och tisdags med att gå på bio, och idag satt jag hemma och tittade på en DVD. Filmnörd, lite?

Jag ska hur som helst berätta om de fem sista filmerna jag såg, eftersom jag redan skrivit om de fyra första (se förra inlägget). Över lag kan jag bara säga att jag lyckades extremt bra, över förväntan, med att pricka in riktigt bra filmer. Min taktik för att välja filmer är ju inte direkt vattentät… men ibland ska man väl ha lite tur också. Eller helt enkelt en känsla för vad som är bra film. Kanske.

Dom över död man: Kanske inte den mest engagerande filmen jag sett, men spännande på sitt sätt. Jag brukar vara känslig för det här med att sympatisera med karaktärer, jag vill gärna kunna göra det, men det var svårt i den här filmen. Man tänkte väl att huvudpersonen, Torgny Segerstedt, skulle vara en hyllad hjälte, liksom han oftast framstår i historiebeskrivningen, men han var så jävlig på ett rent personligt plan att det var svårt att se hans mod gentemot nazismen och regeringens linje under andra världskriget för det stora dåd det egentligen var. Så, man fick minst sagt en nyanserad bild av honom, och människorna i hans närhet. Lite på gott och ont i det här fallet. Kanske blev det lite för privat, och som tittare kan jag inte hjälpa att undra hur verklighetstrogen filmen är. Om det nu ska spela roll. 

Hur som helst så fick jag känslan av att se ett spel, som man annars bara lite ytligt läst om i skolan, inifrån.

Beasts of the southern wild: Jag har en ny favoritfilm. Det här var verkligen en sådan där film där man lämnar salongen och känner det so matt man blivit känslomässigt misshandlad – det känns nästan fysiskt. Jag fick lite Terrence Malick/Tree of life-känsla av den. Den handlade om någonting som jag aldrig sett på film förut, vad jag kan minnas, människor som aldrig skildrats, och definitivt inte på det viset. Jag tror att det var ett genidrag att ha ett litet barn i huvudrollen. Mycket av det som sker i filmen är resultatet av ett agerande från vuxna som absolut inte går att förstå för mig, och då blev det lättare att acceptera situationen när man såg den från ett barns perspektiv, ett barn som själv inte gjort något för att hamna i den, men som accepterade läget och tog sig igenom det. Jag kanske ska berätta det, att filmen utspelar sig före, under, och efter en stor orkan, inspirerad av Katrina, och de effekter den har på de fattiga som bor i ett slumområde utanför New Orleans. Mycket voiceover, från den 6-åriga flickan som spelar huvudrollen. Och det är inga småsaker hon pratar om. Det är de tunga frågorna, de djupaste, om villkoren för vår existens. Kanske är det också tack vare att det är en liten flicka som får ta på sig berättarrollen som det aldrig heller blir pretantiöst. Längtar till allmän release, samt DVD.

Safety not guaranteed: Innan jag säger någonting annat, så måste jag säga att jag faktiskt verkligen gillade den här filmen. Även om det som följer kan tolkas som motsatsen. För det här var verkligen urtypen av Amerikansk indie. Det var nästan lite checklistevarning: halvflummig tjej med familjeproblem – check; roadtrip – check; töntig sidekick – check. Och så vidare. Men, som sagt, jag gillade det. Det funkade. Jag gillade de lösa trådarna på slutet, och lämnade salongen med ett leende och på lätta fötter. Tjejen i huvudrollen var okonventionell på ett sätt som kanske inte var helt nyskapande, men det funkade i all sin klassiskhet. Utstött, halvt deprimerad tonårstjej med gothtendenser som inte är så pass tydligt uttryckta att det alienerar publiken, och vars humor bygger på ironiska observationer. Jag inser att hon låter hur tråkig och stereotyp som helst när jag beskriver henne så. Men det är väl för att den typen ofta går hem, som den ens existerar. Och tidsmaskinstemat görs bra, tyckte jag. Jag satt åtminstone klistrad hela tiden, spänd över hur det skulle utveckla sig, hur filmen någonsin skulle lyckas ro hem det temat. Men det gick.

