Man of Steel - besviken

Jag kom äntligen iväg och såg Man of Steel härom dagen.

Jag har sett fram emot den ända sedan första gången jag såg trailern någon gång i våras. Det var verkligen dags för en ny Stålmannen, och superhjältefilmerna har de senaste åren hållit en hög kvalitet. Plus, trailern till Man of Steel är onekligen väldigt, väldigt cool.

Tyvärr tyckte jag inte att filmen var fullt lika bra.

Det kan delvis ha berott på min förkylning. Jag spenderade den första kvarten med att försöka ignorera kallsvetten i min panna efter promenaden från mig till SF Söder, en sträcka som jag verkligen inte borde ha blivit trött av om jag mått bra.

Men filmen i sig var faktiskt ingen hit, oavsett vilka ursäkter jag försöker hitta på. Det var helt enkelt för många explosioner, ibland omotiverade sådana, och för lite story. Berättandet avbröts och hackades sönder av slagsmål som inte verkade ha något berättartekniskt syfte.

Och flashbackarna fungerade inte alls. Varför inte ha en kronologiskt sammanhållen berättelse, där vi tydligt fick följa Clark Kents uppväxt fram till fiendens ankomst? Istället hoppade filmen mellan platser och tid utan att riktigt förankra mig som tittare i det. Jag kände aldrig för Clark Kent. Men visst var det meningen att jag skulle göra det?

Slagsmålen led i alla fall av att jag inte hade några sympatier för honom. De kändes som meningslösa tidsödslare i en redan för lång film, där två motparter som båda var oövervinneliga slogs tills de tröttnade, då de utan skråmor gick åt varsitt håll, för att sedan åter igen mötas lite senare i samma meningslösa styrkeprövning. Och så var det alla dessa explosioner.

Visst är det häftigt med stora, eldiga explosioner ibland. Men jag tröttnar snabbt. Särskilt om de kommer en efter annan, och till synes omotiverade.

Så har jag lite svårt för den här estetiken med fallande eller förstörda byggnader mitt i en storstad, där man aldrig får se att en enda civil person skadas eller dör. Avengers hade samma problem. Jag kan liksom inte vara lättad i slutet, när allt är över och de goda har segrat, om jag ser att en hel stad, på jag vet inte hur många tiotals miljoner invånare, ligger i spillror. Även om vi inte får se det i bild, så måste ett antal tusen människor ha strukit med när husen kollapsat. Och då är det helt enkelt inte ett gott slut.

Avengers, som jag i övrigt tokgillade, hade också det problemet att när filmen borde ha tagit slut satte en helt ny actionscen igång. Man of Steel var nästan snäppet värre. Där fanns minst två överflödiga slagsmål, efter att filmen gott och väl kunde ha slutat.

Min hjärna överbelastades helt enkelt, jag kunde inte fokusera, och struntade till slut i att försöka.

Och så gillar jag verkligen inte Amy Adams…

Innan filmen investerade vi förresten i varsitt par sådana där lite dyrare 3D-glasögon som de har på SF. Klart värt pengarna! Bilden blev liksom, i brist på annat ord, stabilare. Glasögonen satt stadigare, det blänkte inte lika mycket, och jag var inte alls lika medveten om att jag hade dem på mig som med de billigare och plastigare glasögonen. Dessutom ingår ett fodral, så kanske slipper vi reporna som var över hela synfältet på de billigare glasögonen, som vi sparat från andra föreställningar.

Bara för att ha någonting positivt att skriva.

Jag är frälst

Det börjar hända saker med 3D-tekniken!

Jag erkänner att jag inte direkt varit den första att hoppa av förtjusning över det genomslag som 3D-film haft de senaste sju, åtta åren. Antalet gånger jag suttit på en 3D-visning och önskat att jag valt 2D-versionen går knappast att räkna. Jag minns när jag såg Upp, till exempel. Jag var så besviken över att jag inte tyckte att jag kunde ta till mig färger ordentligt, och jag stördes av den där fruktansvärda huvudvärken som ibland kommer när ögonen måste anstränga sig för att ställa in sig till 3D:n.

