Sann fiktion och fiktiv sanning i filmens värld

Jag skrev denna krönika som en skoluppgift i förra veckan, och tänkte att jag lika väl kan dela med mig av den här. Det är mitt inlägg i höstens/vinterns stora Palmedebatt.

--------------------

Det är knepigt, det där med sanning. Jag går längs Sveavägen och ser ett gäng ungdomar stå lutade över minnesplaketten för Olof Palme. Jag kan inte låta bli att undra om de lärt sig om Palme genom filmen Call Girl eller dokumentären Palme. Deras ålder talar för att det är just någon av dessa filmer som fört dem hit.

Det har varit mycket Palme i populärkulturen denna höst. Både Call Girl och Palme har lett till heta debatter. Många olika medier har diskuterat hur Call Girl antyder att Palme hade en aktivt deltagande roll i den sexköpsskandal som kallas Geijeraffären, och om det finns någon grund för det. Palme ger en helt annan bild av vår tidigare stadsminister, och hänger sig åt något som nästan liknar idoldyrkan. Vad ska man då tro om denna man som lika mycket älskats som hatats, höjts till skyarna som dragits i smutsen, hyllats och förnedrats? Utifrån dessa filmer är det svårt att skapa sig en rättvis bild.

För, hur mycket ”sanning” kan man försöka läsa in i en film som inte utger sig för att vara annat än en fiktionsfilm? Call Girl är en typisk genrefilm, en politisk thriller som fokuserar på spänning och sociala relationer. Att debatten istället handlar om vilka antydningar filmen eventuellt gör om Palmes deltagande i Geijeraffären överskuggar helt de relevanta frågor som filmen faktiskt ställer. Debatten fråntar dessutom filmen dess estetiska värde som film, vilken är synd. För oavsett vilken ståndpunkt man väljer att läsa in, så är det svårt att förneka att det är en välgjord film.

Så här i filmgaletider är det tydligt att juryn för Guldbaggen inte låtit sig påverkas av den vinklade debatten. Call Girl är nominerad i alla de tyngsta kategorierna, och dominerar galan med sina elva nomineringar. Även Palme finns representerad, i kategorierna bästa dokumentär, bästa klippning och bästa musik.

Palme väcker helt andra frågor i relation till sanningsbegreppet än Call Girl. Om debatten om Call Girl visar på problemen med hur mycket sanning man kan läsa in i en fiktionsfilm, så frågar jag mig om Palme hur mycket sanning man kan utesluta i en dokumentär som utger sig för att berätta en verklig historia? I Palme tycks det helt okej att släta över obehagliga episoder såsom Geijeraffären genom att erkänna att, visst, det begicks misstag, men se här, på allt det här andra som också hände, det hanterade han ju hur bra som helst!

Ja, det där med sanning är knepigt. Och oavsett vilken bild av Palme som ungdomarna på Sveavägen har nu, så lär den förändras många gånger. Snart börjar ju till exempel SVT:s nya dramaserie om mordet på Palme. Vi får se vilken sanning som den väljer att berätta.

Flicka och hyacinter

Jag kom mig äntligen för att titta på Flicka och hyacinter igår. Jag kan inte förstå varför det tagit mig så lång tid att se denna fantastiska film. Jag har helt enkelt inte förstått vad det är jag har missat. Den något labyrintiska strukturen var genial. Där tittaren presenteras med olika episoder i icke-kronologisk ordning och sedan själv får lägga pusslet, allteftersom bitarna ges. Jag älskar att man som tittare aldrig skrivs på näsan, inga onödiga upprepningar för att förtydliga kopplingarna mellan scenerna, utan filmen litar till tittarens egen förmåga att förstå handlingen. Klippningen var perfekt, storyn kommer fram utan att kännas krystad, utan att behöva rättfärdigas eller förklara sig.

Bortsett från den icke-kronologiska berättarstilen har filmen många likheter med Citizen Kane. Det var åtminstone vad som slog mig efter att ha sett klart filmen. En kvinna dör – tar livet av sig – och hennes granne bestämmer sig för att gå till botten med varför, genom att prata med människor som känt henne. Lösningen finns till slut i ett nyckelord, som först figurerar tidigt i filmen. Rosebud?