Love, Marilyn: Jag var ganska överraskad över att se ännu en film om Marilyn Monroe, så snart efter My week with Marilyn och allt snack om filmatiseringen av Joyce Carol Oates Blonde. Men så var det. Tydligen hade man hittat dagboksanteckningar och brev från MM gömda i något arkiv, som man nu byggde denna dokumentär på. Olika mer eller mindre kända skådespelare läste ömsom upp MMs egna anteckningar, ömsom vad olika forskare, biografiförfattare och vänner sagt om henne. Jag tyckte väl egentligen inte att just denna film tillförde någonting nytt om hennes liv och öde, men den funkade definitivt som en påminnelse om vem hon varit och vad hon åstadkommit, och hur hennes liv hade levts. Mycket fokus var på Marilyn Monroe som karaktär i det offentliga vs Marilyn Monroe som hon var privat, vilket jag tycker är ett perspektiv som har tjatats ut. Det är ju faktiskt ett av de grundläggande objektiven inom så kallade star studies, som började redan på 70-talet (läs Richard Dyer, Stars). 

Det var i och för sig en bra film. Men det kan också vara därför att filmer om MM nästan per definition blir bra, eftersom hennes liv följer en så fin dramaturgisk kurva. En film om Marilyn Monroe blir helt enkelt bra.

The Paperboy: Jag hade läst innan att man aldrig kommer att se på Nicole Kidman på samma sätt efter att ha sett den här filmen. Det är nog väldigt sant. Min enda tanke efteråt var att det här nog var bland det sjukaste jag sett. Och det gällde inte bara Kidmans karaktär, utan i stort sett allihop. Jag ska erkänna att jag är hemligt förälskad i Zac Efron, vilket var en av anledningarna till att jag ville se den här filmen. Och jag hade verkligen inte väntat mig att se honom i en sådan här film! Det gläder mig dock att han får göra lite annorlunda filmer, med lite mer tyngd. Jag inser att det här inlägget kanske blir lite platt, men åter igen måste jag säga det – jag gillade verkligen den här filmen. Trots våld och udda sexscener. Och, som sagt, udda karaktärer.

Det känns dock lite som att det är den sortens film som man egentligen inte bör skriva så mycket om. Jag får känslan av att ju mindre man vet innan man ser den, desto bättre är den, desto större blir chockvärdet i den. Vilket jag tror är kärnan i filmen. Man ska reagera starkt, och särskilt då på att välkända skådespelare spelar roller som man aldrig skulle kunna tänka sig dem i. Så jag slutar där, så att jag inte förstör filmen för någon.

Sådär, då var Stockholm Filmfestival över även här på bloggen.

Halvvägs genom festivalen

Jag är nästan halvvägs genom min Stockholm Filmfestival. Jag har sedan starten köpt ytterligare två biljetter, så sammanlagt ser jag nio filmer. Än så länge har jag sett fyra. Här kommer en sammanfattning av festivalen hittills.

Det har varit fyra mycket intensiva filmer, rent känslomässigt. Efter gårdagens film, till exempel, var jag helt utmattad, och hoppades att resten av mina filmer skulle vara lätta komedier. Men så lär det ju inte bli. Alla filmer har dessutom inkluderat frågor kring vem som ligger med vem och varför.

Filmerna är Call Girl, Paraden, Simon Killer och My Brother the Devil.

Jag har hört att Call Girl har fått blandade recensioner, men jag har inte läst någon själv. Jag tyckte i alla fall att det var en fantastisk film. Stundvis så svår att se, så smärtsam, men oerhört engagerande. Många spännande plot twists, trots att den baseras på en verklig händelse. Som jag för övrigt vet väldigt lite om. Jag har inte brytt mig om de här debatterna om huruvida filmen föreslår att även Olof Palme var mer inblandat än vad som är allmänt vedertaget idag. Jag måste säga att jag faktiskt inte bryr mig om parallellerna till verkliga händelser över huvud taget. Visst att det ger filmen lite mer udd av att man vet att den är något sånär sann, men jag tycker ändå att den håller i sig själv också. Det blir så fel om man ska börja plocka sönder filmen för att se vilka delar som är sanna och vilka som är fiktion. Det är helt enkelt en väldigt intensiv och rörande politisk thriller. Om man inte redan var manshatare när man gick in i salongen, var man det definitivt när man gick därifrån.