I och för sig hade jag fruktansvärt dåliga platser på den visningen. Det var i en IMAX-salong, så skärmen var gigantisk och sätenas spridning ännu större. Att ha en dålig sittplats under en 3D-film i en vanlig biosalong är illa nog, men att behöva svepa med blicken med huvudet i extrema vinklingar för att kunna ta in hela skärmen innebar dödsstöten för 3D i mina ögon.

Tills nu. Tills Berättelsen om Pi.

Jag minns enstaka scener från filmer jag sett i 3D, då andan nästan gått ur mig för att det varit så snyggt. I Coraline finns en scen där ”kameran” är utanför ett fönster och tittar in i ett kök. Det regnar ute, och längs fönsterrutan rinner sakta en vattendroppe. Den där vattendroppen har etsat sig fast i mitt minne. Den var ett så perfekt sätt att visa avståndet mellan ”kamera”, fönster, och rummet innanför fönstret. 3D i ordets fulla mening – tre plan av närvaro som jag tvivlar hade kunnat illustreras lika effektivt i 2D. Sedan att just den här scenen kanske inte främjade berättelsen är en sekundär fråga. En av nycklarna till en lyckad datoranimerad film måste ju ändå vara att skapa en närvarokänsla, att bygga en trovärdig värld, och i det var denna ögonblicksscen ovärderlig för mig.

I Men in Black 3 finns också en sådan där scen, där 3D:n bara liksom fungerade. Det är mot slutet av filmen, när Agent J och Boris klättrar på en byggställning eller liknande, och har ett slags sista fight. Boris skjuter mot J, och kulorna (eller vad det nu är för ammunition) kommer farande i luften. Händelseförloppet hade ganska stor betydelse i filmen, vad jag minns, eftersom det skedde två gånger. J gjorde ett litet hopp i tiden efter att först ha blivit träffad, och var därför förberedd på attacken den andra gången. Just för att denna incident var viktig för berättelsen, var det så betydelsefullt och anmärkningsvärt att scenen var snygg.

The Amazing Spider-Man såg jag i 2D, just av den anledningen att jag kände att jag inte orkade utsätta mig för den ansträngning som jag ansåg att 3D var. I den filmen hade jag en lite annorlunda upplevelse. Mot slutet svingar sig Spidey i ett gäng lyftkranar, som alla vrids i rätt position just när han kommer svingandes genom staden. Jag minns att jag lite cyniskt tänkte att denna scen var konstruerad enbart för 3D-versionen, men ångrade snabbt min cynism och tänkte att varför inte? Det var ju faktiskt en jäkligt cool scen. Är det inte just det som 3D är till för, att skapa en upplevelse av filmens scener som inte kan förmedlas genom 2D?

Och så var det Berättelsen om Pi. Det tog ett tag, men i fredags såg jag den äntligen. Och frälstes till 3D.

Jag glömde helt bort att jag satt med de där fula glasögonen på mig. Jag såg världen, den riktiga världen, inte som den visas på film, utan lika äkta som om jag själv varit närvarande vid varenda minut av händelseförloppet. Jag var där. Det var på riktigt.

Jag vet inte vad mer jag kan säga för att förklara hur det såg ut. Och hur det kändes. Flera gånger under filmen var jag tvungen att göra mig själv medveten om glasögonen, om biosalongen, om det faktum att jag satt i mörkret med tiotalet andra människor mitt i Stockholm, och inte stod där, bredvid Pi, och såg på medan han våndades.

Ett av mina största problem med 3D återstår dock fortfarande, och var det enda störande med 3D:n i Berättelsen om Pi. Det handlar om skärpedjup. Jag kan fortfarande inte själv välja var i bilden som jag vill lägga fokus. Jag kan inte själv växla fokus om kameran valt att lägga en för- eller bakgrund i dimma. Mina ögon luras fortfarande där, och jag störs fortfarande av den begränsningen som det innebär för min uppfattningsförmåga. Men så har väl också filmaren en avsikt med att hålla vissa sektioner ur eller i fokus. Så vem är jag att klaga på det, om det görs medvetet? Det blir lite som att klaga på kameravinkeln, för att man tycker att man inte kan se någonting som avsiktligt hålls utanför bild.