Fast, när jag tänker efter är det nog fel att jämföra med Citizen Kane. Flicka och hyacinter har en betydligt tyngre tematisk vikt i och med dess överraskande slut. Särskilt med tanke på att den är gjort 1950. Positivt progressiv, är väl det enda jag kan säga utan att avslöja för mycket av filmen. En spoiler skulle nog förstöra filmen alltför mycket, så jag vågar inte säga så mycket mer. Men på DVD:ns fodral står följande: ”Vid premiären 1950 ansågs upplösningen vara högst uppseendeväckande och ledde till stor debatt i pressen.” Om det inte får alla att vilja se filmen vet jag inte vad mer jag kan säga för att övertyga.

Om jag nu inte kan berätta så mycket mer om handlingen och tematiken, har jag egentligen inte så mycket att säga. Det blir bara banalt om jag ska försöka mig på att kommentera de tekniska uttrycken i filmen. Jag är inte direkt bekant med hur filmkvalitet, tekniker för ljussättning och liknande aspekter såg ut i svensk filmproduktion vid den tiden, men visst måste väl ljuset i Flicka och hyacinter vara anmärkningsvärt välgjort? Det var ju så – i brist på annat ord – snyggt!

Det är definitivt dags för mig att leta upp fler filmer av Hasse Ekman.

Varför är förresten filmer om deprimerade och svårförstådda kvinnor så oerhört tilldragande?

Julmarknad i Filmstaden

Idag har det varit julmarknad på Filmstaden i Råsunda. Jag var där i egenskap av volontärarbetare för stiftelsen Filmstadens Kultur. Det var lika trevligt som alla gånger jag jobbat för dem tidigare. Det är alltid så härlig stämning på området som en gång sett våra största filmstjärnor, och särskilt en dag som denna, som var helt perfekt för julmarknad. Det var absolut svinkallt, särskilt att stå still bakom ett infobord i fyra timmar. Men det ska vara kallt på en julmarknad, annars är det inte rätt.

Och så spelar det ju såklart en ganska stor roll att man är med likasinnade.

Idag, liksom vid Filmstadens dag i augusti, hade jag Ekmansällskapet och Thor Modéen-sällskapet vid borden bredvid mig. Där kan man snacka om entusiaster! Själv är jag en sådan där person som vet litegrann om lite allt möjligt, men jag beundrar de som verkligen kan snöa in på ämnen eller personer. Särskilt när det gäller ett ämne som jag tycker är så viktigt – det måste finnas entusiaster för att svensk filmhistoria ska leva vidare!

Jag har knappt hört talas om några av titlarna som låg på Thor Modéen-sällskapets bord. Det fascinerar mig, det finns alltså en helt outforskad värld av svensk film som jag fortfarande har att upptäcka. Sedan att just den världen kanske inte ses som högkultur, är väl en annan fråga… Liksom huruvida jag verkligen vill bekanta mig med de filmerna… Men i princip är jag totalt för allt arbete som främjar gammal film! Och jag behöver ju inte gilla filmerna för att tycka att de är viktiga, det har aldrig vart något krav.

Min främsta uppgift under marknaden var att informera om vad som pågick under dagen (julgransklädnad, luciatåg, guidad visning och dylikt) och vart på området som detta pågick. Men däremellan hann jag handla ett par julklappar. Till mig själv.

Flicka och hyacinter hamnade på åttonde plats i FLM:s omröstning om tidernas bästa svenska filmer (nr 17/18, september 2012). Då den är regisserad av Hasse Ekman, fanns den givetvis på Ekmansällskapets bord. Jag är pinsamt okunnig när det kommer till Hasse Ekmans verk, jag är bättre insatt i hans fars arbete, så jag såg detta som ett ypperligt tillfälle att bredda mitt kunnande med åtminstone denna hans mest kända film. Jag lär återkomma när jag har sett den.

I övrigt var det kanske inte jättemycket filmrelaterat som pågick. Loppis, lotterier, popcorn och sockervadd, delikatessbord och fika. Men huvudsaken är att folk blir medvetna om att stiftelsen finns, och att området fortfarande lever. Och så är det alltid mysigt med julmarknad.

Det sista från filmfestivalen '12

Så var Stockholm Filmfestival över för det här året. Jag tröstade mig i måndags och tisdags med att gå på bio, och idag satt jag hemma och tittade på en DVD. Filmnörd, lite?