Paraden var också den väldigt stark, men på ett betydligt mer problematiskt vis. Den marknadsförs som en komedi, och visst skrattade även jag till ibland, jag som sällan skrattar högt åt filmer. Men denna film var samtidigt så väldigt seriös och våldsam i skildringen av hat mot homosexuella i Serbien att humorn blev löjlig, den liksom förminskade allvaret som ändå fanns i storyn. Jag visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till filmen, och på hur mycket allvar jag kunde ta den. Likväl var det till sist en väldigt stark film, som belyser en situation i en del av Europa som åtminstone jag inte känner till särskilt väl. Visst vet man att homosexuella lever med helt andra förutsättningar i vissa länder, även i Europa, men riktigt hur illa det kan vara förstod jag nog inte innan den här filmen. Den har dessutom ett antal väldigt sympatiska och karismatiska karaktärer, om än väldigt stereotypa. Väldigt stereotypa. Och då menar jag väldigt stereotypa.

Simon Killer var den enda filmen hittills som jag hade klarat mig utan att se. Men den var stark i sig. Huvudpersonen var ett absolut svin, och det tycker jag att man förstod redan från början. Men jag fick ändå känslan av att tanken var att man skulle sympatisera med honom i början. Men allt går utför. Ibland kändes det som om filmen visade något slags utom-Europeisk fantasi om Paris, med lättflörtade tjejer och prostituerade, och där man som besökare utan problem kan hanka sig fram utan pengar. Å andra sidan verkade ju Simon smått psykopatisk och definitivt manipulativ i sitt sätt att få människor omkring honom att tro på och ömka honom. Jag måste fråga mig vad syftet med den här filmen egentligen var? Eller var det bara, som sagt, en utlännings fantasier om hur det är i Europa/Paris?

My Brother the Devil är nog min favorit av alla filmer hittills. Inte bara för att den utspelar sig i min gamla hemstad London.  Visserligen östra London, delar som jag inte är särskilt bekant med, men ändå. Efter visningen hörde jag en kille påpeka att man sett den här sortens film förr. Visst, tänkte jag, det har man. Men aldrig en film med just dessa karaktärer, om just dessa händelser. Och det var där filmen var så oerhört stark. Väldigt genuina karaktärsporträtt, som alla förmedlade så mycket känslor – kärlek, hopp, förtvivlan, uppgivenhet, framtidstro och total hopplöshet, allt på en och samma gång. Och filmen lyckades ta upp så många aspekter av livet i det fattiga East London och de villkor som finns där, inte bara de kriminella och drogrelaterade verksamheterna, utan även mänskligheten, värme och kärlek. Jag gillade även karaktärsutvecklingen – allting var väldigt oförutsägbart, och jag kunde inte slita uppmärksamheten från filmen i en enda sekund. Jag var verkligen där, tillsammans med personerna i filmen, och levde deras liv. En annan aspekt som jag för övrigt fann oerhört underhållande var alla de kommentarer från publiken som jag hörde efter filmen, om hur de inte kunnat förstå dialekten som karaktärerna pratat. Någon sade att han bara kunnat förstå ungefär hälften av allt. Och jag hörde flera gånger hur mannen som satt bredvid mig, viskade till sin kompis ”Vad sade han/hon?”. Så, är det en sak som jag har lärt mig av att ha bott i London i fem år, så är det att förstå brittisk engelska, även när den pratas på de mest oförståeliga dialekterna. Det kändes skönt.

Jag twittrar för övrigt om filmerna jag ser på festivalen. Igår fick jag ett svar från en av skådespelarna i My Brother the Devil, där han skrev att han var glad att jag gillade filmen. Det gladde mig.

Aniston i en bra film?!

Det verkar vara något slags Jennifer Aniston-hysteri på TV just nu. Sedan jag såg – och skrev om – Along came Polly har jag lyckats sitta igenom ytterligare två av hennes filmer, först Love Happens på SVT och sedan The Switch (Pappa på burk) på TV4.

Det måste ha varit ett medvetet val att börja med Along came Polly, för det var verkligen den sämsta av filmerna. Jag förstår fortfarande inte varför jag inte bara stängde av TV:n. Men sedan blev det bättre och bättre.

Love Happens var väl egentligen inte heller någon superhit. Man liksom avskyr den manliga huvudrollen. Eller, jag gjorde det, i alla fall. Å andra sidan är det svårt att tycka om självgoda mytomaner, vare sig de är på film eller i verkligheten. Det var som om filmen var en enda lång egoboost för Aaron Eckhart. Där fanns några försök till djup, men de sabbades ganska rejält av ett antal halvt genomtänkta ”roliga” situationer – någon som skrattar när han stjäl fågeln, till exempel? Och Aniston spelar samma pixie girl-typ som i Along came Polly, som om hon bara är där för att visa den manliga karaktären att livet kan vara roligt, spännande, sprudlande, spralligt, och bara genom henne kan de nå självuppfyllelse. Som sagt, det är en egoboost för männen. Men den hade nog ändå något som inte fanns i Along came Polly – även om det bara var ett försök till djup, så var det ett gott försök. Dessutom SAKNADE den något som Along came Polly hade, nämligen den sortens humor som centreras kring kroppsvätskor.

