Man of Steel - besviken

Jag kom äntligen iväg och såg Man of Steel härom dagen.

Jag har sett fram emot den ända sedan första gången jag såg trailern någon gång i våras. Det var verkligen dags för en ny Stålmannen, och superhjältefilmerna har de senaste åren hållit en hög kvalitet. Plus, trailern till Man of Steel är onekligen väldigt, väldigt cool.

Tyvärr tyckte jag inte att filmen var fullt lika bra.

Det kan delvis ha berott på min förkylning. Jag spenderade den första kvarten med att försöka ignorera kallsvetten i min panna efter promenaden från mig till SF Söder, en sträcka som jag verkligen inte borde ha blivit trött av om jag mått bra.

Men filmen i sig var faktiskt ingen hit, oavsett vilka ursäkter jag försöker hitta på. Det var helt enkelt för många explosioner, ibland omotiverade sådana, och för lite story. Berättandet avbröts och hackades sönder av slagsmål som inte verkade ha något berättartekniskt syfte.

Och flashbackarna fungerade inte alls. Varför inte ha en kronologiskt sammanhållen berättelse, där vi tydligt fick följa Clark Kents uppväxt fram till fiendens ankomst? Istället hoppade filmen mellan platser och tid utan att riktigt förankra mig som tittare i det. Jag kände aldrig för Clark Kent. Men visst var det meningen att jag skulle göra det?

Slagsmålen led i alla fall av att jag inte hade några sympatier för honom. De kändes som meningslösa tidsödslare i en redan för lång film, där två motparter som båda var oövervinneliga slogs tills de tröttnade, då de utan skråmor gick åt varsitt håll, för att sedan åter igen mötas lite senare i samma meningslösa styrkeprövning. Och så var det alla dessa explosioner.

Visst är det häftigt med stora, eldiga explosioner ibland. Men jag tröttnar snabbt. Särskilt om de kommer en efter annan, och till synes omotiverade.

Så har jag lite svårt för den här estetiken med fallande eller förstörda byggnader mitt i en storstad, där man aldrig får se att en enda civil person skadas eller dör. Avengers hade samma problem. Jag kan liksom inte vara lättad i slutet, när allt är över och de goda har segrat, om jag ser att en hel stad, på jag vet inte hur många tiotals miljoner invånare, ligger i spillror. Även om vi inte får se det i bild, så måste ett antal tusen människor ha strukit med när husen kollapsat. Och då är det helt enkelt inte ett gott slut.

Avengers, som jag i övrigt tokgillade, hade också det problemet att när filmen borde ha tagit slut satte en helt ny actionscen igång. Man of Steel var nästan snäppet värre. Där fanns minst två överflödiga slagsmål, efter att filmen gott och väl kunde ha slutat.

Min hjärna överbelastades helt enkelt, jag kunde inte fokusera, och struntade till slut i att försöka.

Och så gillar jag verkligen inte Amy Adams…

Innan filmen investerade vi förresten i varsitt par sådana där lite dyrare 3D-glasögon som de har på SF. Klart värt pengarna! Bilden blev liksom, i brist på annat ord, stabilare. Glasögonen satt stadigare, det blänkte inte lika mycket, och jag var inte alls lika medveten om att jag hade dem på mig som med de billigare och plastigare glasögonen. Dessutom ingår ett fodral, så kanske slipper vi reporna som var över hela synfältet på de billigare glasögonen, som vi sparat från andra föreställningar.

Bara för att ha någonting positivt att skriva.