Jag ska hur som helst berätta om de fem sista filmerna jag såg, eftersom jag redan skrivit om de fyra första (se förra inlägget). Över lag kan jag bara säga att jag lyckades extremt bra, över förväntan, med att pricka in riktigt bra filmer. Min taktik för att välja filmer är ju inte direkt vattentät… men ibland ska man väl ha lite tur också. Eller helt enkelt en känsla för vad som är bra film. Kanske.

Dom över död man: Kanske inte den mest engagerande filmen jag sett, men spännande på sitt sätt. Jag brukar vara känslig för det här med att sympatisera med karaktärer, jag vill gärna kunna göra det, men det var svårt i den här filmen. Man tänkte väl att huvudpersonen, Torgny Segerstedt, skulle vara en hyllad hjälte, liksom han oftast framstår i historiebeskrivningen, men han var så jävlig på ett rent personligt plan att det var svårt att se hans mod gentemot nazismen och regeringens linje under andra världskriget för det stora dåd det egentligen var. Så, man fick minst sagt en nyanserad bild av honom, och människorna i hans närhet. Lite på gott och ont i det här fallet. Kanske blev det lite för privat, och som tittare kan jag inte hjälpa att undra hur verklighetstrogen filmen är. Om det nu ska spela roll. 

Hur som helst så fick jag känslan av att se ett spel, som man annars bara lite ytligt läst om i skolan, inifrån.

Beasts of the southern wild: Jag har en ny favoritfilm. Det här var verkligen en sådan där film där man lämnar salongen och känner det so matt man blivit känslomässigt misshandlad – det känns nästan fysiskt. Jag fick lite Terrence Malick/Tree of life-känsla av den. Den handlade om någonting som jag aldrig sett på film förut, vad jag kan minnas, människor som aldrig skildrats, och definitivt inte på det viset. Jag tror att det var ett genidrag att ha ett litet barn i huvudrollen. Mycket av det som sker i filmen är resultatet av ett agerande från vuxna som absolut inte går att förstå för mig, och då blev det lättare att acceptera situationen när man såg den från ett barns perspektiv, ett barn som själv inte gjort något för att hamna i den, men som accepterade läget och tog sig igenom det. Jag kanske ska berätta det, att filmen utspelar sig före, under, och efter en stor orkan, inspirerad av Katrina, och de effekter den har på de fattiga som bor i ett slumområde utanför New Orleans. Mycket voiceover, från den 6-åriga flickan som spelar huvudrollen. Och det är inga småsaker hon pratar om. Det är de tunga frågorna, de djupaste, om villkoren för vår existens. Kanske är det också tack vare att det är en liten flicka som får ta på sig berättarrollen som det aldrig heller blir pretantiöst. Längtar till allmän release, samt DVD.

Safety not guaranteed: Innan jag säger någonting annat, så måste jag säga att jag faktiskt verkligen gillade den här filmen. Även om det som följer kan tolkas som motsatsen. För det här var verkligen urtypen av Amerikansk indie. Det var nästan lite checklistevarning: halvflummig tjej med familjeproblem – check; roadtrip – check; töntig sidekick – check. Och så vidare. Men, som sagt, jag gillade det. Det funkade. Jag gillade de lösa trådarna på slutet, och lämnade salongen med ett leende och på lätta fötter. Tjejen i huvudrollen var okonventionell på ett sätt som kanske inte var helt nyskapande, men det funkade i all sin klassiskhet. Utstött, halvt deprimerad tonårstjej med gothtendenser som inte är så pass tydligt uttryckta att det alienerar publiken, och vars humor bygger på ironiska observationer. Jag inser att hon låter hur tråkig och stereotyp som helst när jag beskriver henne så. Men det är väl för att den typen ofta går hem, som den ens existerar. Och tidsmaskinstemat görs bra, tyckte jag. Jag satt åtminstone klistrad hela tiden, spänd över hur det skulle utveckla sig, hur filmen någonsin skulle lyckas ro hem det temat. Men det gick.