The Switch var annorlunda i jämförelse med båda de andra filmerna. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att jag var glad att jag tittade på hela. Och då måste man komma ihåg att den visades på TV4, vilket betyder ett antal minuters reklamavbrott under filmen. Jag menar, att jag faktiskt satt igenom reklamavbrotten är i sig ett av de bästa betygen en film kan få. Den var rolig på riktigt. Sedan vet jag inte hur mycket jag som kvinna i barnfödarålder förfördes av den urgulliga lilla pojken i filmen… Men han var seriöst bra i sin roll!

Man kan väl för övrigt inte påstå att insemination är ett ämne som Hollywood vanligtvis beblandar sig med, vilket i sig var en av faktorerna som gjorde just denna film intressant. Å andra sidan kan man väl ha åsikter på slutet i den meningen, att det var en ganska traditionell familjebild som till slut fick segra. Men jag vet inte, jag. Det här var nog en sådan film där vägen fram till slutet var mer tillfredsställande än slutet i sig.

Och jag kände verkligen för Jason Batemans karaktär. Äntligen en romkom(anti)hjälte som man kan identifiera sig med. Om det nu ska vara ett kriterium för att en karaktär är bra. I och för sig var väl hans karaktär också lite lagom stereotypisk, men på det motsatta spektrumet från Eckhart i Love Happens – här hade vi losern istället för den självgode, arroganta mannen. Men ärligt talat så är väl losers alltid det bättre alternativet? Så länge det inte är Ben Stiller som spelar hen.

Jag tror till och med att det fanns några tillfällen då jag skrattade åt filmen, och tyckte att den var ganska smart. En Jennifer Aniston-film som är smart?! Det trodde jag aldrig att jag skulle ha möjlighet att säga. Inte trodde jag heller att jag skulle ha tillfälle att säga att jag gillar en av hennes filmer. Men det gör jag. The Switch var faktiskt bra.

Bridesmaids - den skulle ju vara rolig?

Ibland är det jobbigt att vara filmnörd.

Härom kvällen var jag hemma hos en gammal kompis för en tjejkväll med några av mina gamla gymnasiekompisar. Vi skulle titta på film. Och visst, jag vet hur det brukar bli när man är ett gäng som ska komma överens om en film att se – det är alltid någon som inte blir nöjd med valet. Och oftast är det filmnörden.

Till saken hör dock, att hon som vi var hemma hos bodde bland andra tillsammans med en kille vars DVD-samling var en av de mest imponerande jag någonsin sett. Spannet på filmer var brett, och där fanns nästan alla de filmer som jag skulle benämna oumbärliga i en bra filmsamling, klassiker, underground, indie, svenskt, Hollywoodskt, franskt och övrigt. Där fanns De 400 slagen, De sju samurajerna, Casablanca, Borta med vinden, Apan, Fightclub, Trois Coleur-serien, Sånger från andra våningen, plus betydligt, betydligt mer. Det måste ha varit dubbelt så många filmer som jag själv äger, och jag anser min DVD-samling vara av ganska stort mått. Jag fick en rejäl adrenalinkick bara av att se fodralen till alla dessa fantastiska filmer.

Själv lobbade jag för att vi skulle se Apan, eftersom jag ännu inte har haft tillfälle att se den. Men så blev det givetvis inte. Istället enades vi (jag med viss misstänksamhet) om att se Bridesmaids.

Jag hade faktiskt hört en del goda saker om den filmen, vilket var anledningen till att jag ändå tyckte att det kunde vara ett okej val. Och jag lovar, jag VILLE tycka om den. Men, den är. Inte. Rolig.

Vad jag hade hört om filmen var att den skulle vara ett slags feministisk komedi, och visst, jag ger den credit för att den porträtterade ett flertal OLIKA kvinnokaraktärer, istället för de vanliga en eller två olika kvinnotyperna som syns i film, samt att den berättades ur kvinnoperspektiv. Men den lämnade ändå aldrig riktigt den vanliga dramaturgin där allt går ut på att hitta sin stora kärlek. Filmen både börjar och slutar i det temat. I början är huvudpersonen Annie olycklig för att hon är i ett förhållande utan framtid, och i slutet är hon lycklig för att hon träffat mannen hon vill ha. Känns temat bekant, på något sätt?

