Mitt actionfilmår

Det här året verkar bli ett av mina mest otippade bioår. Jag har aldrig sett så många storfilmer, och så få smalare filmer. I vanliga fall ser jag mig ju mer som en filmsnobb än som en blockbusterbrud. Men går man och skaffar sig en pojkvän som somnar bara av att höra en film beskrivas som "drama" är det svårt om man över huvud taget vill gå på bio.

Istället har jag nog sett de allra flesta stora action- eller scififilmerna i år.

Och det värsta är att jag har gillat dem betydligt mer än vad jag kunnat ana. Överlag, åtminstone.

Bottennappet var väl Fast and Furious 6. Det tycks alla vara överens om. Mindre trovärdig action får man leta efter. Länge, och noga. Den hade gärna kunnat sluta innan flygplansscenen, då hade den eventuellt kunnat räddas. Eller, skippa biljakten också, förresten. Den med tankern. Särskilt slutet på jakten.

En annan flopp, i mina ögon, var Pacific Rim. Ett: Vart var manuset? Två: Man ska inte behöva brista ut i pinsamhetsfnitter varje gång en karaktär ska försöka spela upp känslor. Tre: Varför, varför, varför ha de komiska elementen, i form av de två forskarna? Irriterande avbrott som inte tillförde någonting till storyn!

Det var ce stora kalkonerna i mina ögon, Fast and Furious 6 och Pacific Rim. Nu till de mer "mjae, kanske".

Star Trek Into Darkness är jag fortfarande delad till. Jag gillade storyn som helhet, gillar Star Trek och allt som har med det att göra. Men behövde den vara så blödig? Särskilt Kirk och Spock, och deras relation. Suck och pust. Tur att Benedict Cumberbatch kom och räddade filmen.

Jag gillade After Earth under tiden som jag satt i biosalongen. Likaså Oblivion. Men de lämnade väl egentligen inget särskilt eftertryck, och nu flera månader senare tänker ja att de kanske inte direkt var mästerverk, utan filmer som helt enkelt gjorde sitt jobb - de var underhållande i två timmar, sedan lät de mig gå hem och fortsätta med mitt liv utan vidare. Och såhär i efterhand har jag hört så mycket negativt om dem att jag börjar undra om det mest var jag som så gärna ville att de skulle vara bra och därför gjorde dem bra?

Elysium var cool. Det var den verkligen. Jag gillade hur "gritty" den var. Hur skulle man säga det på svenska? Den var smutsig och oglamorös. Socialrealism med politisk udd, som faktiskt stack ganska djupt.  Och rå utan att vara äcklig eller elak. Jag gillar inte äckliga och elaka råa filmer. Där fanns vissa inkonsekventa berättelseelement tyckte jag (pojkvännen höll inte alls med). Och jag gillade inte scenerna uppe på själva Elysium, de var så plastiga och tråkiga, och sådan extrem kontrast till jorden. Vilket i och för sig var syftet, nödvändigt för att filmen skulle kunna bli en politisk kommentar. Tyvärr tvingades ofta de där elementen som gjorde filmen relevant att ge vika för underhållningselementen. På grund av filmens scifi.- och actionstämpel. Jag menar, filmen har ju inte direkt väckt någon debatt om USA, eller västvärldens, flyktingpolitik?

Den allra största överraskningen för min del var hur mycket jag älskade World War Z. Näst intill perfekt film. Jag hade svårt för början, att den startade så plötsligt. Men när jag väl kommit in i handlingen och köpt filmens koncept och premisser, så var den en ren skräckblandad njutning. Så snygg, och så bra upplagt, välbalanserad på alla sätt. Att jag tillhör de som alltid kommer älska Brad Pitt, vad han än gör, kanske också hör till saken... Men nej, det var helt enkelt en riktigt bra film.

När Hollywood blev miljökämpe

Det här är en text som jag skrev till ett skolprojekt om hållbar utveckling. Jag kan väl inte påstå att jag är särskilt intresserad av katastroffilmer i vanliga fall, men de fungerar som ett bra exempel på hur film och hållbarhet kan kopplas samman. Jag ville helt enkelt skriva om film, och katastroffilmer var det som då låg närmast till hands ur ett miljöperspektiv. Enjoy.

När Hollywood blev miljökämpe

I december 2012 skulle jorden gå under enligt Mayakalendern. Och enligt Hollywood. I filmen 2012 gör naturen uppror och förstör hela vår jord. Såhär några månader senare är de flesta av oss väl föga förvånade över att allting tycks vara som vanligt. Ändå säger det senaste årtiondets katastroffilmer mycket om hur vi förhåller oss till naturen och dess enorma krafter idag. Är det till och med så att Hollywood med sin världsomfattande spridning numera har den starkaste rösten i protesterna mot hur vi behandlar vår värld.

Hollywood har givit oss många scenarier för Jordens undergång. Katastroffilmer det senaste tio åren har mer och mer kommit att handla om naturens förödande krafter, i form av extrema stormar, istider, eller dödliga epidemier som sprids över världen. Borta är 1950- och 60-talens gigantiska monster som invaderar jorden. Nu är det naturen som är den största fienden.

Den utvecklingen är särskilt tydlig om man tittar på Roland Emmerichs, regissören till 2012, filmer de senaste 20 åren. 1996 kom hans Independence Day, där jorden invaderas av utomjordingar. 1998 är det jätteödlan i Godzilla som attackerar. Sex år senare har miljödebatten tagit fart, och Emmerich gör The Day After Tomorrow, där klimatförändringar skapar enorma stormar och en ny istid tar över New York. Och så 2009 kommer 2012, där Jorden mer eller mindre faller samman. I 2012 gör solstormar så att Jordens skorpa hettas upp och stora sprickor bildas på Jordens yta. Som vanligt är det USA som står i centrum för händelserna. Jordbävningar förstör gator i Kalifornien, Nationalparken Yellowstone förvandlas till en gigantisk vulkan. Och det är mänsklighetens öde som står på spel.

Människan har alltid förutspått Jordens undergång. Men att katastroffilmerna nu spår att det är naturens hämnd som kommer att bli vårt slut visar vilket genomslag miljöfrågan ändå har. Även om filmerna ofta kan tyckas sensationella och överdrivna, med all fokus på underhållning, så säger de något om tiden vi lever i. Hollywood har i alla fall förstått vilket hot klimatförändringarna utgör.

Fenomenet med katastroffilmer där naturen har förstört eller är på väg att förstöra Jorden visar att det finns en önskan att se vår värld slagen i spillror. Spänningen ligger i att se allt det vi skapat och byggt rasa samman. Filmerna spelar på vår medvetenhet om hur ömtåliga vi är, och hur snabbt allt det vi idag tar för givet kan vara utplånat. Samtidigt finns det någonting ångestdämpande över att se filmer där Jorden förstörs. Vi vet att vi idag lever ohållbart. Men riktigt så illa att New York riskerar en istid eller att marken skulle falla samman är det inte ännu. Så till dess kan vi fortsätta som vanligt.

Vi klarade oss alltså från apokalypsen 2012. Men hur många scenarier måste Hollywood måla upp innan vi inser faran?