Love, Marilyn: Jag var ganska överraskad över att se ännu en film om Marilyn Monroe, så snart efter My week with Marilyn och allt snack om filmatiseringen av Joyce Carol Oates Blonde. Men så var det. Tydligen hade man hittat dagboksanteckningar och brev från MM gömda i något arkiv, som man nu byggde denna dokumentär på. Olika mer eller mindre kända skådespelare läste ömsom upp MMs egna anteckningar, ömsom vad olika forskare, biografiförfattare och vänner sagt om henne. Jag tyckte väl egentligen inte att just denna film tillförde någonting nytt om hennes liv och öde, men den funkade definitivt som en påminnelse om vem hon varit och vad hon åstadkommit, och hur hennes liv hade levts. Mycket fokus var på Marilyn Monroe som karaktär i det offentliga vs Marilyn Monroe som hon var privat, vilket jag tycker är ett perspektiv som har tjatats ut. Det är ju faktiskt ett av de grundläggande objektiven inom så kallade star studies, som började redan på 70-talet (läs Richard Dyer, Stars). 

Det var i och för sig en bra film. Men det kan också vara därför att filmer om MM nästan per definition blir bra, eftersom hennes liv följer en så fin dramaturgisk kurva. En film om Marilyn Monroe blir helt enkelt bra.

The Paperboy: Jag hade läst innan att man aldrig kommer att se på Nicole Kidman på samma sätt efter att ha sett den här filmen. Det är nog väldigt sant. Min enda tanke efteråt var att det här nog var bland det sjukaste jag sett. Och det gällde inte bara Kidmans karaktär, utan i stort sett allihop. Jag ska erkänna att jag är hemligt förälskad i Zac Efron, vilket var en av anledningarna till att jag ville se den här filmen. Och jag hade verkligen inte väntat mig att se honom i en sådan här film! Det gläder mig dock att han får göra lite annorlunda filmer, med lite mer tyngd. Jag inser att det här inlägget kanske blir lite platt, men åter igen måste jag säga det – jag gillade verkligen den här filmen. Trots våld och udda sexscener. Och, som sagt, udda karaktärer.

Det känns dock lite som att det är den sortens film som man egentligen inte bör skriva så mycket om. Jag får känslan av att ju mindre man vet innan man ser den, desto bättre är den, desto större blir chockvärdet i den. Vilket jag tror är kärnan i filmen. Man ska reagera starkt, och särskilt då på att välkända skådespelare spelar roller som man aldrig skulle kunna tänka sig dem i. Så jag slutar där, så att jag inte förstör filmen för någon.

Sådär, då var Stockholm Filmfestival över även här på bloggen.

Halvvägs genom festivalen

Jag är nästan halvvägs genom min Stockholm Filmfestival. Jag har sedan starten köpt ytterligare två biljetter, så sammanlagt ser jag nio filmer. Än så länge har jag sett fyra. Här kommer en sammanfattning av festivalen hittills.

Det har varit fyra mycket intensiva filmer, rent känslomässigt. Efter gårdagens film, till exempel, var jag helt utmattad, och hoppades att resten av mina filmer skulle vara lätta komedier. Men så lär det ju inte bli. Alla filmer har dessutom inkluderat frågor kring vem som ligger med vem och varför.

Filmerna är Call Girl, Paraden, Simon Killer och My Brother the Devil.

Jag har hört att Call Girl har fått blandade recensioner, men jag har inte läst någon själv. Jag tyckte i alla fall att det var en fantastisk film. Stundvis så svår att se, så smärtsam, men oerhört engagerande. Många spännande plot twists, trots att den baseras på en verklig händelse. Som jag för övrigt vet väldigt lite om. Jag har inte brytt mig om de här debatterna om huruvida filmen föreslår att även Olof Palme var mer inblandat än vad som är allmänt vedertaget idag. Jag måste säga att jag faktiskt inte bryr mig om parallellerna till verkliga händelser över huvud taget. Visst att det ger filmen lite mer udd av att man vet att den är något sånär sann, men jag tycker ändå att den håller i sig själv också. Det blir så fel om man ska börja plocka sönder filmen för att se vilka delar som är sanna och vilka som är fiktion. Det är helt enkelt en väldigt intensiv och rörande politisk thriller. Om man inte redan var manshatare när man gick in i salongen, var man det definitivt när man gick därifrån.