Däremellan handlar det mest om kvinnlig rivalitet, och ärligt talat så känns inte det heller som ett särskilt nytt tema. För att inte nämna hanteringen av de ”tjocka” kvinnorna. En av de positiva saker jag hört om denna film är att den låter kvinnor som inte ser ut som Hollywood-idealet ta plats. Ändå var det ett gammalt karaktäriserande även där – rolig butch eller elak bitch.

Överlag verkade skämten i filmen ligga på nivå förnedringshumor, vilket jag absolut inte klarar av. Vad är det egentligen för roligt i att se folk göra bort sig? Går det verkligen att sympatisera med karaktärer som gör sådana saker som man själv aldrig någonsin skulle överväga att göra? Filmen är helt enkelt inte rolig.

Fast, en scen var väl lite rolig ändå… Den där Annie försöker få Rhodes uppmärksamhet. Efter att ha blivit ovän med Rhodes, som är trafikpolis, kör Annie fram och tillbaka förbi hans bil på alla möjliga olagliga vis, för att provocera fram en reaktion i hans rättskyldiga person.

Här bör jag väl kanske för övrigt nämna att Rhodes spelas av en av mina absoluta favoriter, Chris O’Dowd, så jag var nog lite partisk i alla hans scener. Även om han inte medverkar i särskilt bra filmer, så är han helt underbar att se. (IT Crowd råkar också vara en av mina favoritserier...)

Hur som helst, mina kompisar skrattade för fullt filmen igenom, medan jag bara ville gräva ett hål att gömma mig i. Och efteråt var jag så arg av filmen.

Det skulle i och för sig kanske vara intressant att försöka gräva vidare i varför jag blev så oerhört provocerad av Bridesmaids?

Along Came Polly - en sågning

Häromdagen stod jag i köket, med TV:n på i rummet bredvid, när jag plötsligt hörde de välkända tonerna från Universals påa. Filmdags, tänkte jag förtjust, och hade snart slagit mig ned framför TV:n. Det var på SVT1, så jag hoppades på en någorlunda okej film. Men det visade sig vara Along Came Polly. Nåväl, tänkte jag, jag sitter kvar och tittar. Jag hade trots allt aldrig sett den filmen, och man vet ju aldrig, den kunde ju överraska.

Jag inser hur oerhört enkelt och klyschigt det är i det här läget att bara sätta igång och totalt såga ned filmen. Tyvärr blir det också exakt vad jag ska göra. Det är liksom svårt att göra någonting annat med en sådan film. Den inbjuder verkligen till det – genom att vara så extremt dålig.

Jag kan inte påstå mig vara särskilt förtjust i varken Ben Stiller eller Jennifer Aniston. Det finns givetvis undantag, så som The Royal Tenenbaums. (Tyvärr kommer jag inte på något exempel för Aniston…) Men detta nådde ju verkligen en helt annan nivå av botten – i en genre som knappast har rykte om sig att leverera kvalitetsfilm.

Ben Stiller spelar någon slags Woody Allen-likt neurotisk försäkringsman – men totalt utan den humor som Allen även i sina sämre stunder lyckas förmedla. Nej, här pratar vi toaletthumor. Bokstavligt talat (IBS är sällan en lyckad grund att basera skämt på…). Storyn bygger dessutom på irrationella beslut och handlingar från alla karaktärer, alltifrån Stillers fru (Debra Messing) som är otrogen på bröllopsresan, till Aniston som först porträtteras som en lite smått excentrisk och nöjesstinn manslukerska (för det är ju så excentriskt och hippt att tycka om stark ”etnisk” mat och att gå på undergroundklubb och dansa salsa) men sedan blir upprörd när det visar sig att Stillers karaktär inte har berättat sanningen om sitt äktenskap för henne. Ska man plötsligt sympatisera med henne då?

Det där med sympati är för övrigt en svår fråga filmen igenom. Varken Stiller eller Aniston gör minsta lilla för att förtjäna den, och ännu mindre Philip Seymour Hoffman, Alec Baldwin och Hank Azaria, som ändå brukar kunna framkalla åtminstone något slags medkänsla i andra roller. Här är det snarare smärtsamt att se dem. De ska alla tre spela flummigt ickekonventionella karaktärer, och det känns lite som att just dessa skådespelare valts just för att de vanligtvis inte ses i sådana roller. Det blir pinsamt uppenbart redan efter inledningsscenerna att det nog ändå finns en anledning till det… Obekvämare karaktärsporträtt får man leta länge efter.

