Flicka och hyacinter

Jag kom mig äntligen för att titta på Flicka och hyacinter igår. Jag kan inte förstå varför det tagit mig så lång tid att se denna fantastiska film. Jag har helt enkelt inte förstått vad det är jag har missat. Den något labyrintiska strukturen var genial. Där tittaren presenteras med olika episoder i icke-kronologisk ordning och sedan själv får lägga pusslet, allteftersom bitarna ges. Jag älskar att man som tittare aldrig skrivs på näsan, inga onödiga upprepningar för att förtydliga kopplingarna mellan scenerna, utan filmen litar till tittarens egen förmåga att förstå handlingen. Klippningen var perfekt, storyn kommer fram utan att kännas krystad, utan att behöva rättfärdigas eller förklara sig.

Bortsett från den icke-kronologiska berättarstilen har filmen många likheter med Citizen Kane. Det var åtminstone vad som slog mig efter att ha sett klart filmen. En kvinna dör – tar livet av sig – och hennes granne bestämmer sig för att gå till botten med varför, genom att prata med människor som känt henne. Lösningen finns till slut i ett nyckelord, som först figurerar tidigt i filmen. Rosebud?

Fast, när jag tänker efter är det nog fel att jämföra med Citizen Kane. Flicka och hyacinter har en betydligt tyngre tematisk vikt i och med dess överraskande slut. Särskilt med tanke på att den är gjort 1950. Positivt progressiv, är väl det enda jag kan säga utan att avslöja för mycket av filmen. En spoiler skulle nog förstöra filmen alltför mycket, så jag vågar inte säga så mycket mer. Men på DVD:ns fodral står följande: ”Vid premiären 1950 ansågs upplösningen vara högst uppseendeväckande och ledde till stor debatt i pressen.” Om det inte får alla att vilja se filmen vet jag inte vad mer jag kan säga för att övertyga.

Om jag nu inte kan berätta så mycket mer om handlingen och tematiken, har jag egentligen inte så mycket att säga. Det blir bara banalt om jag ska försöka mig på att kommentera de tekniska uttrycken i filmen. Jag är inte direkt bekant med hur filmkvalitet, tekniker för ljussättning och liknande aspekter såg ut i svensk filmproduktion vid den tiden, men visst måste väl ljuset i Flicka och hyacinter vara anmärkningsvärt välgjort? Det var ju så – i brist på annat ord – snyggt!

Det är definitivt dags för mig att leta upp fler filmer av Hasse Ekman.

Varför är förresten filmer om deprimerade och svårförstådda kvinnor så oerhört tilldragande?

Julmarknad i Filmstaden

Idag har det varit julmarknad på Filmstaden i Råsunda. Jag var där i egenskap av volontärarbetare för stiftelsen Filmstadens Kultur. Det var lika trevligt som alla gånger jag jobbat för dem tidigare. Det är alltid så härlig stämning på området som en gång sett våra största filmstjärnor, och särskilt en dag som denna, som var helt perfekt för julmarknad. Det var absolut svinkallt, särskilt att stå still bakom ett infobord i fyra timmar. Men det ska vara kallt på en julmarknad, annars är det inte rätt.

Och så spelar det ju såklart en ganska stor roll att man är med likasinnade.

Idag, liksom vid Filmstadens dag i augusti, hade jag Ekmansällskapet och Thor Modéen-sällskapet vid borden bredvid mig. Där kan man snacka om entusiaster! Själv är jag en sådan där person som vet litegrann om lite allt möjligt, men jag beundrar de som verkligen kan snöa in på ämnen eller personer. Särskilt när det gäller ett ämne som jag tycker är så viktigt – det måste finnas entusiaster för att svensk filmhistoria ska leva vidare!

Jag har knappt hört talas om några av titlarna som låg på Thor Modéen-sällskapets bord. Det fascinerar mig, det finns alltså en helt outforskad värld av svensk film som jag fortfarande har att upptäcka. Sedan att just den världen kanske inte ses som högkultur, är väl en annan fråga… Liksom huruvida jag verkligen vill bekanta mig med de filmerna… Men i princip är jag totalt för allt arbete som främjar gammal film! Och jag behöver ju inte gilla filmerna för att tycka att de är viktiga, det har aldrig vart något krav.

Min främsta uppgift under marknaden var att informera om vad som pågick under dagen (julgransklädnad, luciatåg, guidad visning och dylikt) och vart på området som detta pågick. Men däremellan hann jag handla ett par julklappar. Till mig själv.

Flicka och hyacinter hamnade på åttonde plats i FLM:s omröstning om tidernas bästa svenska filmer (nr 17/18, september 2012). Då den är regisserad av Hasse Ekman, fanns den givetvis på Ekmansällskapets bord. Jag är pinsamt okunnig när det kommer till Hasse Ekmans verk, jag är bättre insatt i hans fars arbete, så jag såg detta som ett ypperligt tillfälle att bredda mitt kunnande med åtminstone denna hans mest kända film. Jag lär återkomma när jag har sett den.

I övrigt var det kanske inte jättemycket filmrelaterat som pågick. Loppis, lotterier, popcorn och sockervadd, delikatessbord och fika. Men huvudsaken är att folk blir medvetna om att stiftelsen finns, och att området fortfarande lever. Och så är det alltid mysigt med julmarknad.