Paraden var också den väldigt stark, men på ett betydligt mer problematiskt vis. Den marknadsförs som en komedi, och visst skrattade även jag till ibland, jag som sällan skrattar högt åt filmer. Men denna film var samtidigt så väldigt seriös och våldsam i skildringen av hat mot homosexuella i Serbien att humorn blev löjlig, den liksom förminskade allvaret som ändå fanns i storyn. Jag visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till filmen, och på hur mycket allvar jag kunde ta den. Likväl var det till sist en väldigt stark film, som belyser en situation i en del av Europa som åtminstone jag inte känner till särskilt väl. Visst vet man att homosexuella lever med helt andra förutsättningar i vissa länder, även i Europa, men riktigt hur illa det kan vara förstod jag nog inte innan den här filmen. Den har dessutom ett antal väldigt sympatiska och karismatiska karaktärer, om än väldigt stereotypa. Väldigt stereotypa. Och då menar jag väldigt stereotypa.

Simon Killer var den enda filmen hittills som jag hade klarat mig utan att se. Men den var stark i sig. Huvudpersonen var ett absolut svin, och det tycker jag att man förstod redan från början. Men jag fick ändå känslan av att tanken var att man skulle sympatisera med honom i början. Men allt går utför. Ibland kändes det som om filmen visade något slags utom-Europeisk fantasi om Paris, med lättflörtade tjejer och prostituerade, och där man som besökare utan problem kan hanka sig fram utan pengar. Å andra sidan verkade ju Simon smått psykopatisk och definitivt manipulativ i sitt sätt att få människor omkring honom att tro på och ömka honom. Jag måste fråga mig vad syftet med den här filmen egentligen var? Eller var det bara, som sagt, en utlännings fantasier om hur det är i Europa/Paris?

My Brother the Devil är nog min favorit av alla filmer hittills. Inte bara för att den utspelar sig i min gamla hemstad London.  Visserligen östra London, delar som jag inte är särskilt bekant med, men ändå. Efter visningen hörde jag en kille påpeka att man sett den här sortens film förr. Visst, tänkte jag, det har man. Men aldrig en film med just dessa karaktärer, om just dessa händelser. Och det var där filmen var så oerhört stark. Väldigt genuina karaktärsporträtt, som alla förmedlade så mycket känslor – kärlek, hopp, förtvivlan, uppgivenhet, framtidstro och total hopplöshet, allt på en och samma gång. Och filmen lyckades ta upp så många aspekter av livet i det fattiga East London och de villkor som finns där, inte bara de kriminella och drogrelaterade verksamheterna, utan även mänskligheten, värme och kärlek. Jag gillade även karaktärsutvecklingen – allting var väldigt oförutsägbart, och jag kunde inte slita uppmärksamheten från filmen i en enda sekund. Jag var verkligen där, tillsammans med personerna i filmen, och levde deras liv. En annan aspekt som jag för övrigt fann oerhört underhållande var alla de kommentarer från publiken som jag hörde efter filmen, om hur de inte kunnat förstå dialekten som karaktärerna pratat. Någon sade att han bara kunnat förstå ungefär hälften av allt. Och jag hörde flera gånger hur mannen som satt bredvid mig, viskade till sin kompis ”Vad sade han/hon?”. Så, är det en sak som jag har lärt mig av att ha bott i London i fem år, så är det att förstå brittisk engelska, även när den pratas på de mest oförståeliga dialekterna. Det kändes skönt.

Jag twittrar för övrigt om filmerna jag ser på festivalen. Igår fick jag ett svar från en av skådespelarna i My Brother the Devil, där han skrev att han var glad att jag gillade filmen. Det gladde mig.

Filmgala Norr

På lördag arbetar jag för stiftelsen Filmstadens Kultur igen. Då arrangerar de Filmgala Norr i Filmstaden Råsunda. Det är en filmfestival som anordnas av Stockholms norrortskommuner (Solna, Sundbyberg, Sollentuna, Norrtälje, Upplands-Bro, Vallentuna, Danderyd, Järfälla och Österåker) i samarbete med bland annat SF och stiftelsen Filmstadens Kultur. Det är fjärde året som den hålls, och i år hålls den alltså i Solna.

Festivalen visar kortfilmer gjorda av unga boende i de deltagande kommunerna. Det finns tre kategorier, samt en öppen klass. De tre kategorierna delas upp mellan 0-12-åringar, 13-16-åringar och 17-20-åringar. Filmerna ska vara max tio minuter långa.

Jag tvivlar dock på att jag kommer att få möjlighet att se någon av filmerna. Jag ska jobba som värd utanför salongerna, samt hjälpa till med att ställa området i ordning. Fast det gör kanske inte så mycket – hade de inte hört av sig och frågat om jag kunde hjälpa till, tvivlar jag på att jag skulle ha gått. Mest därför att jag nog inte hade vetat om att festivalen pågick. Så, se det här som mitt sätt att tala om att festivalen finns, och att den är årligt återkommande.