Men om man ändå skulle försöka säga någonting positivt om filmen? Ja, färgerna var ju fina.

Överväldigande Ljud

När jag var i London i veckan och hälsade på några gamla universitetskamrater, föll det sig så att vi bestämde oss för att gå på bio. Egentligen var det jag som försökte övertala min kära vän L att gå på en kommersiell bio snarare än den ägd av British Film Institute. Inte för att jag har något emot BFI – tvärtom, det är ett av mina favoritställen i världen – men när L hävdade att han visst går och ser blockbusters och styrkte sitt påstående genom att säga att han såg den första Sagan om Ringen-filmen på en kommersiell biograf, så kändes det som att han totalt tappat verklighetsförankring med populärfilm. Det var mer än tio år sedan den filmen kom.

Hur som helst så misslyckades jag att övertyga honom att bryta sin filmsnobbsattityd; hans argument om att han helt enkelt blir uttråkad av nutida Hollywoodfilmer är faktiskt svårt att kontra eftersom det är så sant. Jag hade helt enkelt inte hjärta att tvinga honom att sitta igenom en usel film bara för att jag skulle vinna en diskussion.

Så istället gick vi till Renoirbiografen, nära Russell Square, och såg Berberian Sound Studio.

Jag anser mig väl ha sett min beskärda del av experimentell film, lågbudgetfilm, och allmänt avant-garde film. Men detta var något utöver och bortom allt annat.

Berberian Sound Studio är en slags metakommentar till skapandet av filmljud, men utvecklas till så mycket mer än bara en film som visar hur meloner och salladshuvuden får tillhandahålla ljudeffekterna när en människa stympas och styckas på film. Om jag bara hade självförtroende nog att kunna säga att jag verkligen greppade filmen, skulle jag ge en mer utförlig recension av filmen, men som det är så vågar jag inte riktigt gå in i för mycket detalj, med risk att totalt missrepresentera dess handling. Det finns så många lager av berättande i den här filmen att jag inte vet vilken nivå man kan ha som referenspunkt, särskilt när alla lager börjar gå in i varandra.

Först har vi något slags verklighetsnivå, där Toby Smiths karaktär anländer till en italiensk skräckfilmsstudio för att jobba med ljudet till en av filmbolagets produktioner. Denna film-i-filmen visas aldrig i bild (tack och lov – efter vad man får höra om och från filmen är det inte direkt your average romcom), men allteftersom det fortskrider, tycks denna films egenskaper, främst i form av dess påverkan på ljudteknikerns psyke. Till detta läggs sedan ytterligare en film-i-filmen, då ljudteknikern ser sig själv på en projicerad bild i scener som tidigare utspelat sig i filmen, samt en sekvens från en tidigare dokumentärfilm som ljudteknikern arbetat med, för att kulminera i ett antal sekvenser som är upprepningar av scener från början av filmen, men där Smiths engelska röst dubbats till italienska.

Allt detta åtföljs av intensiva och totalt överväldigande ljudsekvenser, i form av ljuden som de spelar in för skräckfilmen, och som Smiths karaktär ständigt lyssnar på, samt de kvinnoskrik som även de spelas in för skräckfilmsproduktionens räkning.

Lägg till detta irrationella karaktärer som alla verkar lagom bipolära, huvudkaraktärens förvirring över vad som är verkligt och vem man kan lita på (som för övrigt delas av oss i publiken), samt att det som åskådare är absolut omöjligt att orientera sig både i den filmiska tiden och i rummet.

Ljudklippningen skapar även en stor förvirring över vad som är ljud i filmen och vad som är ljud pålagt – diegetiskt eller icke-diegetiskt ljud – då scenerna ljudmässigt ofta går in i varandra och övergår i nya scener.

Över lag så älskar jag den här filmen. Men jag är tveksam till om jag över huvud taget förstod den. Om nu det ska vara ett krav för att man ska få gilla en film. Min kompis L, som både skriver sin PhD om det stumma ljudet i stumfilm samt har undervisat ett antal grundkurser i film, ansåg att detta skulle vara en perfekt film att visa för förstaårsstudenterna under den föreläsning som handlar om ljud. Själv skulle jag nog ha blivit lagom bortskrämd om denna film visats under mitt första år som filmstudent.