Visst erkänner jag att jag gör PR för festivalen här. Men jag är ju lagom jävig i frågan. Jag tycker att stiftelsen Filmstadens Kultur gör ett ovärderligt jobb, eftersom Filmstaden Råsunda är en så oerhört viktig del av svensk filmhistoria. Jag kan inte vara annat än stolt att få hjälpa till när stiftelsen arrangerar sådana här evenemang.

Så, varför inte titta förbi på lördag? Vem vet, kanske att Sveriges nästa stora filmregissör föds just där och då?

För mer information: www.filmgalanorr.se

Djävulspakten - Carina Burman

Jag håller för tillfället på att ta mig igenom Djävulspakten: Gösta Ekmans liv och konstnärskap, en biografi om Gösta Ekman, d.ä, skriven av Carina Burman. Jag köpte den av en ren impuls, hade lite tid att döda en dag och gjorde det i en bokhandel. Det brukar oftast inte vara en helt bra idé, eftersom jag brukar gå där ifrån med ett antal impulsköp som jag sedan inte läser förrän långt senare. Men det här var ett riktigt underbart köp.

Jag har egentligen bara sett två av Gösta Ekmans filmer, Intermezzo och Swedenhielms. Intermezzo fick ju stort utrymme i min mastersavhandling, och det var väl också då jag upptäckte under som var Gösta Ekman.

Jag har inte hunnit så långt ännu, eftersom jag hela tiden överöses med uppgifter från plugget, som måste prioriteras. Men det räckte att läsa några sidor för att vara totalt fast, både för boken och för Ekman som fenomen. Som en av Sveriges första superstars dominerade han teaterscenen under 1910- och 20-talen. Hans drogmissbruk ledde till döden redan 1938, vilket ju bara är två år efter att Intermezzo kom. Men även då, mot slutet av hans liv, kan man se hur oerhört vacker han måste ha varit (han var ju oemotståndlig i Intermezzo!), vilket även bekräftas av både fotografier i boken och citat från olika recensioner av de pjäser han spelade i. Och han verkar ha använt sig av det till fullo.

Jag har än så länge bara kommit till mitten av 1910-talet i boken, och Ekman står på randen till massivt genombrott. Ännu tycks han inte ha ett så utlevat liv som det redan förannonserats om i boken, men jag ser med nöje fram emot att få ta del av de lite läckrare detaljerna.

Jag brukar egentligen inte vara alltför förtjust i biografier – den enda jag egentligen helt tagit mig igenom är Cary Grant – A Class Apart, samt ett antal Ingrid Bergman-biografier. Alla dessa använde jag mig dessutom av vid något tillfälle då jag pluggade film och skrev uppsatser. Så vi kan väl säga att det är första gången jag läser en biografi av rent nöje. Är mer av en skönlitteraturperson annars. Det beror väl delvis på förutfattade meningar, jag har någon idé om att biografier ofta blir torra. Och opålitliga. Det spelar ingen roll om det är en självbiografi eller inte – det blir bara så fel överlag när böcker utger sig för att vara sanning. Då läser jag hellre någonting som jag vet är fiktion, som jag då enklare kan leva mig in i eftersom jag inte behöver läsa lika kritiskt.

Men Carina Burman ska vara en väldigt bra författare, när det gäller just biografier. Jag har hennes K.J. : en biografi över Klara Johansson i en bokhylla någonstans men har inte kommit mig för att läsa den, men den köpte jag delvis därför att Carina Burman hyllats så för den. Och givetvis för att Klara Johansson är en fascinerande person hon också. Dessutom har jag David Nivens The Moon’s a Balloon på min läslista, och den har jag högs förhoppningar inför.

Jag berättade för min filmintresserade kompis G att jag håller på med den här boken. Han rekommenderade då filmen Brokiga Blad. Så nu måste jag bara undersöka var och hur jag kan få tag på den... Jag tror han hade sett den på en av Filmklubbens visningar för länge sedan. Och det hjälper ju inte mig särskilt.

Hur som helst så hoppas jag kunna berätta mer om Djävulspakten när jag kommit lite längre. Jag ville bara säga någonting redan nu om denna oerhört fängslande bok.